”Det finns ingen anledning att se upp till vuxna”

Johan är 17 år och dömd för misshandel. Han har langat narkotika, missbrukat själv, slagits och hotat folk. Men nu har han lagt kriminaliteten bakom sig, delvis med hjälp av en social insatsgrupp.

– I morse när jag väckte dig var det den första morgonen som du var pigg, och klev ur sängen direkt, säger Johans pappa.

Johan tittar tomt rakt fram men nickar. Han har nyligen fått diagnosen ADHD. De första veckorna blir man trött av medicinen. Men nu börjar det vända.

När Johan tagit studenten ska han ta sin vita studentmössa i handen, söka upp sin gamla rektor från grundskolan, och dänga ner mössan på hans skrivbord.
Åtminstone fantiserar han om att göra det. Rektorn hade nämligen fel. Johan klarar visst studierna, både i grundskolan och på gymnasiet. Men det har inte varit lätt. Det är svårt att få bra betyg när man inte kan sova på nätterna.

– Det började i sjuan. Jag blev mobbad. Jag fick stryk varje dag, berättar Johan.

Får stryk varje dag

Han talar inte om för någon vad som pågår, utan går dit varje dag, får stryk, och går hem. Han minns hur han upptryckt mot ett skåp möter en lärares blick och ser att läraren ser vad som händer. Han minns också hur läraren tittar bort och viker av runt ett hörn.

– Jag insåg att det inte finns någon anledning att se upp till vuxna. Jag har inte litat på dem sedan dess, säger Johan.

En gammal vän ger honom en pistol. När ryktet går om att Johan är beväpnad är det inte lika tungt att gå till skolan längre. Efter sommarlovet mellan sjuan och åttan är han redo att ge igen. Han har tränat kampsport och kan slåss.

– Jag var arg jämt, säger Johan.
– Du kom hem och sa själv att du ville bli av med aggressiviteten, minns Johans pappa.

Missbruk och kriminalitet

Skolan inleder en ADHD-utredning men den drar ut på tiden. Samtidigt dras Johan in i drogmissbruk och kriminalitet. Han blir springpojke åt ett kriminellt gäng och är den som fixar fram droger, alkohol och vapen åt andra. Han gör saker som han inte vill komma ihåg.

Hur hanterade skolan det här?

– De var för jävliga mot mig. 

En dag sparkar Johan ner en kille som börjar bråka om ett paket cigaretter på skolgården. Johan döms för misshandel samtidigt som han fyller 15 år. Domen innebär ungdomstjänst, tio timmars samtal med en behandlare på kommunens öppenvård, och en plats i en social insatsgrupp.

Han är den förste som deltar i en social insatsgrupp i Borlänge, och det är något han går med på men inte gillar. De första timmarna i samtal hatar han allt vad det innebär. Han hatar hela byggnaden som mötena äger rum i. Men så visar det sig efter några samtalstillfällen att Christer, den behandlare som träffar Johan, lyckas vinna hans förtroende.

– Han är den enda vuxna människa utanför familjen som faktiskt hållit sitt ord, säger Johan.

Kontaktar själv polisen

Johans föräldrar ser till att han blir flyttad från skolan, där ryktet om hans framfart föregår honom. Han hamnar oavbrutet i bråk och vill själv att allt bara ska sluta. Han röker marijuana för att få känna lugn och kunna sova på nätterna. Hans pappa beskriver det som någon form av självmedicinering i brist på annat. Föräldrarna kontaktar själva polisen och ungdomspoliserna Linda Jahr och Marie Edlund kommer hem till dem.

När Johan berättar för polisen om allt han är med om och vilka personer som ber honom uträtta ärenden, bränner han samtidigt hela sitt kriminella kontaktnät. Han ”golar ner” dem. Efter det sitter Johan hemma jämt.

Han fortsätter med samtalen hos Christer och läser samtidigt upp grundskolebetygen för att få gymnasiebehörighet. Han börjar gymnasiet men får inga nya kompisar eftersom han är den som föräldrarna varnar sina tonåringar för.

Rädd för sin egen ilska

Istället upptäcker han att där finns lätta pengar att tjäna. Plötsligt är Johan killen som fixar saker åt folk igen, allt ”från röka till pulver”.

De han umgås med beskriver han som falska vänner, som sätter honom i skiten hela tiden. Han går fortfarande inte ut på kvällarna. Någonstans är Johan rädd för sin egen ilska.

– När jag blir arg så vet jag inte när det räcker, säger han.

Och kön till barn- och ungdomspsykiatrin är tydligen lång. Men så till slut får han en tid och kan fullborda ADHD-utredningen. Sedan han fick medicinen är han en helt annan person, tycker hans pappa. Han har slutat att både röka och dricka för ”det är samma hyckleri alltihop” och han tänker inte längre i kriminella banor.

 – Nu kan jag se en moppe utan att tänka på hur jag ska sno den, säger han med ett svagt leende.

Johan heter egentligen något annat.