Rånen minskar med samarbete

Antalet personrån har minskat i hela landet. Men ingenstans så kraftigt som i Malmö. Förmågan att skapa kontakt med ungdomar på gatan har betytt mycket. Men avgörande är ungdomssektionens samarbete med socialtjänsten.

Tisdag kväll. Våren blåser kall. Spanarna Said El-Tahan och Fitim Rushiti svänger ner i garaget under Coop på Värnhemstorget. Kanske är det här 17-åringen håller till, röker och knaprar solrosfrön med sitt gäng? Men garaget ekar tomt. De styr upp mot dagsljuset igen, fortsätter pensla av stråket där killen brukar röra sig.

Ungdomssektionens arbetspass på fältet har just börjat. I fredags blev en ung kille knivrånad alldeles i närheten. Offrets beskrivning av rånarens längd och val av ord räckte. De sex spanarna visste omedelbart vem den trolige gärningsmannen är. Nu är fyra av dem ute i två bilar.

– Offret har inte vågat peka ut killen ännu, men vi vill ändå känna honom på pulsen, säger Fitim Rushiti.

På Sorgenfriskolan ett kvarter bort hänger en annan välkänd tonåring tillsammans med tre kompisar. Said El-Tahan och Fitim Rushiti går fram och skakar hand.

– Hallå mannen, mår du bättre i dag? säger Said El-Tahan vänd mot killen:

– Inget skit, lovar du det?

– Det är lugnt Said, svarar han med ett aningen för brett leende.

Killarna trampar runt lite trevande. En av dem visar sin nya tatuering på handryggen.

Fitim Rushiti tar deras personnummer. Ytterligare två förekommer som polisnotiser. Men i dag verkar det vara lugnt.

– Det är viktigt att vi har koll. Att vi vet vilka de är, vad de heter och vilka de rör sig med. Lika viktigt är det att de vet att vi vet, säger Fitim Rushiti.

För att lyckas med det, för att bryta anonymiteten, behöver de vara ute på gatorna. Och för att få ungdomarna att prata med dem överhuvudtaget behöver de jobba bort den stereotypa bilden av poliser.

– Vi försöker förmedla att vi inte är där för att döma dem, så att de inte automatiskt springer när polisen kommer. I första hand är vi här för att prata och lära känna dem, säger Said El-Tahan.

På två år har ungdomsrånen halverats i Malmö. Även det totala antalet rån har minskat kraftigt. Samma bild är tydlig i hela landet. Den positiva statistiken har primärt inte polisiära anledningar. Den beror snarare på att fler unga hänger vid datorn och att marknaden till viss del tycks mättad på smarta telefoner. I Malmö, som länge har varit särskilt hårt drabbat, är dock minskningen av ungdomsrån tydligast i landet, från 296 rån 2011 till 148 förra året. Dessutom är uppklaringen av spaningsärenden hos ungdomssektionen god, mellan 25 och 26 procent.

Enligt Said El-Tahan beror framgången dels på sektionens nära samarbete med socialtjänsten, dels på den personkännedom poliserna har byggt upp.

Ungdomssektionen skapades 2005 efter att en rånkommission tillsatts. I dag har de hand om alla fall som rör unga under 25 år och de patrullerar över hela Malmö.

– Vi tittar på stan som en delad kaka. I varje del har vi några killar som vi vet är brottsaktiva. Därut-över finns alla som hänger runt dem, säger Said El-Tahan.

På Sallerupsvägen i Malmö delar spanarna arbetsplats med utredare, förundersökningsledare och social-sekreterare. På spaningsledare Rickard Ekbergs skrivbord syns spår av de runt hundra ärenden som är aktuella för tillfället. Foton, kartor och dokument huller om buller för den oinvigde. Så beskriver han sig också som spindeln i nätet, som följer rörelserna mellan stadsdelarna och ständigt får nya bitar till det föränderliga pussel han lägger. På väggen hänger ett foto av rekord-rånaren: en ung kille som de för två år sedan kunde knyta till 32 rån.

– Vi har alla medvetet sökt oss hit. Engagemanget är det som mest av allt påverkar hur bra det går, säger Rickard Ekberg.

Mixen i bakgrund är också viktig, menar han. Två av spanarna är från början palestinier, en är från Kosovo, en annan från Serbien.

– Förutom språkkunskaperna handlar det om att visa respekt på rätt sätt och agera tydligt och korrekt när man exempelvis kommer hem till folk, säger Rickard Ekberg.

Flera av spanarna jobbade med ungdomar redan innan de blev poliser. Lars-Erik Sköld utbildade sig till socionom och arbetade som ungdomsvårdare innan han sökte till Polishögskolan.

– Jag valde yrket som ungdomspolis för att jag vill kunna påverka mer. Det gäller att se individen och hela den komplexa bild som ligger bakom.

Han konstaterar att det så gott som alltid handlar om unga killar med misslyckad skolgång och tuffa hemförhållanden.

