Livet tillbaka

Rattfylleristen slungade henne en hårsmån från döden. För tio år sedan, med bara en månad kvar av sin aspiranttid, vaknade Sara Andersson upp efter 25 timmar på operationsbordet. Två frågor ringde i huvudet: Kan jag rida? Kan jag fortfarande bli polis?

Sofia AnderssonDet var en vanlig rutinutryckning. En bilbrand på väg 540 i Snapparp utanför Halmstad. Polisaspirant Sara Andersson stod och pratade med bilägaren och brandmannen. Då, i 100 kilometer i timmen på den smala 70-vägen, närmar sig en bil i natten, utan att bromsa trots blåljusen och räddningsfordonet som stod parkerat rakt över vägen. Sekunden senare: ägaren till bilen som brunnit är död. Sara Andersson, slungad sex meter upp och 23 meter bort, ligger i ett dike med svag puls. Hon andas inte.

Operationerna pågick i över ett dygn. I elva dagar låg Sara Andersson nedsövd för att smärtorna inte skulle vara outhärdliga: Frakturer i ben och armar, krossat kindben och skador i ansiktet från ögonbrynen till hakan. Blåmärke på hjärnan och en ficka på ena lungsäcken. Men inga skador på de inre organen, tack vare skyddsvästen hon haft på.

– Själv minns jag inget av det här. Mitt sista minne är från dagpasset precis innan. Och det är nog tur, säger Sara Andersson.

Det har gått tio år. Men spåren finns kvar, åtminstone de yttre. Ärren och benet som krånglar. Det förlorade luktsinnet. Protesen där vänster öga en gång satt.

– Föraren visade sig ha både cannabis och 1.33 promille i blodet, säger hon och skakar på huvudet.Det är en vinterblåsig dag. Sara Andersson är föräldraledig på deltid från sin tjänst på Hallandspolisen.

I dag har hon och snart ettåriga dottern Amanda Rånge trotsat den råa vinden för att äta lunch på arbetsplatsen tillsammans med sambon Niklas Rånge. Paret träffades på Polishögskolan och har hållit ihop sedan dess. Det var till Niklas Rånge och deras två hundar som Sara Andersson kom hem i rullstol efter veckorna på sjukhuset i Lund.

– Han fanns där för mig hela vägen. Precis som alla här har stöttat mig. Under sjukskrivningen kom jag ofta hit, hängde runt och pratade med kollegerna. Det betydde väldigt mycket för mig.

Hon kunde ha blivit avskräckt. Ha ryggat för en framtid som polis.
I synnerhet en polis i yttre tjänst.

– Tvärtom. Jag var helt fokuserad på att jag skulle tillbaka där jag
slutat, säger hon.

– Det är skönt att Niklas har samma yrke, att han förstod och aldrig ifrågasatte mitt beslut.

Med rakat huvud, utan framtänder och med en lapp för ögat rullade hon in på stationen för att få sin polisbricka. Hon blev godkänd samtidigt som de andra, olyckan inträffade bara veckor innan aspiranttiden skulle ha tagit slut.

Fem månader senare var Sara Andersson i tjänst, på Hallands länskommunikationscentral.

– Vi visste ju inte riktigt vad jag skulle klara, med benet som fortfarande krånglade och så.

Men bara ett år efter operationen var hon placerad där hon hela tiden velat vara: i yttre tjänst.

– Jag fick börja i samma turlag som när jag var aspirant, med Lasse, han som hade varit min instruktör. Det tror jag var väldigt bra.

Hon jobbar på utryckningen än i dag.

– Det är där jag har mitt hjärta. Kanske är det spänningen, alla jag träffar. Jag vet inte, men det är det här jag velat göra ända sedan jag var liten flicka.

Det var hovslagaren som avgjorde. Och hästarna. Sara Andersson växte upp i Olofström, eller snarare på ridskolan nära huset där hon bodde med sin mamma, kassörska på Ica. Hovslagaren som regelbundet skodde stallets hästar var polis och redan som liten hade hon beundrat rytteriet på den årliga marknaden i samhället.

– Jag minns också att jag tänkte att jag ville ha ett jobb där jag kunde hjälpa folk, som var varierat och där jag fick vara utomhus en del. Så känner jag än i dag.

När Sara Andersson kom in på Polishögskolan ordnade hon med en betäckning av den häst hon brukade tävla med, som inte var hennes egen. Det blev däremot fölet, en häst som hon själv har ridit in. I dag har hon och sambon byggt ett stall nära huset där de bor i byn Åled.

Hemma på tomten huserar höns, i huset bor två kungspudlar, en papegoja, en zebrafink och akvariefiskar. Och en undulat, som kom in till hittegodsavdelningen.

– När kollegerna inte vet vad de ska göra med djuren brukar svaret bli: ring Sara!

Hon skrattar samtidigt som dottern i knäet försöker dra av henne glasögonen.

– Djuren har betytt mycket för mitt tillfrisknande. Tiden efter olyckan kunde jag sitta och lyssna på burfåglarna och bara vara så grymt tacksam över allt. Livet.

Har olyckan satt spår i dig, en rädsla?

– Nej, jag tycker faktiskt inte det. Enda gången jag kan få lite puls är när en bilbrand larmas ut, men den lägger sig snabbt igen. Ibland, när jag dirigerar ute på E6:an i samband med en olycka, kan det också kännas. Folk kör som idioter, trafiken är ju den farligaste situationen för oss, säger hon och tillägger utan att tveka:

– Men rädslan är aldrig så stark att jag backar undan.

Tror du att du har blivit en bättre eller sämre polis av det som hände dig?

– Bättre. Exempelvis har jag en större förståelse för brottsoffer, hur olika man kan reagera och hur skiftande behoven kan vara.

Mannen som körde på Sara Andersson och vållade bilägarens död, dömdes till två och ett halvt års fängelse. För Sara själv har hans straff aldrig varit det viktiga. Det är däremot arbetet för att förhindra nya rattfyllerister på vägarna.

Hon berättar om en man som hon och en kollega tog med hög promillehalt. Två timmar senare, efter Saras arbetspass, sitter hon i bilen på väg in till stan – och möter samme man i samma bil på vägen.

– Jag stoppade honom. Herregud, bara två timmar senare! Jag som personligen hade berättat att jag varit nära att dö på grund av människor som han.

Det är i situationer som denna som hon kan känna att hon nästan tappar det. Inte så mycket att hon blir oprofessionell, men hon märker hur en hopplöshet riskerar att ta fäste i henne.

– För vissa spelar det ingen roll hur mycket vett du än försöker prata med dem.

Hon suckar tungt, men skakar snabbt av sig uppgivenheten igen.

–Det är bara att fortsätta att göra ett så bra jobb som möjligt.