Tsunamin - tio år senare

När jättevågen sköljde in över Sydostasiens stränder på annandagen 2004 anade få vilka konsekvenserna skulle bli. Främst i mänskligt lidande. Tio år senare kan man konstatera att den också har påverkat svensk polis och samhällets katastrofberedskap.

Den stora insatsen efter tsunamin berörde inte bara alla de polisanställda som var på plats på Phuket och arbetade med identifiering och stöd till anhöriga. På hemmaplan involverades personal som åkte hem till saknade personer för att samla in fingeravtryck och dna, överlevande togs emot och fick stöd, omkomna flögs hem och anhöriga underrättades.

Den största svenska polisinsatsen utomlands var också en stor insats på hemmaplan.

Att jobba nära döden ingår i polisyrket. Men det är sällan som så många exponeras för så mycket död på samma gång, som efter tsunamin. Medvetenheten om att det påverkar människor fanns i organisationen, och alla som deltog i insatsen fick samtalsstöd om de önskade på plats och hemkomstsamtal efteråt. Att de som arbetade i närheten av de avlidna också utsattes för gifter, exempelvis bekämpningsmedel, som kunde orsaka skador stod inte klart från början.

Månaderna efter katastrofen kom rapporter om att rättsläkare som deltagit i identifieringsarbetet hade fått luftvägsproblem.

– Då gick Rikspolisstyrelsen ut och frågade polismyndigheterna vad som hade gjorts för att följa upp hälsan hos dem som deltagit i arbetet med offren i Thailand. Man rekommenderade också att de som deltagit i tsunamiarbetet, och kände oro för sin hälsa, skulle få besöka företagshälsovården, säger Tapio Lehto som är HR-strateg och arbetar med arbetsmiljöfrågor på Rikspolisstyrelsen.

Hur många som verkligen valde att besöka företagshälsovården, och med vilka resultat, finns det ingen samlad bild av. Men Tapio Lehto är ganska säker på att det hade blivit känt om det hade funnits hälsorelaterade problem hos de som deltagit i arbetet. Alla anställda har möjlighet att anmäla arbetsskador, både för fysiska och psykiska besvär, och även för sådant som hänt långt tillbaka i tiden.

På hemmaplan togs avlidna svenskar emot på flygflottiljen Ärna utanför Uppsala. När kistorna kom fram öppnades de och besiktigades av kriminaltekniker. Dessutom arbetade personal, framförallt från länskriminalen i Stockholm, bland annat med att ta hand om kropparna i kylrummen och med anhörigstöd. En av dem var Stig Löfgren, inspektör på underrättelseroteln. I 18 månader var han kommenderad till arbete på Ärna. Alldeles för lång tid med den typen av arbetsuppgifter, tycker han.

– Det var ett oerhört krävande arbete, som vi inte borde ha fått göra mer än kanske en månad. Många kolleger har mått dåligt efteråt, även om de kanske inte sätter sina hälsoproblem i direkt samband med detta. Jag tror ändå inte att det kan uteslutas att det finns ett samband, och det är man inte rustad för. Dessvärre tror jag inte att man har bättre beredskap från myndighetens sida om något liknande skulle hända idag, säger Stig Löfgren.

Ett område där beredskapen dock är bättre idag är hur polisen ska arbeta med uppgifter om saknade. Numera finns ett nytt system och ett nationellt koncept för katastrofregistrering, något som brast både efter tsunamin 2004 och vid Estoniakatastrofen tio år tidigare. Där krävde bland andra regeringen bättring.

– Man hade inte full kapacitet att klara alla delar i en omfattande registrering av saknade. Vi började att arbeta med det här för ett par år sedan och då kunde vi bland annat konstatera att vi övar för sällan, säger Anki Svennemar, i den nationella projektgruppen för katastrofregistrering.

Det nya konceptet innehåller bland annat ett nytt registreringsverktyg med en programvara som används i exempelvis Danmark och Norge. En fördel eftersom stora katastrofinsatser ofta innehåller internationellt samarbete. Här i Sverige är PKC ingången till registreringen, berättar Anki Svennemar.

