Jonas Trolle kan inte sluta utmana sig själv

En av kriminalhistoriens mest spektakulära utredningar leddes av en notorisk grubblare som inte kan låta bli att ta sig vatten över huvudet – och nystades upp just därför. Möt Jonas Trolle, som vågar vara osäker.

Foto: Casper Hedberg"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd."

Citatet brukar tillskrivas Tove Jansson, men har dykt upp i många olika former och sammanhang genom åren. Poängen är alltid densamma: Mod är inte att agera utan rädsla – mod är att agera trots rädsla. För Jonas Trolle, som numera är operativ chef vid länskriminalpolisens spaningsrotel i Stockholm, tycks det där ha blivit ett undermedvetet mönster. Genom åren har han vid upprepade tillfällen kastat sig ut på djupt vatten både privat och professionellt, gärna hastigt och spontant, trots att han, åtminstone vid närmare eftertanke, egentligen inte vågar. Intellektet tvekar men instinkterna agerar.

– Jag kan liksom inte sluta utmana mig själv, säger han, och ser närmast skuldmedveten ut.

– Jag hoppar ständigt in i nya idéer och sammanhang, och väl där tar jag oftast de beslut som krävs av mig. Samtidigt har jag svårt att sluta grubbla över dem.

Du tvivlar men fortsätter ändå framåt. Ska det kategoriseras som mod, dumdristighet eller rent av självplågeri?

– Min bror brukar säga att det är att likna vid ett självskadebeteende, och det går igen på flera håll i mitt liv. Jag älskar ju till exempel att renovera gamla bilar, men det räcker inte med vilket märke som helst. Nej, nej. Det måste naturligtvis vara en Citroën.

Det finns ingenting krångligare än ett franskt bilvrak.

– Precis. Jag tycker om att göra det svårt för mig.

Varför?

– Jag vet inte, men det kanske är så enkelt att det gör livet lite mer intressant. Man upptäcker mer längs med krokiga vägar, eller hur?

Det mottot; att komma uppåt och framåt genom att konsekvent och avsiktligt ta sig vatten över huvudet, blir särskilt intressant när det omsätts i polisarbete. Det innebär till exempel att utredaren Jonas Trolle inte tycks väja för att borra där det smärtar som mest. Snarare tvärtom.

En av dina tidigare chefer har beskrivit dig som ”en natur-begåvning när det kommer till utredningsarbete”. Håller du med?

– Jag går mycket på magkänsla, så det ligger väl någonting i det. Numera är jag dock väsentligt mycket mer taktisk än vad jag var förr. Jag kan bli generad över hur jag betedde mig under mina första år som ordningspolis.

Varför?

– Jag var en jobbig jävel helt enkelt, som sprang på precis alla bollar. Jag tror, eller nej, jag vet, att det fanns de som inte ville åka radiobil med mig. Jag var en nyfiken idealist, och såg ingen skillnad på jobb och jobb, utan la ned samma energi precis överallt. Det blev naturligtvis ohållbart i längden.

Och numera?

– Nu är jag nog mer nyanserad. Jag har hittat medelvägen mellan mitt personliga engagemang och de ändliga resurserna. Det är bättre med lite resultat än med inget resultat alls. Men jag tenderar fortfarande att gå för långt utan att tänka mig för emellanåt.

Som den 29 oktober 2009 till exempel. Då var chefen för Stockholmspolisens människohandelssektion på semester, och Jonas Trolle hoppade in som tillfällig vikarie. Några veckor tidigare hade en av hans kolleger fått i uppdrag att gräva igenom en låda med överblivet utredningsmaterial från en annan ände av polishuset.

Det gick i korthet ut på att en välbärgad man i 60-årsåldern blivit nogsamt misshandlad i Stockholmsförorten Bredäng. Mannen hade sedan, under oklara omständigheter, fallit mot sin död från en balkong på fjärde våningen.

Orsaken till att den avslutade mordutredningen lämnades vidare till Jonas Trolle och människo-handelssektionen var att mannen visat sig ha en fallenhet för våldsamt gruppsex. Företrädesvis med unga prostituerade.

Så långt ingenting allt för ovanligt. Jonas Trolle hade inte ens reagerat när en av flickorna som tagits in till förhör uppgett att hennes mest råa och våldsamma kund, var polischef. Sådana påståenden förekom. Skillnaden den här gången var att det faktiskt fanns en indicietråd att dra i: Flickan hade känt igen mannen från en artikel i Dagens Industri.

Det var när Jonas Trolles kollega hittade tidningen i fråga som marken började gunga under deras fötter. Över mittuppslaget tronade en utdragen intervju med jämställdhetsivraren Göran Lindberg. Självaste Kapten Klänning, som varit länspolismästare och rektor för Polishögskolan. Ett verkligt och välkänt högdjur.

– När vi gick längs med Klara sjö, på väg till internutredarna, och det fortfarande bara var jag och kollegan som visste, sa vi till varandra att nu, nu gäller det. Allt vi gör kommer granskas som ingenting annat, både internt och externt, och hur det än går lär det ta hus i helvete. Så nu jävlar måste vi göra allting precis rätt.

