Ingen fristad för krigsförbrytare

Svenska kriminalpoliser går till botten med ett av världens grövsta brott - i ett afrikanskt sagolandskap på 2 600 meters höjd. Krigsbrottskommissionens utredning av folkmordet i Rwanda liknar ingenting som svensk polis någonsin varit i närheten av.

Per Ahlström och Kent VidingNär milisen gick till attack bar Marthe sin treåriga dotter på ryggen. Vid det laget hade hon och alla andra i det trånga utrymmet redan insett att de lurats in i en djävulsk fälla.

De kom från hela regionen, och hade mötts av samma budskap varthelst de vänt sig sedan oroligheterna inletts någon vecka tidigare: ”Vi kan inte hjälpa er här, gå till Kibuye, sök skydd i kyrkan, där är ni trygga”.

Och här var de nu, 4 300 obeväpnade tutsier. Män, kvinnor och barn. Unga och gamla. Släktled efter släktled, inträngda i samma stenkyrka. Det påstådda skyddsrummet.

"Lämna inga överlevare"

I själva verket hade de vallats av vargarna. De hade skonats på en plats, för att mördandet skulle kunna effektiviseras på en annan. Kyrkan låg längst ut på en udde, och enda vägen därifrån täcktes av tungt beväpnade gendarmer. På alla andra sidor stupade marken brant ned mot sjön, som dessutom patrullerades av milisgrupper i fiskebåtar. Det fanns ingenstans att ta vägen. 
På den öppna ytan framför kyrkan formerade sig interahamwémilisen,
beväpnad med träpåkar och macheteknivar. Några dygn tidigare hade merparten av dem haft alldeles vanliga yrken. De hade bytt däck på bilar, odlat åkermark, sålt frukt och delat ut post.

Nu var deras arbetsuppgift lika tydlig som ofattbar: ”Lämna inga överlevare – utrota kackerlackorna”.

Deras första stormningsförsök motades undan av stenkastande tutsier, men den försvarslinjen räckte inte långt. Några korta utfall från gendarmernas automat- och granateld bröt effektivt ned allt motstånd. Andra vågen svepte hela vägen fram till kyrkporten, där tårgas och brinnande bildäck användes för att röka ut offren som om de vore ohyra. Därefter utförde milisen sin arbetsuppgift, med makalös nit.  

Vänjer sig aldrig

Det var då Marthe gjorde sin desperata chansning. Hon lämnade helvetet inne i kyrkan och började springa därifrån. Några sekunder in i flyktförsöket kastades hon till marken av vad som först kändes som ett kraftigt slag med en träpåk över ryggslutet. Sedan kom en kaskad av blod sköljande över henne bakifrån. En av angriparna hade kluvit hennes treåring på mitten med sin machete. 

Kent Viding, utredare i Krigsbrottskommissionen, tystnar och skakar långsamt på huvudet. Han har förhört Marthe flera gånger, men vänjer sig aldrig vid hennes historia.

– Hon lyckades kasta sig i en latrinbrunn efter det där. Den var redan full med lik, och tillsammans med allt blod från dottern blev det hennes räddning.

Angriparna trodde att hon också var död. Det var inget orimligt antagande. Av de 4 300 tutsier som låstes in i Kibuyes katolska kyrka den 17 april 1994, överlevde bara en handfull.

– De som gjorde det låg nästan uteslutande dolda under sina döda släktingar. Som lilla Ann Marie. Hon gömde sin treåriga lillasyster bland liken i flera dagar. Vilken stank det måste varit i värmen där inne. Man förstår inte hur de klarade sig, säger Kent Viding.

Begäran från Rwanda

Men det gjorde de, och historien om hur deras vittnesmål färdades på krokiga vägar, från likhögarna i Kibuye till sal 37 i Stockholms tingsrätt, via Rikskriminalpolisens krigsbrottskommission, liknar ingenting som svensk polis någonsin varit i närheten av tidigare. 

Det började den 10 december 2010, då Nationella åklagarmyndigheten i Rwanda skickade en begäran till den svenska ambassaden i Kigali. Man ville att en 52-årig man från Gävletrakten skulle utlämnas, för brott som i den svenska lagboken kategoriseras som folkmord.

En månad senare avslog regeringen deras förfrågan, med hänvisning till mannens svenska medborgarskap. Ärendet skickades istället vidare till Riksåklagaren på Östermalm i Stockholm, och i mars 2011 upprättades en anmälan om misstänkt folkmord.