– Och ute på fältet samlar yttre personal in uppgifter. De hanteras sedan av särskild utbildad personal som ser till att materialet analyseras. Det är också viktigt att ledningen och staberna är utbildade på området, så att de kan leda arbetet effektivt.

Även om det inte går att förbereda sig fullt ut inför arbetet efter en ny katastrof eller kris som inte ser ut som något vi varit med om tidigare, så menar Tapio Lehto på HR-avdelningen ändå att man lärt mycket av tsunamiarbetet. Till exempel när det gäller kommunikation.

– Att informera våra medarbetare i de olika verksamheterna är alltid viktigt. När en ny katastrof inträffar testas arbetsgivarens förmåga till det yttersta och det måste vi ha beredskap för, säger Tapio Lehto.

Förändringar efter tsunamin

1. Ny organisation av ID-kommissionen
ID-kommissionens arbete regleras i en förordning som uppdaterades efter tsunamiarbetet, bland annat när det gäller sammansättningen på arbetsgruppen. Numera har chefen för kommissionen större möjlighet att välja vilka delar den ska bestå av, beroende på hur uppgiften ser ut.

– Vi lärde oss till exempel att det är viktigt att ha med vissa funktioner som stöd, för att inte allt ska läggas på den som är platschef. Det kan exempelvis vara mediefrågorna, det blir ett oerhört massmedialt tryck vid den här typen av händelser, säger Hans Melander, kriminalkommissarie i ID-kommissionen.

En annan lärdom från arbetet efter tsunamin var hur viktigt det är att följa en förutbestämd mall som finns för flödet av ärenden, förklarar Hans Melander.

– Vi insåg vikten av att alltid gå via hemmakommissionen när man skickar uppgifter om misstänkta offer till händelseplatsen. På så sätt får man struktur och kan checka av all information i varje led så att allt är kvalitetssäkrat. Det finns inga genvägar i identifieringsarbetet.

2. Nya metoder för dna och fingeravtryck
Den stora mängden avlidna gjorde att kriminalteknikerna fick möjlighet att lära nya arbetsmetoder och höja sin kompetens. Värmen och saltvattnet hade exempelvis förstört mycket dna, vilket gjorde att man var tvungen att använda sig av tidigare oprövade metoder för att få fram bra material att arbeta med. Till exempel använde man sig av dna som togs inifrån benmärgen i lårbenen, där det varit väl skyddat.

Ett annat exempel var att fingeravtrycksexperter från USA lärde ut metoden att stoppa ner fingrar på offren i kokande vatten.

– Fingrarna svällde då tillfälligt upp varpå man, med mycket goda resultat, kunde få fram fingeravtryck. Denna metod var innan tsunamin helt okänd för oss, säger Hans Melander i ID-kommissionen.

3. Ny myndighet för krissamordning
När tsunamin inträffade var det Räddningsverket och Krisberedskapsmyndigheten som hade hand om olika delar av krishantering i Sverige. Efter en utredning beslutade regeringen 2007 att en ny myndighet skulle ta över. Den skulle vara en sammanhållande kraft som kunde driva på utvecklingen på krisberedskapsområdet och fungera som stöd till andra myndighetsaktörer. 2009 bildades MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

MSB har ansvar för samordning och stöd vid stora olyckor och kriser. Det handlar både om att ha beredskap före en olycka eller kris, i det akuta skeendet och efter det att något har inträffat. Generaldirektör är Helena Lindberg.

4. Kansliet för krishantering
Efter tsunamin var kritiken mot regeringskansliets och UD:s krisberedskap svidande. Krishanteringsförmågan och organisationen sågs över ett särskilt kansli för krishantering inrättades i regeringskansliet. Uppgifterna är bland annat omvärldsbevakning och analys av händelser i Sverige och omvärlden dygnet runt.

Kansliets chef kan starta krishanteringsarbetet i regeringskansliet om något stort har inträffat. Under en kris ska kansliet stötta övriga regeringskansliet och departementen. Man ska också vara en central kontaktpunkt internt i regeringskansliet och utveckla, utbilda och öva krishantering och kriskommunikation.