Terroristjägarna

Den 29 december 2010 tog fyra beväpnade terrorister bilen från Stockholm till Köpenhamn. Deras plan var att storma Jyllands-Postens redaktion och döda så många som möjligt. Vi har träffat poliserna som stod i vägen.

Tidigt på julaftons morgon år 2010 träffades två islamistiska extremister i Jakobsberg strax norr om Stockholm. Klockan var 01.57 och männen talade arabiska i mun på varandra. Det uppjagade samtalet fladdrade från planeringen av en resa till södra Sverige, via en diskussion om hur effektivt det är att döda med kniv, till gisslandramat i den ryska staden Beslan drygt sex år tidigare, då 155 barn miste livet när tjetjenska separatister intog en
skola.

Z: Våra tjetjenska bröder begick en hel del misstag, eller hur?

D: Vi är inte som tjetjenerna. De hade krav. De gav regeringen en tidsfrist. Därför hade de styrande gott om tid att slå till. Vår sak är inte sådan. Vi har inga krav. Vi ska inte ge dem tid. Männens ryckiga konversation fortsatte.
De talade om en hyrbil, om vikten av att se upp för krypskyttar, och om en definitiv deadline.

Z: Det måste ske på nyårsafton eller natten före nyårsafton.

D: Ok. Det kommer ske. Vid Guds vilja.

Z: Vi ska gå till tidningen. Vi ska gå in med vapen. Vi ska göra det vi måste göra. Vi ska döda. Döda så många som möjligt. Alla som kommer framför dig ska dö.

***

Det började, som alltid, med en potentiell katastrof.

Hundratals tips, uppslag, teorier och hugskott passerar Säkerhetspolisen varje dag. Personer, lägenheter, telefon- och registreringsnummer, mejladresser, möten och uttalanden, som alla vävs samman till ett svårgenomträngligt gytter av underrättelser. Ur denna tjocka förväntas analytikerna vaska fram misstankar som är så pass greppbara att de kan bearbetas operativt.

Det är när sådana arbetshypoteser visar sig ha terroristkoppling som de potentiella katastroferna kommer in i bilden; skräckscenarier där alla konsekvenser är fruktansvärda. Det blir lätt så med en brottslighet som inte går ut på mycket annat än att döda så många civila som möjligt.

Med de riskerna i bakhuvudet blir nästa steg att skilja farorna från falsklarmen. Vilka dödshot är allvarligt menade och vilka är bara tomt prat? Vilka rykten är äkta och vilka är bara smutskastning? Vem är terrorist och vem är synvilla?

Under hösten 2010 ledde frågorna till konkret handling i Jakobsberg strax norr om Stockholm. Där bodde den svenske medborgaren Z, som stod ut i underrättelsegyttret. Analytikerna såg mönster som antydde att han umgicks i farliga kretsar, reste till farliga platser och höll sig med farliga visioner. En potentiell katastrof.

Spanare i arbeteJohanna, chef för en av Säkerhetspolisens spaningsgrupper, fick i uppdrag att titta närmare på Z och ytterligare tre misstänkta personer. På plats vid hyreshuset i Jakobsberg följde de männens vardag på håll, under flera veckor just utom synhåll.

– Våra misstankar stärktes ganska snabbt, säger hon.

Varför då?

– Det var en kombination av många olika detaljer och pusselbitar som lades till varandra, och bildade en helhetsbild som bekräftade våra farhågor. Vi såg vilka som kom och gick. Vad de gjorde och inte gjorde.

Vad gjorde de inte?

– En av dem lämnade till exempel inte lägenheten över huvud taget. Han barrikaderade sig där under lång tid, vilket sa oss en hel del. 

En tid in i spaningsarbetet ansågs terroristmisstankarna vara så underbyggda att Ronnie Jacobsson, åklagare vid Åklagarkammaren för säkerhetsmål, kunde ta med sig materialet till tingsrätten. Han kom tillbaka till Säkerhetspolisen med grönt ljus för att använda hemliga tvångsmedel. Telefon- och rumsavlyssning.

Kort därefter installerades buggarna i Z:s bostad, och allteftersom samtalen därinifrån översattes och skickades vidare till insatsledningen, växte oron i polishuset. De fyra misstänkta männen talade visserligen i mun på varandra till långt in på småtimmarna och det var emellanåt svårt att avgöra exakt vem som sa vad, men den grundlinje som växte fram var anmärkningsvärt tydlig. De skulle gå in på en tidningsredaktion med vapen i hand och döda så många som möjligt. Ronnie Jacobsson:

– Den här typen av samtal är ofta kodade och kryptiska, men i Jakobsberg var uttalandena konkreta och hyfsat explicita. Vi tvekade aldrig om att trappa upp insatsen.

Så blev det. Strax före jul återkallades all beviljad semester. Säkerhetspolisen gick på högvarv. Alla tillgängliga resurser fokuserades till de fyra männen, som nu övervakades dygnet runt. På julafton satt spanarna och frös i utkylda bilar utanför lägenheten i Jakobsberg. De tuggade råa morötter istället för att äta julmiddag. Katastrofen kunde när som helst komma rullande.

Sedan hände ingenting.

