Uppdrag: Skydda 
kungen

Miljonpublik, frack, havskräftsfylld piggvarskupol och ett av världens mest eftertraktade inbjudningskort. Men Anders Andersson har bara ögon för Carl XVI Gustaf. Vi har följt kungens livvakt före, under och efter Nobeldagen.

2013-12-09 – FÖRE NOBELDAGEN

Från hissdörren går en trappavsats ned till den oansenliga träpassage där kungen och drottningen förväntas göra entré. Anders Andersson har en allvarlig rynka i pannan och mumlar tyst för sig själv när han tar ut stegen och följer majestäternas tänkta väg genom Stockholms konserthus. Han halvspringer tre våningar ned till gatuplan, tar hissen tillbaka, och upptäcker att han inte kommer ihåg vilken våning som är den rätta.

– Vi testar med våning tre, säger han, och strax ser vi hur de andra livvakterna, som väntar invid träpassagen, passerar revy utanför den inglasade hissburen.

– Nähä, det var visst för långt, men det är bra. Vi letar ju fel i dag, så att allt blir rätt i morgon.

Det är ganska exakt tjugofyra timmar till skarpt läge. Då ska kung Carl XVI Gustaf anlända till Stockholms konserthus för att överlämna nobelpriser i fysik, kemi, medicin, litteratur och ekonomi till några av modern tids skarpaste hjärnor, och Anders Andersson kommer att stå tätt intill. Han arbetar som kungens livvakt.

Syftet med dagens rekognosering är bland annat att studera byggnaden så ingående att livvakterna vid varje givet tillfälle kan rita upp majestäternas väg in och ut ur den schematiskt i huvudet. Då krävs upprepning och åter upprepning, trots att Anders Andersson varit med vid många Nobeldagar förut. Han måste veta vilken del av huset vi befinner oss i, och hur man därifrån snabbast tar sig ut ur byggnaden. Han måste veta i vilken riktning Kungsgatan ligger, och vad som är plan B om den träbeklädda passagen vid hissarna är blockerad.

– Det svåra är inte att hitta när det är ljust och allt går som planerat, säger Anders Andersson och lägger höger handflata mot en innerdörr som för att rent fysiskt lägga den på minnet, det svåra är att hitta när strömmen gått och lokalen är rökfylld och allt är kaos. Jag vill vara så väl förberedd att jag vet vart korridorerna går då också.

Det är på det sättet som livvakterna föser slumpen framför sig. De hatar överraskningar och övar, rekognoserar, planerar och övar igen, för att känna igen någonting i varje situation de ställs inför. Ryggradslösningarna är helt avgörande.

– Vi är alltid tvåa på bollen när någonting händer, säger Anders Andersson, jag vet ju inte när en eventuell gärningsman tänker slå till. Vårt jobb blir att springa ikapp och vinna på slutet ändå. Därför är förberedelserna så viktiga. Utan dem går det för långsamt.

Poängen med merparten av livvakternas arbetsdag är dock inte att överleva katastrofer – utan att helt undvika dem.

– Fullständigt kaos är ett misslyckande, oavsett om vi står som segrare på slutet eller inte. Målet är istället att avstyra problemet så tidigt att ingen annan hinner uppfatta det, vilket vi gör på många sätt. Vi kan spärra av, avbryta, eller stå i vägen, långt innan det blir fysisk konfrontation.

Med all planering och systematik kommer dessutom, paradoxalt nog, flexibilitet. Om ursprungsramen är tydlig finns det energi och tid över för att omvärdera läget och hantera allt det där som inte går enligt planen, vilket oftast är en hel del.

– Vi kanske har kollat allt in i minsta detalj, men så säger skyddspersonen plötsligt att ”Just det, vi måste handla mjölk på vägen hem”. Då kan inte jag skrika ”Avbryt!”, bara för att det avviker från planeringen. Då får man gilla läget och improvisera.

Någon halvtimme senare, när vi vallas runt mellan borden i Blå hallen, där nobelmiddagen går av stapeln om drygt ett dygn, blir det tydligt att det inte finns speciellt mycket utrymme för just improvisation under det här evenemanget. Nobelpriset har delats ut på samma plats sedan

Konserthuset invigdes 1926. Stockholms stadshus har härbärgerat den efterföljande banketten sedan 1923. Samma porslinsservis har använts sedan 1991. Blommorna till utsmyckningen har i över fyra decennier levererats från samma italienska småstad, San Remo, där Alfred Nobel bodde vid sin död. Nobeldagen är en traditionstyngd världshändelse med minutschema och givna ceremonier. En livvakts önskedröm.

– Då är utmaningen å andra sidan att inte vaggas in i någon falsk trygghet. Jag kan inte sänka garden och stå på hälarna bara för att allt ser lugnt ut, för när det väl vänder till läge rött, då går det på en hundradels sekund.