En välutbildad man

Det blev upptakten till Sveriges första folkmordsärende, och en av Krigsbrottskommissionens mest uppmärksammade utredningar. Från Rwanda fick de beskedet att mannen redan dömts till livstids fängelse i en så kallad gacacarättegång, en sorts folkdomstol som infördes för att man skulle hinna hantera de hundratusentals misstänkta som frihetsberövades efter folkmordet. 

Rättegångarna byggdes inte upp kring åklagare och försvarare, utan ansågs vara legitima så länge minst hundra rwandiska medborgare var närvarade. Framför dem presenterades händelseförloppet, varpå den misstänkte fick möjlighet att yttra sig. Sedan fällde domstolen avgörandet.

När systemet avvecklades i juni 2012 hade 1,8 miljoner gacacarättegångar genomförts. För 1,4 miljoner av de åtalade slutade det med fällande dom, och ingenjören från Gävle var alltså en av dem. 

– Han är en mycket välutbildad man. 1994 jobbade han på ett universitet i Belgien, och hade innan dess både studerat och forskat utomlands i flera år, bland annat i Sovjetunionen och Kanada. I Rwanda är det väldigt ovanligt med den typen av högre utbildning och därför kände alla i hembyn till honom, säger Per Ahlström, utredare vid Krigsbrottskommissionen.

Utredarna hittade vittnen

Där förstod man tidigt att ingenjörens lokala höga status var betydelsefull. Både överlevare och medgärningsmän kom ihåg honom. Per Ahlström igen:

– De mindes till exempel att han bar skjutvapen och uniformsskjorta från det att folkmordet började, trots att han varken var militär eller gendarm, vilket är en viktig iakttagelse. Det gjorde bara de som hade en ledande ställning i milisen.

Krigsbrottskommissionen har följt ingenjörens resa från Europa, via Rwandas huvudstad Kigali och en lektorstjänst vid universitetet i Butare, till föräldrahemmet i Kibuye. Dit anlände han bara några dagar efter att folkmordet sjösatts.

Utredarna har hittat vittnen, lyssnat på överlevare och förhört medgärningsmän som begravts djupt i det rwandiska rättssystemet.

– Vid ett tillfälle begärde vi att få prata med en specifik fånge, och fick då svaret att de inte hittade honom inne i fängelset. De hade tappat bort honom helt enkelt. Det tog ett bra tag innan han dök upp. Det säger en del om förhållandena, säger Patricia Rakic-Arle, även hon utredare vid Krigsbrottskommissionen. 

100 dagar av helvete

Men det var trots allt inte dagens Rwanda som påverkade utredarna mest. Det gjorde berättelserna från de 100 dagar av helvete som sänkte sig över landet mellan den 6 april och den 18 juli 1994.

– Katolska kyrkan i Kibuye är en av de vackraste platserna i hela världen, belägen högt ovanför Kivusjön med utsikt mot Kongo i fjärran. Det är ett sagolandskap. Allt är perfekt. Tyvärr även för den som snabbt vill döda så många som möjligt. Det går inte ta sig därifrån. Marthe och de andra hade inte en chans, säger Kent Viding. 

Målet var, både lokalt och nationellt, att utrota en hel folkgrupp, och i Kibuye kom extremisterna en hårsmån från att lyckas. 90 procent av regionens tutsier dödades, och ingenjörens del i den skulden sträcker sig långt bortom stenkyrkan i Kibuye. Åtalet omfattar fler brottsplatser:

Fotbollsstadion i Gatwaro, där 10 000 personer lurades in i en betongrektangel och slaktades. Bergen runt Bisesero där tutsierna jagades som villebråd i flera veckor. Mordet vid Guesthouse Kibuye, där en man röktes ut med brinnande bildäck, skadesköts, och slogs ihjäl med ett cementblock.

En världsangelägenhet

Kanske är det skuggan från all denna ondska som gör att Kent Viding avbryter en fråga innan den ens är färdigställd: Kan ni förstå dem som anser att ett 20 år gammalt afrikanskt folkmord inte berör svensk polis och svenska skattebetalare? 

– Det här är inte en rwandisk angelägenhet. Det är en världsangelägenhet. För mig är det fullständigt självklart. Det är varje lands ansvar att inte vara en fristad för krigsförbrytare. Så måste det vara, säger han med hetta, och Patricia Rakic-Arle följer efter:

– Har man dessutom, som vi, grävt djupare i historien och sett hur lite det internationella samfundet gjorde för att stoppa folkmordet i Rwanda, inser man att vi måste försöka gottgöra och ställa till rätta. Eller åtminstone inte bidra till att aktivt göra det värre, säger hon.