Foto: Casper HedbergFaktum är att Jonas Trolles inre spänning mellan osäkerhet och beslutsamhet, det Tove Jansson skulle kalla mod, klev in i händelseförloppet redan här. Tillsammans med den där förkärleken till att gå ”lite för långt”. Väl på plats hos intern-
utredarna lovade han nämligen bort merparten av personalen på människohandelssektionen, där han ju bara var vikarierande chef. De hade spanings- och utredningsresurserna som krävdes, de visste hur sexbrottslingarna fungerar, och de behövde följaktligen vara med på banan från start. Det var den enda rimliga slutsatsen, och Jonas Trolle tog beslutet utan att tveka.

Parallellt med handlingskraften, kom dock tvivlen krypande. Var de rätt ute? Kunde misstankarna verkligen stämma? Vad skulle hända om det visade sig att de hade fel? Grubblerierna tilltog i styrka, och ledde tidigt in utredningen på ett varsamt spår, där korten hölls tätt intill kroppen. Alla som inte var direkt inblandade i utredningen ställdes utanför. Inte ens rotelchefen var informerad. Försiktigheten genomsyrade allt, och Jonas Trolle tvekade hela vägen in i mål.

– Jag minns att jag fortfarande på morgonen innan tillslaget satt på sängkanten med alla möjliga, närmast paranoida, tankar i huvudet. ”Alltihop kanske bara är något slags test; en gigantisk övning.”

Kände du aldrig tillförsikt?

– Det kan jag inte påstå, nej. Samtidigt är det viktigt att påpeka att osäkerheten inte återspeglades i mina göranden. Jag tog besluten. Vi gjorde jobbet. Han greps och låstes in. Men min oro bestod nog genom alltihop.

Måste det vara så dumt då?

– Jag tycker inte det. Det finns en allmän uppfattning om att en polis alltid ska vara stark, att vi aldrig får tvivla eller se världen i någonting annat än svart och vitt, men jag köper inte det. Det finns gråskalor i allting, och den som vågar erkänna det tror jag snarare blir en bättre polis.

Det erkännandet har Jonas Trolle själv redan levererat. På bästa sändningstid rent av, framför drygt två miljoner tv-tittare. Det manuskript som från början varit vigt åt byrålådan och den närmaste familjen, hade vid det laget vuxit och blivit ett utomordentligt uppmärksammat bokslut över jakten på Kapten Klänning.

Göran Lindberg dömdes till sex års fängelse och du fick, bokstavligt talat, sätta punkt. Vad i utredningen är du nöjd med?

– Att det blev en fällande dom. Vi fick inget frisläppande med tillhörande evig misstanke, som det tyvärr kan bli i den här typen av ärenden emellanåt, utan ett faktiskt utslag. Jag är också nöjd med att vi lyckades hålla tätt. Ingenting läckte ut i förtid.

Vad är du mindre nöjd med?

– Att vi inte tog chansen att berätta vad vi åstadkommit. Vår tystnad direkt efter gripandet spädde på alla möjliga rykten och konspirationsteorier, när sanningen är att alla; Citypolisen, Säkerhetspolisen och internutredarna, gjorde ett fantastiskt jobb rakt igenom. Det borde vi varit mycket tydligare med.

Efterspelet bidrog kanske till den matthet som verkar ha lägrat sig över Jonas Trolle när förundersökningen var inlämnad och domstolen sagt sitt. Själv beskriver han det som att Göran Lindberg blev ”spiken i kistan” för hans tid på människohandelssektionen.

– Perversionerna stod mig upp i halsen. Jag jobbade heltid med att utreda män som använder sin sexualitet som ett vapen, och är samtidigt själv en man och en sexuell varelse. Det kom för nära, och började gå ut över mitt privatliv.

Så han slutade. I den nya rollen som operativ chef på länskriminalpolisen möter han bankrånare istället för våldtäktsmän, vilket inbjuder till mer distans.

Därmed inte sagt att Jonas Trolle slutat grubbla, eller att historien om den före detta länspolismästaren som visade sig ha en väska full med sextortyrredskap under sitt skrivbord på Polishögskolan, inte längre lever kvar strax under huden.

Säger fallet Göran Lindberg någonting om svensk polis år 2014?

– Möjligtvis att vi borde haft mer koll på vad han egentligen hade för sig om dagarna, men inom svensk polis måste han nog ändå ytterst betraktas som ett exceptionellt undantag.

Säger fallet någonting om Sverige år 2014?

– Definitivt. Den här historien är ju inte unik i någon annan mening än att gärningsmannen råkade vara en högt uppsatt myndighetschef. Övergreppen är inte ett dugg unika. De fortsätter begås. Nu liksom då.

– Det finns fortfarande ett stort antal unga flickor där ute som använder sex som självskadebeteende, vilket är otroligt sorgligt, och där har vi som samhälle ett ansvar. Vi borde göra mycket mer. 

Avskyr köer – gillar Härjedalen

Namn: Jonas Trolle

Ålder: 42 år.

Bor: Vendelsö.

Familj: Fru och två barn.

Tror på: Att säga som det är, även om det är jävligt jobbigt ibland.

Gillar inte: Köer.

Plats jag tycker om: Tännäs i Härjedalen.

Gör jag gärna när jag är ledig: Helst mekar jag bil.

Livsmotto: Ingenting är svart och vitt och rätlinjigt, bara grått och lite runt i kanterna.

Filmtips: Andarnas hus.

Boktips: Det jag för tillfället har på nattduksbordet: 438 dagar och Hundra år av ensamhet.