2013-12-10 – NOBELDAGEN

När Anders Andersson anländer till livvakternas rum på Stockholms slott i Gamla stan har han redan fracken över axeln. Klockan är 14.30 på tisdagseftermiddagen, och än så länge är allt som det brukar vara. Utsättning på Stockholms slott. Fysisk träning i överlappningen mellan morgon- och kvällspasset då två uppsättningar livvakter är på plats samtidigt. Avslutning på Drottningholms slott åtta timmar senare.

Fullspäckad kalender däremellan. Det krävs mer än så för att en arbetsdag ska sticka ut i mängden för livvakterna.

– Vi kan ju hamna precis var som helst i världen, säger Anders Andersson, jag har jobbat på alla kontinenter utom en, och det rör sig i princip aldrig om några turistdestinationer. Tvärtom. Vi får ofta se platser som de flesta aldrig kommer i närheten av.

Men till dessa exotiska arbetsmiljöer, som bryter vardagslunken och etsar sig fast i minnet, räknas alltså inte Stockholm en glåmig tisdag i början av december. Om det då inte vore för den där fracken.

Molnen hänger lågt ovanför majestäterna när de lämnar slottet några timmar senare. Stockholm är grått och vattensjukt, men det är åtminstone inte snöstorm, som förra året, då väderkaoset dagarna före ceremonin blev en världsnyhet eftersom flera av pristagarna riskerade att komma försent.

Strax efter 16.00 får livvakterna besked i sina öronsnäckor om att fyra nakna demonstranter omhändertagits av ordningspolisen vid Konserthusets huvudentré, men när Carl XVI Gustaf, drottning Silvia, prins Carl Philip och prins Daniel anländer några minuter senare är allt lugnt. Sällskapet passerar genom rätt sidodörr, hissen stannar på rätt våningsplan, invid rätt trappavsats. På andra sidan den trånga träpassagen har de livvakter som ansvarar för den så kallade inre bevakningen sökt igenom lokalen, och kunga-
familjen tar sig ostört in i Konserthuset, där knappt 1 600 personer redan sitter på sina platser.

Klockan är 16.30 när kungligheterna leds in till sina förgyllda stolar på Konserthusets stora scen. Någon minut senare tågar de tretton pristagarna in. Än så länge går allt enligt planen.

Anders Andersson befinner sig så nära kungen som möjligt, utan att för den skull synas på bild i SVT:s direktsändning. Från sin utsiktspunkt bredvid scenen letar han nu efter avvikelser. Blickar. Kroppsspråk. Kläder. Personer som håller händerna dolda, som tittar åt ett helt annat håll än alla andra eller som svettas ymnigt. Säkerhetspolisens hotbildsanalys finns med som bas, men i övrigt är det här en ganska inexakt vetenskap som till stor del utgår från den enskilde livvaktens kunnande och magkänsla. Om Anders Andersson tycker att någonting känns fel så är någonting med största sannolikhet fel. Det krävs mycket erfarenhet för att komma fram till en definitiv slutsats med de grundförutsättningarna – och mycket självförtroende för att agera utifrån den.

Klockan 16.58 delas den första nobelutmärkelsen ut. Det är Francois Englert och Peter Higgs som får fysikpriset för upptäckten av den så kallade Higgs-partikeln. Diplom, medaljer, fanfarer och åtta miljoner kronor. Carl XVI Gustaf ser avslappnad ut. Han är den kung som delat ut flest nobelpris.
Programmet fortlöper utan incidenter. Stockholmspolisen håller ordning utomhus, Säkerhetspolisen bevakar insidan och ett tiotal väktare kontrollerar gästernas inbjudningskort vid alla inpassager. Exakt 17.42 är ceremonin över. Kungligheterna tågar ut ur lokalen, tätt följda av Anders Andersson.

Knappt två timmar senare bärs förrätten in i Blå hallen, hjärtat av Stockholms stadshus. Pärlhönsmosaik, morotsvariation med gotländsk tryffel och kantarellduxelle med tryffelmajonnäs.

Anders Andersson är placerad vid en av de bordstungor som skjuter ut från honnörsbordet, som i sin tur skär rakt igenom hela den mosaik-beklädda lokalen. Han sitter några meter från kung Carl XVI Gustaf, och är bara vagt medveten om vad som läggs upp på tallriken framför honom. Efter några år som livvakt tenderar Nobelfesterna att flyta in i varandra. Bordsgrannarna är trevliga, maten går ned och inramningen är spektakulär, men i slutänden är det här en arbetsdag. Banketten är inte huvudsaken. Kungen är huvudsaken, och han ställer sig upp klockan 22.26. Middagen är över.


2013-12-12 – EFTER NOBELDAGEN

Anders Andersson ser utvilad ut, trots att det bara gått något dygn sedan var tionde svensk följde hans skyddsperson i direktsändning. Allt gick som planerat. Ingenting störde helhetsintrycket. Carl XVI Gustaf tog sig helskinnad genom ännu en välplanerad Nobeldag.

Det får man åtminstone anta. Vi får inte veta någonting om kungligheternas förehavanden, utöver det som redan visats upp offentligt av SVT. Det finns nämligen en tydlig gräns mellan det som går att omnämna i allmänna ordalag, och det som handlar om namngivna individer. Sådana frågor åtföljs bara av standardsvar och beklagande leenden.

