Rikspolischefen: Alla har rätt till en trygg miljö

Polisens huvuduppdrag är klart och tydligt: Öka tryggheten och minska brottsligheten.

När polisens arbete ska utvärderas är alltså huvudfrågan om vi klarat detta. Därför känns det bra att entydigt kunna svara ja: tryggheten har ökat och brottsligheten har minskat. Det framgår bland annat av Nationella trygghetsundersökningen, som Brottsförebyggande Rådet presenterade i början av året.

Låt oss vara stolta över det. Men inte så att vi blundar för att allt inte är bra. Det finns områden där otryggheten är hög, där vi (och andra samhällsaktörer) inte tillräckligt kunnat bryta en negativ utveckling. Områden där det från tid till annan finns en hög risk för oroligheter eller kravaller.

Främst handlar det om särskilt utsatta bostadsområden, gamla delar av de så kallade miljonprogramområden, som i dag är hårt segregerade. Det är områden där utanförskapet är särskilt stort med allt vad det innebär av hög arbetslöshet, dåliga skolresultat, sämre hälsa med mera.

Om tryggheten i dessa områden ska bli långsiktigt bättre krävs främst att segregationen kan brytas och utanförskapet minska. Verktygen för att nå dit finns inte i polisens händer. Det är också därför till exempel polisen i Stockholm ställer krav på konkreta insatser från stadens sida för att genomföra sin egen pågående satsning, Operation Fenix.

Polisen får inte blir passiv och säga att ”ansvaret är någon annans”. Vi måste göra ett gott arbete med de metoder vi förfogar över utifrån den situation som råder.

Det är bland allmänheten en vanlig missuppfattning att dessa utsatta områden bara finns i de tre största städerna. Så är det inte. De flesta städer med över 100 000 invånare har sådana områden och problemen har ökat under senare år. Samtidigt är det uppenbart att Stockholm har flest och störst bostadsområden med stort utanförskap men problemet är närmast nationellt.

Vi måste vara tydliga med att detta arbete är viktigt för polisen. Det måste ges både tid, kraft, resurser och utvecklingsarbete. Inte minst måste olika delar av polisen, vare sig vi är en myndighet eller fler, lära av varandra. Den enes erfarenhet ska vara den andres kunskap. Det finns mycket gott arbete och engagemang att sprida.

De samlade erfarenheterna har, som jag ser det, lett till en gemensam principiell syn på hur problemen ska mötas:

Polisen ska vara tydlig med att långsiktiga lösningar kräver insatser av andra samhällsaktörer än polisen.

Polisen ska bygga förtroende hos de boende genom att finnas och synas i vardagen, inte bara när det blir oroligheter.

De goda krafterna, inte minst föräldrar, i områdena ska uppmuntras att agera.

Särskild uppmärksamhet ska riktas mot de något äldre kriminella som har stark påverkan på de yngre och deras agerande.

Målet om ökad trygghet och minskad brottslighet gäller också i dessa områden. Det kräver särskilt engagemang och arbete.  Alla boende i Sverige har rätt till en lugn och säker boendemiljö.