Livstids fängelse

På den punkten har Krigsbrottskommissionen uppenbarligen gjort sin del. Den 20 juni 2013 dömdes ingenjören, mot sitt nekande, till livstids fängelse för folkmord och grovt folkrättsbrott.

Sveriges första folkmordsutredning är därmed avslutad, och kanske var det i sista stund. Det finns visserligen drygt 1 000 öppna liknande ärenden runt om i världen, men det är långtifrån självklart att de hinner gå hela vägen till åtal.

Redan från början var vittnena få och överlevarna ännu färre, och nu, nästan två decennier senare, är Rwandas låga medellivslängd, 39 år, på god väg att helt radera ut alla mänskliga spår av massakern. Åtminstone på ytan.

Kvar på botten ligger gåtorna som ingen riktigt lyckats lösa. Hur kommer mänskligheten till en punkt där 800 000 personer kan klubbas, skjutas, hackas och huggas ihjäl på bara några dagar? Och varför åker en karriärakademiker med internationella uppdrag, hem till byn i Afrikas inland för att hjälpa till?

– Gräsrötterna möjliggjorde folkmordet. Killar som i vanliga fall bytte bildäck hela dagarna, blev plötsligt massmördare. Det är ju helt otroligt när man tänker efter. Hur går den förvandlingen till? säger Kent Viding.

Har utredningen gjort att ni kommit närmare eller längre bort från svaret på den frågan?

– Jag vet faktiskt inte. När du träffat gärningsmännen och fått en relation till deras mänskliga egenskaper, blir det nästan ännu mer obegripligt. Hur kan Edmond och Hassan slå ihjäl kvinnor och barn med machete? Det går inte att förstå, säger Patricia Rakic-Arle.

Skulle det kunna hända igen?

 – Det pratas mycket om förlåtelse i Rwanda i dag. ”Det finns inga hutuer och tutsier längre”, säger de, ”nu är vi alla rwandier”. De vill se framåt, och gör nog det också på många sätt, säger Kent Viding.

– Samtidigt upplevde jag att hela konflikten låg kvar precis under ytan. Folkmordet kommer aldrig glömmas bort. Vad de än säger utåt, så är alla väl medvetna om att det finns två etniska stammar i landet.

De har fortfarande koll på om grannen är hutu eller tutsi.

– Det har de definitivt.  

Livstidsdomen är överklagad. Hovrättsförhandlingarna inleds i mitten av september.  

Nästan en miljon tutsier dödades

  •  Den 6 april 1994 sköt ännu oidentifierade gärningsmän ned ett flygplan ovanför Rwandas huvudstad Kigali. Samtliga ombord dog, däribland landets president Habyarimana. Det blev starten på ett förberett folkmord, där omkring 863 000 tutsier och 30 000 hutuer med påstådda tutsisympatier dödades. 
  • Gärningsmännen kom från alla delar av befolkningen, från den absoluta politiska och militära toppen, till milisgrupperingar med tonåringar och bönder.
  • Regeringsstödda medier, bland annat Radio Rwanda och tidningen Kangara, användes för att hetsa allmänheten, inte minst genom att anklaga tutsierna för att ha mördat presidenten. 
  • Det systematiska dödandet upphörde först den 18 juli 1994, då tutsirebellerna i Rwandian Patriotic Front, RPF, tog militär kontroll över merparten av landet.
  • Efter folkmordet har omkring 1,4 miljoner gärningsmän dömts i så kallade gacacarättegångar.
  • Ett 80-tal högre ansvariga politiker, journalister och militära befälhavare har dömts i ICTR, tribunalen för folkmordet i Rwanda, belägen i Arusha, Tanzania. 

Utreder brott begångna i krig

  • I Sverige ansvarar Krigsbrottskommissionen för alla utredningar av folkmord och folkrättsbrott. Utgångspunkten är att Sverige inte ska vara en fristad för krigsförbrytare.
  • Kommissionen består av sju personer, och hör till Rikskriminalpolisens utredningssektion.
  • För att en utredning ska vara aktuell för Krigsbrottskommissionen krävs det att brotten begåtts i samband med en väpnad konflikt.
  • Krigsbrottskommissionen har ett stort internationellt nätverk. De bistår även utländska polismyndigheter i deras utredning av misstänkta krigsbrott, till exempel genom att förhöra vittnen som befinner sig i Sverige.