Följ polisens sökande efter de gömda

Varje dag gömmer sig ett par hundra personer någonstans i Göteborg. De håller sig borta från institutionsvård, rättegångar eller fängelsestraff. Det sista de vill är att polisen hittar dem.

Temperaturen har sjunkit till 15 minusgrader och Hjällbo ligger stelfruset i vintermörkret. En kvinna född 1971 har rymt från Östra sjukhusets psykiatriska klinik där hon är tvångsintagen, och sjukhuset har begärt hjälp från polisen. För tredje gången besöker Lars Rydberg och Anne-Marie Kokk kvinnans bostadsadress. Det är lika svart i lägenheten som sist de var där.

– Posten ligger kvar på hallgolvet,  och det är omöjligt att säga om någon har varit i bostaden, säger Anne-Marie Kokk.

I händerna har hon en pärm i A5-format. Här finns knapphändiga uppgifter om människor som är efterlysta av polisen. En del är anhållna i sin frånvaro, misstänkta för rån, misshandel och kvinnofridsbrott.

Andra har dömts till tvångsåtgärder enligt lagarna om unga, missbruk eller psykiatrisk sjukdom.Den yngste är bara 14 år, och hans barnsliga drag fyller den frimärksstora bilden.

– Vi lägger ner mycket jobb på inre spaning. Har det kommit in några nya uppgifter, när sågs personen senast? Eller finns det något  nytaget fotografi? säger Lars Rydberg.

En omöjlig ekvation

Uppdragen för den civila handräckningsenheten skiftar i all oändlighet, från att transportera psykiskt sjuka personer till läkarbesök, tvinga motvilliga pappor till faderskapstest, omhänderta djur och plocka in vapen. När polismyndigheten inte vet vem de ska skicka för att lösa ett problem, surrar faxen hos Lars Rydberg och Anne-Marie Kokk.

– Ofta är vi den sista länken i en längre kedja, säger Lars Rydberg.

Trots att antalet handräckningsärenden ökar stadigt för varje år i Göteborg, har poliserna som utför uppdragen blivit färre. Personalstyrkan har minskat från sex personer till fyra, med två poliser stationerade i City och två i de nordöstra stadsdelarna. Tillsammans ansvarar de för omkring 1 500 ärenden varje år.
En fullkomligt omöjlig ekvation, förklarar de.

– Vi hinner inte med och måste lämna över en del till ingripandeverksamheten och områdespoliserna. Istället försöker vi koncentrera oss på de mer långsiktiga ärendena, säger Anne-Marie Kokk.

Rymlingar och andra gömda

Siffran över efterlysta personer är nästan alltid konstant. Omkring 200 personer gömmer sig dagligen för polisen. De har rymt från behandlingshem och fängelsestraff, eller inte inställt sig när någon annan myndighet kallat. Ofta har polisen bara deras senaste adress att gå på. Det är som att söka efter en nål i en höstack. För Lars Rydberg och Anne-Marie Kokk är dessutom det geografiska området gigantiskt eftersom det inbegriper hela nord-östra Göteborg.

– Plus att det kommer in en hel del ärenden från UD som rör svenskar som dött utomlands. Det är bland annat vår uppgift att kontakta de anhöriga, säger Lars Rydberg.

Över hälften av alla ärenden handlar om att hitta människor som faktiskt inte begått något brott. Det är barn och ungdomar som är omhändertagna av socialtjänsten, psykiskt sjuka personer eller tunga missbrukare i dåligt skick. Det finns en oro för deras hälsa och någon har kallat på polis.

– Handräckning betyder i första hand att vi hjälper andra myndigheter när det krävs tvång, eftersom polisen är den enda som får lov att använda våld.

Tur i oturen

Den här kvällen måste Lars Rydberg och Anne-Marie Kokk åka från Hjällbo med oförrättat ärende. Innan de lämnar trapphuset knycklar Lars ihop en liten pappersboll som han placerar över den efterlysta kvinnans dörr. Om någon går in i lägenheten kommer den att falla ner på golvet, och upptäckas vid polisens nästa besök.

– Nu ska vi åka och titta efter en missbrukare som ska omhändertas med stöd av LVM, lagen om vård av missbrukare. Det enda vi har är en care of-adress hos en bekant till honom i Lövgärdet, säger Anne-Marie Kokk.

