Hon tar varje strid

Hon är rikskänd för sitt civilkurage. Själv levde hon i hemlighet i många år, rädd att inte passa in. Jeanette Larsson kämpar mot intolerans, både inom och utom de egna leden.

Det händer att kolleger kommer fram och viskar. Ber om en pratstund mellan fyra ögon för nu går det inte att bära längre, nu behöver de någon att dela det med. Någon som vet deras största hemlighet: att de också älskar någon av samma kön.

– Nyligen var jag på en begravning av en polischef som levt med en annan man i 29 år. Ingen visste för ingen hade varit hemma hos dem och när det hölls tal nämndes maken inte med ett ord. Han var en ickeperson. Det var så sorgligt, säger Jeanette Larsson, vice ord-förande i Gaypoliserna.

Fortfarande många rädslor

Mycket har hänt sedan föreningen bildades år 2000 och man kunde läsa upprörda insändare om homosexuella poliser i bland annat den här tidningen: ”Ni svärtar ner uniformen!” Men fortfarande är det långt ifrån självklart att leva öppet.

– Det finns så många rädslor för hur det ska tas emot och så stora krav på att passa in. Utvecklingen går fortare i samhället än inom polisen, tyvärr, säger Jeanette Larsson.

Själv väntade hon flera år innan hon vågade komma ut på jobbet men det blev å andra sidan startskottet för ett långt och enträget arbete för öppenhet och tolerans. Som hatbrottsutbildare i Malmö hjälper hon polisanställda att identifiera hatbrott i tid för att få bättre förundersökningar och fler fällande domar. Och förklarar varför bögskämt inte är något tecken på att det är högt i tak – tvärtom.

– Jag brukar vända på det och fråga hur lågt golv vi ska ha. Det får inte hända saker som gör att vi sjunker, säger Jeanette Larsson.  

 I massmedial storm

Som till exempel den tragiska händelsen med Kim. Hon var en kvinna, född i en mans kropp som en dag inte orkade längre utan tog sitt liv. På jobbet fanns det de som betraktade det som en lustig händelse och Jeanette Larsson reagerade. Länskriminalen hamnade i massmedial storm och över en natt blev Jeanette Larsson rikskänd och utsågs senare till ”Årets hjältinna”.

Men hon är en ovanlig whistle-blower – hon har aldrig kontaktat en journalist.
– Jag gjorde bara enligt konstens alla regler och skrev ett mejl till vår värdegrundsansvariga. Sedan vandrade det hela vägen upp till rikspolischefen och tillbaka. Jag hade aldrig kunnat drömma om vilka följder det skulle få, säger hon. 

Situationen på jobbet blev tuff. Vissa ansåg att hon varit illojal, andra stöttade fast bara i det tysta. När hon kände sig som mest ensam och utsatt kom en oväntad reaktion från ett oväntat håll, ett möte som blev det starkaste i hennes liv.

En kall och ruggig kväll när hon cyklade hem ropade en främmande man efter henne. Det visade sig vara Kims ex-partner som hade läst om Jeanette Larsson i tidningen, känt igen henne och ville tacka: ”Du har upprättat Kims namn.” Sedan tog han fram sin plånbok och visade den enda bild som finns på Kim som barn där hon ler, en bild där hon fått låna sin mammas förkläde. Plötsligt blev hon inte längre ett fall, utan en människa.

– Då rämnade det för mig. Då bröt jag ihop. Vi bara stod där i ösregnet och höll om varandra, säger Jeanette Larsson. Mannens ord var precis vad hon behövde just då. 

Ska vara högt i tak

I våras gick rikspolischefen Bengt Svenson ut och underströk hur viktigt det är med högt i tak inom polisen, att ingen ska behöva känna oro inför att tala fritt. Men att gå mot de egna leden har alltid ett pris och Jeanette Larsson har fått betala det många gånger. Ändå ångrar hon sig inte.

– Nej, inte en sekund. Jag krigar inte för krigandets skull, utan för att det inte fanns några andra alternativ. Jag är inte ute efter några chefspositioner, då hade det varit smartare att vara tyst, utan min uppdragsgivare är allmänheten och den har gett mig rätt.
 
Forskning om civilkurage visar att människor som står pall inte nödvändigtvis har högre ideal, utan har tagit ett beslut inom sig redan innan något har hänt. Hos Jeanette Larsson fanns det beslutet redan som sjuåring när hon bokstavligen hoppade på de killar i klassen som mobbade andra elever.

Ingen öppet homosexuell

Hennes föräldrar var väldigt unga när Jeanette föddes så hon växte upp hos sin pappas två fastrar och ”de planterade in en massa styrka hos mig”. Numera hämtar hon kraft från kloka vänner och kolleger. 

Man brukar säga att omkring tio procent av befolkningen är homosexuell men inom till exempel Skånepolisen finns, enligt Jeanette Larsson, ännu ingen öppet homosexuell man.

Det sägs också att det finns fler öppet lesbiska och bögar inom kyrkan än inom poliskåren. Jeanette Larsson tycker att det skulle vara väldigt värdefullt om fler poliser kom ut, även om hon förstår dem som tvekar.

– Om man har byggt upp sitt liv kring en lögn är det inte bara att sitta där i fikarummet och slänga ur sig ”Hallå! Förresten, jag är gay!” För att komma ut måste man också få komma in. 

En kunskapsfråga

Enligt Jeanette Larsson är de tre viktigaste faktorerna för att ytterligare höja taket inom polisen kunskap, kunskap och kunskap. Då gäller det att högsta ledningen lägger ribban och gör klart att här tolererar vi inga dumheter. Redan på Polishögskolan borde det finnas en mångfalds- och hatbrottsutbildning och vid en nyanställning kan arbetsgivaren säga att ”här ser vi kompetens inom mångfald som en styrka”, och så är det upp till var och en vad man vill svara på det.

– Vissa tycker att jobbet och privatlivet är två olika saker men det tycker inte jag. Försök att sitta i en radiobil tillsammans i åtta timmar utan att prata om familjen, det går nästan inte, säger Jeanette Larsson. 

Nu tar hon tjänstledigt i ett halvår, men kommer att fortsätta sprida kunskap om hatbrott genom att hålla föreläsningar. Hon tror och hoppas att hon har lämnat ett avtryck inom polisen.

– Kanske har jag banat väg för att andra ska våga säga vad de tycker och ifrågasätta det som de tycker är fel.