De tinar kalla fall

Deras jobb är att många år senare hitta den sista pusselbiten. Och att ge de anhöriga ett svar.

Stockholms Kalla fall-grupp skrev strax före jul in sig i svensk kriminalhistoria.

Det 25 år gamla så kallade Husbyfallet är det äldsta olösta fall som någonsin klarats upp i Sverige. Trots att det åtalade äldre paret gick fria, på grund av att brottet, dråp, var preskriberat, så har man fått klarhet i vad som hände.

Kriminalkommissarie Bertil Salin är den som arbetat längst i gruppen.

– Ärendet var ju inte världens kriminalgåta i sig, säger han. Men de tidigare utredarna kanske trodde att det fanns mer bakom, vilket är ett vanligt fel.

Nästan samtidigt, i november i fjol, fick de också ett genombrott i det 17 år gamla uppmärksammade mordet på en 25-årig man vid Swartlings ridskola.

Fallet hade gäckat utredare i åratal. Bland annat lyckades man aldrig hitta den som ringde larmsamtalet från en telefonkiosk på Östermalm. En man som fanns i materialet plockades in på förhör igen och man genomförde även en röstanalys av samtalet.

Kriminalkommissarie Hans Strindlund säger att lyssnar man på samtalet kan man på goda grunder påstå att den som ringer var på plats när mordet skedde.

– Han vet så mycket om vad som hänt, konstaterar han.

Mannen är nu häktad på sannolika skäl misstänkt för mord.

Hans Strindlund, som tidigare arbetade i Söderort, var också med och klarade upp dubbelmordet i Högdalen som ledde till två fällande domar. 2007 knivmördades en man i sin lägenhet och samma dag puttades en annan man ut framför ett tunnelbanetåg i närheten och dog. Länge betraktade man det som två olika utredningar men så småningom såg polisen sambanden. En 34-årig man som var bekant med offren dömdes fyra år senare för dubbelmordet.

– De här tre exemplen tillsammans, säger Strindlund, visar att det är möjligt att nå resultat. Det finns en uppfattning inom polisen att det inte är lönt att satsa på kalla fall, att det är för svårt, men de här bevisar att det visst går.

Kvar på gruppens lista finns nu ytterligare 143 fall i Stockholmsregionen.

Efter Rikspolisstyrelsens nya direktiv att satsa på kalla fall fick Stockholmsgruppen förra året utökade resurser och växte från tre till sex utredare. Och plötsligt blev den långa listan mer hanterbar.

Kriminalinspektör Lena Fredman, tidigare gruppchef i våldsgruppen i City, började i april.

– Vi trivs bra ihop, säger hon, flera av oss arbetar för första gången tillsammans. Det är högt i tak, vilket är nödvändigt. När vi går igenom fallen tar ofta någon rollen som djävulens advokat, det ingår i vår metod.

Hans Strindlund var först inte beredd på de starka krafter som omger ett ouppklarat fall.

– I början funderade jag på hur de anhöriga skulle reagera när vi tog upp fallet igen, de kanske tyckte det var jobbigt, kände att de hade gått vidare. Men den attityden har jag inte mötts av alls. Det går inte en enda dag utan att de tänker på sina anhöriga.

Arbetet med de gamla utredningarna är tidskrävande och tålamodsprövande. Det kräver också stor noggrannhet och systematik.

– Man är helt utmattad när man gått igenom allt, säger Lena Fredman, och ögonen tar stryk. Ofta går jag ut och går en sväng och tar luft mellan läsandet. Det krävs ju verkligen att man är fokuserad hela tiden.

Den i gruppen som handlägger fallet skriver efter genomläsningen en rapport med en åtgärdslista. Sedan fyller de i ett excelark med kolumner om vilken typ av brott det handlar om. Finns det domar? Lever misstänkta? Vilka relationer finns?

– På det sättet hittar vi lätt i våra mord och utifrån den gör vi en sorts prioritering, säger Lena Fredman.

Utredningen kan bestå av ett trettiotal pärmar och nästan inget av materialet finns digitalt. En del pärmar och kartonger förvaras i ett rum i länskriminalens korridor där de sitter, resten i källaren. Gruppen arbetar skarpt med ett fall och har två löpande vid sidan om.

Hans Strindlund kallar deras arbete för att "göra verkstad":

– Vi ska komma fram till en lösning, inte bara stanna vid analysen. Vi jobbar mer som i en vanlig mordutredning, i nuet. Vi brukar säga ”all in”, att vi måste utnyttja alla de instrument som finns för att få till en lösning.

Bertil Salin tillägger att det till slut ofta visar sig att det inte handlar om så stora saker att taket rasar in. Istället är det avgörande ofta en liten pusselbit som tillkommer.

När pusselbitarna föll på plats i Högdalen, Husby och Swartlings kände de så klart stor tillfredställelse.

– Samtidigt är det då som det stora arbetet börjar, att se till att det håller i rätten, säger Hans Strindlund.

Kriminalinspektör Urban Morin har arbetat med kalla fall i många år.

– Det som driver mig är att jag vet hur mycket det betyder för anhöriga att få ett svar, så de kan sätta punkt. Lösningen, inte påföljden, är viktigast för dem. Sedan är det spännande att rota i dessa gamla ärenden, särskilt när man tycker sig ha hittat något som ingen tidigare har insett.

Den tekniska utvecklingen, med DNA och fingeravtryck, gör att man har helt andra möjligheter idag än tidigare. Samtidigt kan arbetet med beslag och bevis vara svårt efter så många år. Delar kan ha försvunnit, hanterats dåligt eller spritts på olika distrikt. Förhör kan till exempel ha spelats in på kassettband som avmagnetiserats.

Urban Molin påpekar att för 25 år sedan kunde man ju inte veta vad man skulle behöva idag.

– Det är stora problem med förvaringen, säger han, en del bevis kräver kyl och frys. Nu när fallen inte är preskriberade längre står man inför nya problem.

Bertil Salin:

– Ja, med gamla fall kan det vara rena arkeologin, man får nästan ha handskar på sig när man tar i vissa papper.

Gruppen har fått löfte om att fortsätta i sin nuvarande form till och med den 1 juni och hoppas på en förlängning.

– Vi kommer ju knappast ha klarat upp de 143 fallen till dess. Men kan man nå en lösning i tio procent av dem får man vara nöjd, säger Bertil Salin.

Lena Fredman nickar.

– Vi har blivit fredade från andra uppdrag och det är en förutsättning för att kunna jobba så här. Och vi är faktiskt de enda som för offrens talan nu. Vad hände med dig och varför?