20 år efter massakern i Falun

När Mattias Flinks huvud dök upp bakom busken vid järnvägsspåret spred sig lättnaden hos de två poliserna. Minuten senare hade de gripit en av Sveriges värsta massmördare. I juni är det 20 år sedan massakern i Falun.

Berndt Bergström hade tidigare arbetat i Stockholm under en period. Nu, när han flyttat hem till Falun igen förväntade han sig en lugnare tjänst.

Kvällspasset på krimjouren i polishuset på Kristinegatan började klockan 16. Berndt Bergströms ordinarie kollega hade blivit sjuk och vid sin sida fick han istället den yngre polisen Olavi Blomfjord.

Det var helgen efter skolavslutningen, fredagen den 10 juni 1994, och en hel del folk rörde sig ute på Faluns gator den här varma kvällen. På stan fanns också många lottor som bodde på regementet och firade att de hade gått klart sin utbildning.

– Det var lugnt, inget speciellt hände, inga bråk eller fyllor som kom till vår kännedom i alla fall, minns Bergström.

Vid halv tvåtiden kom en lätt berusad ung kvinna in på polisstationen tillsammans med två vänner. De ville göra en anmälan mot kvinnans pojkvän som hade varit aggressiv.

De båda poliserna satte sig ner med dem på polishusets ljusgård och tog emot redogörelsen. Pojkvännen hade slagit ner en kille inne på restaurang Garbo i centrala Falun och även varit hotfull mot sin flickvän. Det återstod bara drygt en halvtimme av passet och i ärlighetens namn tänkte Berndt Bergström mest på att få åka hem och sova.

– Jag såg redan kudden framför mig, säger han.

I samma ögonblick, 02.41, kom vakthavande befäl inrusande. De var tvungna att avbryta förhöret eftersom det varit skottlossning i stadsparken och flera personer hade blivit skjutna. Kvinnan vid deras sida utbrast, ”Det är han!”.

Lugnet i polishuset förvandlades på några sekunder. Fem döda kroppar hade påträffats uppe i Stads-parken och ytterligare två i vägkorsningen nedanför. Hur många fler svävade i livsfara?

De fanns bara en k-pist kvar i skåpet och Olavi Blomfjord greppade den i flykten på vägen ut. Berndt Bergström var bara beväpnad med sin tjänstepistol. Med sig ut hade de också namnet som kvinnan uppgett: Mattias Flink, fänrik vid Dalregementet. Mer än så visste de inte.

– Egentligen var man ju dum som stack ut. Vi skulle jaga en person som gått loss med en AK5:a och där kom jag med min pistol, säger Berndt Bergström

Idag, 20 år senare, minns han att han inte kände någon rädsla.

– Jag hann inte. Vår uppgift var bara att få tag i honom. Men hade man börjat tänka efter så vet i sjutton hur det hade gått.

Hans yngre kollega var desto räddare. När de lämnade polishuset och pulsen bankade innanför skyddsvästen bad han en av nattens tre böner. Olavi Blomfjord är djupt troende och nu i efterhand är han övertygad om att bönerna räddade honom.

– Oron och rädslan rann av mig och jag kände mig fokuserad. Jag visste att jag kunde dö snart, vi åkte ut på något väldigt farligt, men jag var i trygga händer. Mitt eget liv var underordnat, vi skulle få stopp på dödandet, säger han.

Totalt deltog 13 poliser i jakten, och det var bara Berndt Bergström och Olavi Blomfjord som var civilklädda. Enligt signalementet bar gärningsmannen militär klädsel. Eftersom inga andra från regementet, som rörde sig ute, var militärklädda så visste de vad de skulle leta efter.

De beskriver situationen som David mot Goliat. Om Flink dök upp ur buskaget med sin AK5:a skulle det vara kört. Poliserna körde upp mot järnvägsstationen och parkerade bilen. Därifrån hade de bra sikt ut över ett stort område ner mot spåret. Minuterna gick. Ingen av dem kan säga hur många. För Berndt Bergström hade alla oväsentliga synintryck och ljud upphört.

– Jag vet att det var en solig morgon och det sägs att fåglarna kvittrade, men jag hörde inget av det. Jag var så fokuserad och stängde ute allt annat.

Plötsligt fick de syn på en kamouflageklädd ung man som kom gåendes på spåret. Varför Mattias Flink valde att gå just där är fortfarande en gåta. Kanske tyckte även han att sikten därifrån var bra. Poliserna insåg direkt att han var mannen de sökte. AK5:an syntes tydligt i hans händer. Lättnaden spred sig, nu visste de var han fanns.