– Vårt primära uppdrag är inte att sätta dit dem, även om vi också gör det, utan att ändra deras beteende. Sedan är det klart att vi bara kan kapa huvudet på problemen, säger Lars-Erik Sköld.

Han har just pratat med styvmamman till 17-åringen. Hon har bett om hjälp från socialen om styvsonen blir misstänkt för ännu ett rån. Han har även pratat med offrets mamma som berättat att sonen är rädd för att peka ut gärningsmannen. Rädslan för att vittna är utbredd och tycks bara växa sig starkare. Det konstaterar poliserna, men också socialsekreteraren Maria Lundqvist som har sin arbetsplats två rum längre ned i korridoren.

– Ungdomarna är rädda och ibland även föräldrarna, som kanske inte vågar uttala sig ens när det skulle kunna hjälpa deras barn, säger hon.

Maria Lundqvist är en av fyra socialsekreterare hos polisen, anställda av Sociala resursförvaltningen och Plattform Malmö. Tillsammans med polisen går de igenom daglistorna för att se vilka fall som är aktuella för dem att titta på. De ser också till att alla ”Barn i fara” skickas till rätt avdelning. Men deras främsta uppgift är att sitta med vid förhör av minderåriga. Direkt efter samtalar de själva med den unge och dennes föräldrar och informerar om den anmälan till socialtjänsten de kommer att göra.

– Det blir en tydlig signal för den unge att vi har samtalen direkt. På det sättet får också oroliga föräldrar snabbt någon att vända sig till, säger Maria Lundqvist.

Den fysiska närheten och det nära dagliga samarbetet mellan polis och socialtjänst betyder mycket, menar hon. Såväl kunskapen om, som förståelsen för, varandras arbete och befogenheter ökar. De fungerar också som en sorts brygga mellan sina myndigheter.

Ungdomssektionens chef är kommissarie Glen Sjögren. Han lyfter fram hur socialtjänstkollegernas kunskap hjälper polisen att få en mer fullständig bild av de unga och deras situation. Dessutom innebär deras närvaro en psykologisk vinst för poliserna.

– Vi har någon att kanalisera vår oro genom. För oss kan det annars vara svårt att hitta rätt i den sociala djungeln. Och egentligen är ju vårt jobb att synliggöra grabbarna för socialtjänsten, säger han.

Glen Sjögren är stolt över den positiva rånstatistiken. Men han är också orolig över utvecklingen mot allt grövre våld. För även om förövarna är färre är överfallen både mer våldsamma och utstuderade.

– Det har blivit helt okej att ha pistol och kniv. Det finns dessutom gärningsmän som helt kallt tar med sig offret i en taxi till bostaden för att de ska kunna ta vad de vill ha.

En råare gängmentalitet ligger bakom, menar Glen Sjögren, men också en växande organiserad brottslighet som även de riktigt unga dras in i.

– I jämförelse med ungdomsgrupper i andra städer har vi fler grova rån och mord.

Malmö har många segregerade områden och högst andel fattiga barnfamiljer i landet. Gängkulturen är stark, inflödet av droger stort och bruket i unga åldrar ovanligt högt.

– Utvecklingen mot grövre våld är helt klart oroväckande. Påföljden blir å andra sidan desto grövre, vilket gör att killarna placeras och försvinner från gatan en tid. Då kan gänget runt få en chans att backa undan, säger Glen Sjögren.

Ofta är det per cykel, ibland motor- cykel, som spanarna rör sig ute. I synnerhet i förorterna är det ofta lättare och snabbare att ta sig fram på två hjul. Men ikväll är det med bil spanarna kör runt i kvarteren runt Värnhemstorget med radarn inställd på ett par aktuella killar, som 17-åringen. Just han hinner dock aldrig få någon påhälsning denna tisdag. I stället får Lars-Erik Sköld och kollegan Mattias syn på två killar som beter sig misstänkt. En sväng senare är även kollegernas bil på plats och två 18-åringar med bleka ansikten står med händerna mot en skrovlig vägg på Industrigatan. En av dem grips på plats. Han har 106 gram råamfetamin, 80 gram spice och tramadolkartor i väskan. Medan bil och väskor söks igenom sätter sig två av spanarna för att snacka med killarna.

Lars-Erik Sköld ser till att få ögonkontakt med 18-åringen som varit i färd med att köpa av killen med de välfyllda påsarna.

– Du har ju sagt att du ska bli byggare, eller hur?

Killen nickar blekt och kramar sina nervösa händer för att få dem stilla. Han ska snart delges misstanke om brott, ringa narkotikabruk och innehav.

– Nu räknar jag med att du tar tag i det så att du kan komma och renovera mitt badrum en dag. Okej?

Fyra meter bort ligger ingången till en hiphop-lokal för ungdomar. Tre unga tonåringar står på trappan och röker. De riktar en snabb blick mot gripandet intill innan de tar ett nytt bloss och fortsätter snacka – till synes oberörda.
En och en halv vecka senare sitter  17-åringen häktad för fem rån, utförda med en 15-årig kumpan.