Ny forskning för bättre polisförhör

Ett bra förhör kräver fokus på brottet, att bevisen används på ett klokt sätt och – sist men inte minst – att du håller dig objektiv.

Noggrann planering och ett taktiskt, strategiskt utnyttjande av bevismaterialet är grunden för alla bra och avgörande polisförhör, enligt Ola Kronkvist. I våras lade han fram sin avhandling ”Om sanningen skall fram – om polisförhör med misstänkta för grova brott”.

– Man måste se de olika förhörsteknikerna som en stor verktygslåda som poliser är kompetenta att använda rätt, beroende på i vilket läge av förhöret man befinner sig, säger han. 

I sitt forskningsarbete har Ola Kronkvist intervjuat utredare vid fyra olika länskriminalavdelningar och analyserat förhören i en fallstudie där det fanns fem misstänkta för ett rånmord. I sin avhandling presenterar han en rad slutsatser om hur en duktig utredare bör arbeta. 

För att kunna genomföra ett förhör på ett såväl taktiskt som strategiskt bra sätt krävs att utredaren utvärderar bevismaterialet noga inför själva förhöret och använder det vid rätt tillfälle.

Men allt går inte att planera och ibland handlar det om att ”skjuta från höften” och avslöja ett bevis när det uppstår ett bra läge, beroende på vad den misstänkte säger under förhöret. Där kommer utredarnas så kallade lågmälda eller tysta kunskap in, en kunskap som gränsar till intuition och som en duktig utredare skaffar sig genom regelbunden utvärdering av det egna arbetet. 

Ola Kronkvist anser inte att den förhördes roll i utredningen ska vara avgörande för vilken förhörsteknik utredaren väljer.

– Bevisläget och den förhördes vilja att berätta ska i stället vara avgörande. Samma teknik där man lägger fram graverande bevis i slutet av ett förhör av en misstänkt kan användas vid ett förhör med ett ovilligt vittne, till exempel en kompis till den misstänkte. Även det omvända kan ske, att gärningsmannen liksom brottsoffret är traumatiserat och vill erkänna vad han eller hon gjort.

– Där bör man liksom i förhör med brottsoffer ha ett stödjande förhållningssätt och undvika ledande frågor.

Ola Kronkvist vill att ordet bevis används försiktigt eftersom det förutsätter att man är ute efter något som är graverande för den som förhörs. Han föredrar ordet utredningsinformation. 

En viktig del i avhandlingen handlar om mänskliga rättigheter, att en misstänkt ska betraktas som oskyldig fram till fällande dom och att utredaren ska förhålla sig objektiv.

– Det är kanske den svåraste delen i jobbet som utredare eftersom kravet på objektivitet ofta kommer i konflikt med kravet på att skyndsamt få fram bevis som räcker till ett åtal.

Ola Kronkvist efterlyser mer dokumentation under utrednings-arbetet. Inte bara besluten utan även beslutsunderlagen bör dokumenteras.

– Det handlar till exempel om vilken förhörsteknik som används, vilka som förhörs och i vilken ordning och vilka husrannsakningar som genomförs. Då kan man i efterhand utvärdera grunderna och se vad som gick bra och vad som gick dåligt i en utredning.

I sin forskning har Ola Kronkvist bara studerat förhör vid grova brott som mord, men han är övertygad om att samma förhörstekniker även är tillämpliga på utredningar av mängdbrott.

– Det är en annan tidspress på utredningen av mängdbrott, men den är inte så stor att utredarna inte skulle hinna utvärdera och analysera bevismaterialet före ett förhör. 

Det finns enligt Ola Kronkvist också en viktig egenskap hos en duktig utredare som han eller hon inte kan läsa sig till.

– Man behöver ha en viss fallenhet för jobbet. En bra förhörsledare måste vara nyfiken på människor, ha lätt för att få kontakt och kunna visa empati – även mot den som är misstänkt för avskyvärda brott.

En av Ola Kronkvists slutsatser i avhandlingen är att polisens kvantitativa mål styr utredningsverksamheten mot utredningar som är tillräckligt bra snarare än bra. 

– Det kvantitativa måttet är antal lösta fall, men det säger ganska lite om kvaliteten på utredningarna eftersom det till exempel är stor skillnad på att utreda cykelstölder och komplicerade ekobrott. 

En fokusering på kvantitativa mått kan enligt Ola Kronkvist leda till att lättlösta ärenden prioriteras medan svårare ärenden, som skulle gå att lösa, läggs ner.

– Därför vill jag att utvärderingarna av utredningarna förbättras och att polisen tar hjälp av åklagare, lagmän och advokater i det arbetet. Det skulle leda till mer trovärdiga kvalitativa mått som komplement till de kvantitativa.    

Ola Kronkvist har arbetat som polis i Hässleholm och Kristianstad, och studerat rättspsykologi. Sedan 2001 är han lärare vid polisutbildningen i Växjö. I våras doktorerade han.  

Ola Kronkvists slutsatser för bättre polisförhör

  • Utvärdera bevismaterialet i förväg för att taktiskt och strategiskt kunna använda informationen under förhöret.
  • Undvik stressade beslutssituationer i utredningen.
  • Utvärdera fortlöpande utredningsarbetet, förhören och andra åtgärder som vidtas.
  • Dokumentera beslutsgrunderna bakom besluten för att i efterhand kunna se varför besluten togs och i vilken ordning utredningsåtgärderna genomfördes.
  • Ha ett klart ansvarsförhållande för besluten som tagits. Enligt Kronkvist känner utredare större ansvar för besluten om det är dokumenterat vem som är ansvarig för dem.
  • Använd uttrycket bevis försiktigt eftersom det strider mot objektivitetsprincipen om utredaren bara är ute efter det som är graverande för den som förhörs.
  • Fokusera på brottet och informationen kring den händelsen i stället för på den misstänkte för att undvika risken att bli fastlåst i en hypotes.
  • Undvik att i inledningsskedet av en utredning bli fastlåst vid hypoteser om motivet. Den som låser sig vid en teori om motivet bakom ett brott kan inte vara helt objektiv.
  • Granska den egna utredningen kritiskt.  I varje utredningsgrupp ska det finnas en ”djävulens advokat” – en utredare med uppgiften att ifrågasätta allt som de andra kommer fram till, för att därigenom kontinuerligt testa kvaliteten och peka på luckor i utredningen.