Flink gick rakt emot dem med blicken vänd mot kullen där dådet skett cirka en timme tidigare. Poliserna steg försiktigt ut ur bilen samtidigt som Flink försvann ur sikte bakom några buskar.

– Då blev jag orolig igen. Men så hörde jag en röst inom mig som sa ”Var inte rädd”, säger Olavi Blomfjord.

De tog skydd bakom bilen. Efter en stund blev Flink synlig igen. När det var 57 meter mellan poliserna och Flink skrek Olavi Blomfjord:

– Stanna, polis!

Egentligen var det inte så taktiskt att avslöja sin position, säger han nu, eftersom de lämnade över initiativet till Flink. Men det var ett nödvärnsläge.

När Mattias Flink hörde poliserna reagerade han reflexmässigt, lyfte omedelbart upp geväret och avlossade tre skott mot dem. De svarade med skott från sin k-pist respektive pistol.

– Jag hörde inte ens skotten, man blir väldigt selektiv i det läget, det var tunnelseende till max, säger Berndt Bergström.

Ett av Flinks skott träffade biltaket. Olavi Blomfjord kastade sig ner bakom dörren för att ta skydd. Samtidigt såg Berndt Bergström hur Mattias Flink segnade ner på järnvägsrälsen. Han hade träffats i höften av Olavi Blomfjords k-pist och ramlade ner på spåret.
Jakten var över 47 minuter efter att poliserna inlett den.

Återigen tackade Olavi Blomfjord de högre makterna. Och efteråt har han myntat det ofta citerade uttrycket: ”Jag tryckte av, men Gud styrde kulan.”

Poliserna gick försiktigt och växelvis fram mot Flink. Bergström drog undan AK5:an  och frågade var han hade träffats.

– I benet, tror jag, svarade Flink som låg alldeles stilla på marken. Olavi Blomfjord riktade k-pisten mot hans rygg.

Under flera minuter stod de bara där, tysta, fastfrusna i sina positioner. Till sist dök poliskolleger upp. De hade hört skottlossningen och vågade sig till sist fram, trots att de inte visste vem som hade skjutit vem.

Idag, 20 år senare, är Olavi Blomfjord och Berndt Bergström tillbaka på platsen vid järnvägsspåret. Deras minnesbilder är exakta och de pekar och gestikulerar när de berättar om gripandet.

– Skadan var redan skedd. Men vi undvek iallafall att flera blev skjutna den där morgonen, säger Berndt Bergström och ser ner på rälsen där Flink låg.

På spåret fick Flink frågan vem han var. Han svarade: ”Fänrik Flink. Jag har flippat ur.” Berndt Bergström plockade då upp kameran och tog den välkända bilden på spåret där Flink ligger med ansiktet mot rälsen.

Efter dådet drabbades Olavi Blomfjord av hög feber och blev sängliggande i tre dagar. Berndt Bergström reagerade istället med att bli hyperaktiv och hade resten av sommaren svårt att slappna av.

– Först dagen efter, när jag såg flaggan på halv stång utanför polisstationen, tänkte jag: Vad fan är det jag varit med om egentligen?

Händelsen har svetsat poliserna samman, de beskriver det som ett sorts brödraband. Berndt Bergström undvek länge gångstigen där massmordet skett. Minnena var för smärtsamma.  Men en dag återvände båda dit, och alla synintrycken kom tillbaka.

– Det var jobbigt.  Det var ett helvete, det vet alla som var där. Förutom poliser gäller det även ambulanspersonal och militär som fanns på plats. Andra kan inte ens föreställa sig hur det var, säger Berndt Bergström.

I Falun har de blivit kända som ”poliserna som grep Flink”.

– Jag känner stolthet, vi gjorde vårt jobb. Men vi var inte ensamma, flera poliser var hjältar den natten, säger Olavi Blomfjord.

Han är idag utbildad vapeninstruktör och brukar hålla föreläsningar om morgonen då de grep Flink. Han tänker ofta på vilket beskydd de hade den här natten och upplever det som att någon vakade över dem.

För sex år sedan, vid jul 2007, träffade poliserna Mattias Flink igen och åt lunch med honom. Olavi Blomfjord hade försökt få till ett möte flera gånger men först vid tredje förfrågan var Flink redo att träffa dem.
Olavi Blomfjord:

– Vi var ju också brottsoffer. Jag behövde få ihop pusselbitarna av det som hänt och få ställa frågor. Vi ville höra hans version. Det blir lättare att gå vidare då, ett möte är en förutsättning för att kunna försonas. Det löser inte allt, men det är en väg framåt.
Det blev ett bra möte, säger de. Men vad som sades på restaurangen stannar där.