Denna gång har poliserna tur. I trappan möter de kvinnan som bor i lägenheten. Hon har inte sett den försvunne mannen på ett tag, eftersom han lever ihop med en annan kvinna. Men hon ringer genast upp honom och räcker över telefonen till Lars Rydberg.

– Vi vill köra dig till sjukhuset eftersom läkaren är orolig för dig, lirkar polisen i luren.

Tunn tråd av värdighet

Att vara flexibel och förhandlingsbar är nödvändigt i jobbet. Och att aldrig stressa. Människorna som ska hämtas kan vara både våldsamma och förtvivlade, med bara en tunn tråd av värdighet kvar. Lars Rydberg och Anne-Marie Kokk har sett det mesta av psykisk ohälsa, missbruk och barn och ungdomar som far illa.

Ibland kan det räcka med att bara gå ett par steg till mötes, för att den som är efterlyst ska återfå en känsla av att ha kontroll över sitt liv och situationen.

– Är du inte i form för sjukhuset i dag? Då bestämmer vi att vi kommer på måndag istället, eftersom du har någon hos dig, avslutar Lars Rydberg samtalet med mannen i telefonen.

Prestigelöshet viktigt

Den silvergrå Saaben rullar tillbaka till stationen, och i kväll kan polismyndigheten spara på bensinen. Andra dagar tillbringar Lars Rydberg och Anne-Marie Kokk det mesta av sin arbetstid i bilen. Med jämna mellanrum åker de kors och tvärs över landet, för att återbörda ungdomar eller missbrukare till deras behandlingshem.

– Om det inte går att lösa med socialtjänsten eller transporttjänst brukar vi köra själva. Huvudsaken är att vi gör vad vi kan, säger Anne-Marie Kokk.

Prestigelöshet är ett annat nyckelord vid handräckning, enligt poliserna. Lika viktigt som att ha tålamod, är förmågan att backa vid rätt tidpunkt och kalla på förstärkning. De anser att handräckningsärenden är bland det jobbigaste man kan syssla med inom polisen, och risken för att bli skadad finns alltid med.

– Hur vi orkar? Arbetet är väldigt varierande. Men vetskapen om att vi räddar många liv är viktigast, säger Lars Rydberg. 

Under 2000-talet har polisens handräckningsärenden ökat med nästan 50 procent i Västra Götaland.
– Det är dags att ställa högre krav på andra myndigheter, säger stabschefen Hans-Olof Sandén.


Läget har börjat bli ohållbart i Göteborg. Möjligheten att transportera tvångsomhändertagna personer är begränsad, liksom platserna för förvaring i väntan på längre transport. Samtidigt fortsätter antalet ärenden att öka för varje år. 2012 toppades statistiken med, i snitt, 500 handräckningsärenden per månad i Västsverige. Nästan hälften av dem står sjukvården för.

– Jag tror att den främsta anledningen är rationaliseringar inom sjukvården som leder till platsbrist, vilket i sin tur skapar behov av fler förflyttningar, säger Hans-Olof Sandén.

För att komma till rätta med situationen sneglar polisledningen numera söderut. Den så kallade Skånemodellen skulle kunna vara ett tänkbart alternativ. Där tar sjukvården ett aktivt ansvar för att transportera patienter med vårdintyg, och det finns en särskilt utrustad ambulans för ändamålet.

– I Västsverige däremot, finns starka viljor som gärna ser att vi tar över ännu mer av transporterna, medan polisen anser att en samverkan måste utvecklas, säger Hans-Olof Sandén.

Stabschefen tycker överhuvudtaget att det är hög tid att ställa krav på andra myndigheter.

Istället för att, ibland, slentrianmässigt kontakta polisen borde framförallt sjukvården kunna klara sina transporter själva. Han berättar om ett tillfälle, när polisen kallades till Östra sjukhuset i ett handräckningsärende, som visade sig handla om att en 96-årig dam var på väg hem.

– Det som ytterst begärs i det här sammanhanget är ju faktiskt våldsanvändning, och det kan man ju undra om det var nödvändigt.

Hans-Olof Sandén anser att den myndighet som begär handräckning, måste ta ett större ansvar, och själv lägga manken till för att hitta alternativa lösningar. Fokus måste flyttas från själva transporten till den människa som faktiskt berörs av omhändertagandet, menar han.

– I betänkandet ”Transporter av frihetsberövade” (SOU 2011:07) finns förslag som jag hoppas mycket på. Om de genomförs, skulle det innebära ett klart steg i rätt riktning.