Först den 28 december, efter flera veckors absolut anspänning, såg Johanna och hennes spaningsgrupp att någonting var på gång utanför lägenheten i Jakobsberg, och senare samma kväll började de misstänkta slutligen att röra på sig. Fyra extremister som sagt sig vilja storma en tidningsredaktion i Köpenhamn satte sig i en silverfärgad hyrbil och tog motorvägen söderut – mot Köpenhamn. Och de gjorde det med 34 patroner och en kulsprutepistol med tillhörande ljuddämpare i bagageutrymmet. Katastrofen var i rörelse, och i det läget, längs med en allmän väg genom Sverige en helt vanlig tisdagsnatt i december 2010, var Säkerhetspolisens spaningsenhet det enda som stod i vägen för dem.

I Johannas bil var stämningen förtätad. Ingenting behövde sägas. Alla var väl medvetna om hur mycket som stod på spel. Det här var ett uppdrag utan alternativ. De fick helt enkelt inte göra fel. Johanna:

– Det finns mycket att ta hänsyn till i en sådan situation, men i grunden kokar alltihop ned till att jag litar på min egen och mina kollegers kompetens. Jag vet att näste man har koll på sin del av jobbet.

Allt hängde på er. Hur hanterar du den pressen?

– Den finns nog med i bakhuvudet, men när vi väl arbetar är metoderna så inkörda att jag bara kör på som vanligt. Det går inte att  göra jobbet på ett annorlunda och extraordinärt konstigt sätt bara för att läget är ovanligt allvarligt. Det skulle bara öka risken för haveri.

Samtidigt som Johanna och hennes kolleger försökte hantera uppdragets tyngd genom att se den silvergrå hyrbilens baklyktor som en rutinspaning; ett jobb de gjort tusentals gånger förut, följde insatsledningen den lilla karavanen på distans från polishuset i Stockholm. Där var övervägandena mer abstrakta. Å ena sidan: Bevissäkring och ambitionen att få med sig så mycket och så många som möjligt i tillslaget. Å andra sidan: Riskminimering och ansvaret för att fyra beväpnade och dokumenterat vaksamma extremister inte skulle skada någon längs med vägen. Ronnie Jacobsson:

– Det var ett svårt beslut. Det hade ju varit fruktansvärt om de stannat för att råna en butik när vi kände till att de var beväpnade, men Säpo beskrev det som att de hade kontroll på läget, och då gjordes bedömningen att det var viktigt att få bättre bevisning. Därför släppte vi iväg dem.

Varför var det viktigt?

– Om de till exempel gripits vid lägenheten i Stockholm hade vi inte kunnat koppla dem till Köpenhamn. Då hade de kunnat säga att ”Vi pratar och drömmer, men skulle aldrig åkt söderut på riktigt”. Nu greps de på plats i Danmark, vilket är svårare att prata bort. Men det var inget okomplicerat beslut.

Situationen blev inte mindre tillspetsad när den silvergrå hyrbilen stannade på en bensinstation halvvägs ned till Köpenhamn, och släppte av Z. Han hämtades några timmar senare av en bekant, som skjutsade tillbaka honom till Stockholm.

Kvar i bilen fanns nu tre personer, som tidigt på onsdagsmorgonen den 29 december passerade Öresundsbron. Vid det laget hade spanarna redan lämnat över ansvaret till sina danska motsvarigheter, som såg den silvergrå hyrbilen parkera framför ett lågt hyreshus i Herlev strax norr om Köpenhamn.

Även där hade avlyssningsutrustning installerats och bara några timmar senare hörde dansk polis en av de nyanlända svenskarna recitera en gryningsbön. Han avslutade med meningen: "När ni möter de otrogna – giv dem hugg över halsen", vilket blev den slutpunkt där pendeln svängde över från bevissäkring till riskminimering. Det bedömdes inte säkert att låta männen bege sig någonstans alls. När de försökte lämna byggnaden någon timme senare slog polisen till. Under den efterföljande husrannsakningen hittades bland annat buntband och ytterligare ett vapen med tillhörande ammunition. I Jakobsberg slog Nationella insatsstyrkan till mot lägenheten. Z greps. Katastrofen var avvärjd, och under nyårshelgen genomblåstes Säkerhetspolisen av någonting så ovanligt som en verkligt uppmärksammad framgång. Johanna:

– Vi får nästan aldrig den typen av bekräftelse eftersom våra ärenden sällan ger tydliga kvitton som går att räkna i beslag och fängelseår. Vårt jobb är inte att binda gärningsmän till redan begångna brott – utan att förhindra brotten helt och hållet.

Det lyckades ni ju med. Tänker du någonsin på vad som hade kunnat hända om ni tappat bort dem i vintermörket på E4:an?

– Det måste jag nog göra för att kunna ta till mig bekräftelsen vi fick efteråt.

Och vad kommer du fram till?

– Att vi med största sannolikhet förhindrade en massaker.

 

Den 4 juni 2012 dömde Glostrups byrätt de fyra männen till tolv års fängelse för terrorism. En av männen överklagade till Östra landsrätten, som fastslog byrättens dom. 

Johanna heter egentligen någonting annat.