Vi pratar om vikten av integritet och om livvakternas sekretessavtal, som är så vidsträckt att det i praktiken blir livslångt, och om att allt eventuellt socialt samspel sker på uppdragsgivarens villkor, och om att livvakternas arbete varierar en hel del beroende på hur skyddspersonen råkar må den aktuella dagen, men sedan är det stopp. Vi får inga detaljer om enskilda personer, bara samma: ”Det där är det inte min sak att säga någonting om.”

Då går det bättre att prata om livvakternas vidsträckta kravprofil. De måste vara lugna och trygga diplomater som vet hur man undviker bråk. Samtidigt ska de vara en explosiv kraft som kan slå ned hårt och offensivt i samma stund som en konfrontation blir oundviklig. De måste smälta in på prinsessbröllop, nattklubbar, riksdagsdebatter och allting däremellan. De ska kunna hantera havskräftsfylld piggvarskupol i Blå hallen lika väl som en grillad med bröd vid ett torgmöte i någon mellansvensk småstad. Ena dagen ska de vara ett anonymt ingenting som smälter in i tapeten. Nästa förväntas de kunna ta över ett rum bara genom att kliva in i det. Dessutom måste livvakterna lära sig leva med att en väsentlig del av arbetet går ut på att förbereda sig för katastrofer som med största sannolikhet aldrig blir verklighet. Anders Andersson:

– Det finns personlighetsdrag som vår duktiga utbildningsenhet kan plocka fram i dig och förfina, men visst, vi söker en speciell profil, så är det. Vissa egenskaper måste nog finnas där redan från början för att det ska fungera.

Vad är viktigast?

– Det är svårt att svara på. Vi måste ha fingertoppskänslan.
Kan du ge ett exempel?

– Många av våra skyddspersoner är politiker och när de möter vanligt folk vid valmöten och liknande kan det blir ganska hätska diskussioner, vilket ju är positivt, demokratiskt och eftersträvansvärt, men det kan också gå för långt. Det är en svår balansgång att avgöra när det är läge att gå in och sätta stopp.

Hur vet du när det är dags?

– Erfarenhet och magkänsla, men även närkontakt med skyddspersonen. Det kan handla om blickar och små vinkningar från dem som signalerar att nu, nu börjar den här situationen bli svårhanterlig, säger Anders Andersson.

Han sätter därmed fingret på livvakternas uppgift och metodik: De ska känna sina skyddspersoner så pass att det räcker med ett ögonkast för att förstå när det är dags att gripa in – och skyddspersonerna ska lita så mycket på sina livvakter att de vågar ge sig in i potentiellt obehagliga situationer.

Förtroende är ett ord som dykt upp ofta när jag pratat med dig. Hur känner du inför det?

– Det är helt avgörande. Vi kommer väldigt nära inpå skyddspersonerna och får se och höra mycket som egentligen är privat. De har en enorm tilltro till oss. Därför är integriteten så viktig. Utan den fallerar hela systemet.

Är den extra viktigt när det gäller majestäterna?

– Den är alltid lika viktig, men varenda människa känner ju igen kungen och drottningen, och så kommer det alltid att vara. Deras livvaktsskydd är livslångt, vilket gör stunderna då vi under ordnade former kan ge dem avskildhet så mycket mer värdefulla. Men det kräver mycket av livvakten att våga släppa efter på det sättet.

Bygger inte det på att skyddspersonen litar på dig också?

– Naturligtvis.

Hur lång tid tog det innan kungen började göra det?

Anders Andersson ler beklagande igen. Han kan naturligtvis inte säga någonting om vem kungen litar på, men tillägger ändå:

– Det du måste förstå är att det här inte handlar om mig. Jag är bara en yrkesman. Skyddspersonerna lär sig inte lita på Anders Andersson. De lär sig lita på Säkerhetspolisen. 


FAKTA/
Fördubblad livvaktsstyrka efter mordet på Anna Lindh

En livvakt är en polis som skyddar en viss person från direkt fysiskt angrepp eller annan kränkande handling. Säkerhetspolisen är den enda polismyndighet som har livvakter.

Personskyddsverksamheten skapades efter mordet på Olof Palme, och fördubblades efter mordet på Anna Lindh. Från 65 livvakter 2003, till 130 idag.


Personskyddsverksamheten omfattar drygt 400 så kallade skyddspersoner, bland annat kungafamiljen, statsministern, statsråden, talmannen, och en rad utländska statschefer på tillfälligt besök i Sverige.

Livvaktsskydd kombinerat med platsbevakning är personskyddsverksamhetens yttersta skyddsåtgärd. I andra fall görs bedömningen att det räcker med information och rådgivning, eller med tekniska skyddsåtgärder, som bombsökning eller nya lås och larm.

Tillsammans med Almedals-
veckan på Gotland är Nobeldagen Säkerhetspolisens största planerade kommendering under året.

Text: Simon Bynert  Foto: Magnus Sandberg