Så grep de storhälaren

Om ingen köper stöldgods begås inga stölder. Därför valde Söderortspolisen att fokusera på hälare. Elva månader senare sprängde de en av Sveriges största hälericentraler.

Bevisningen höll inte hela vägen. Huvudmannen Anders gled av kroken i sista stund. Kvar fanns en halvfärdig förundersökning där alla spår och indicier antydde samma sak: Det här var inget vanligt häleriärende. Det här handlade inte om någon dussinförbrytare som drygade ut kassan genom att kränga ett par-tre stulna borrmaskiner vid behov. Det här var systematiskt och storskaligt, en väloljad hälericentral där hundratals stulna byggmaskiner såldes och distribuerades över hela landet.

Det var, kort sagt, precis vad Söderortspolisens häleriutredare hade letat efter.

Våren 2012 fanns det dessutom en riktpunkt som var så konkret att man bokstavligt talat kunde sätta fingret på den: Ett filmklipp i Anders beslagtagna mobiltelefon. På inspelningen poserade han glatt i ett anonymt källarutrymme, omgiven av vad som såg ut att vara hundratals stulna byggmaskiner.

Ljög i förhören

I förundersökningsprotokollet från den strandade utredningen konstaterar man torrt att ”denna lokal är ännu inte anträffad”. På utredningsroteln i Västberga polishus var den samlade sinnesstämningen inte riktigt lika behärskad. Där kändes bildmaterialet som en hånfull nagel i ögat. Anders var välkänd i hälerisammanhang sedan flera år tillbaka och nu ljög han förhörsledaren rakt upp i ansiktet.

Men utan adressen till källarlokalen fanns det ingenting att gå på. Ingen åklagare i världen skulle väcka åtal för grovt häleri enbart på grund av välgrundade antaganden och en skakig mobilfilm.

När andra ronden av utredningssatsningen drog igång några månader senare var slutmålet därför ganska självskrivet: ”Den här gången ska vi hitta källargömman”.

Stulna bildelar

Alltihop började dock i februari 2012, då Söderortspolisen överöstes av anmälningar om stulna bildelar.  Hela Volvofronter, närmare bestämt.

– Någon åkte runt på nätterna och skruvade bort frontgrillar från parkerade bilar. Ett tag fick vi in tre-fyra sådana anmälningar om dagen, och det rörde sig nästan uteslutande om Volvos värstingmodeller. Stölderna kostade både målsägarna och försäkringsbolagen stora summor, säger utredaren Richard Hugosson, som tillsammans med kollegan John fick i uppdrag att gå till botten med problemet.

Det visade sig ganska snart att de stulna bildelarna låg ute till försäljning på nätet. Gärningsmannen, som omsatte hundratusentals kronor på sin ”affärsidé”, greps och dömdes sedermera till ett års fängelse för både stöld och grovt häleri.

Insatser mot internethälare

Grillstölderna upphörde från den ena dagen till den andra.

Att insatser mot internethälare kunde vara ett effektivt verktyg mot inbrott var en idé som redan tidigare diskuterats flitigt på roteln, och nu fick utredarna en bekräftelse på att teorin faktiskt fungerade i praktiken också. Fortsättningen gav dessutom sig själv. Rätt polis råkade befinna sig på rätt plats.

– I frontgrillsutredningen gjorde vi fysiska kontroller hos ett transportbolag, för att spåra det vidaresålda stöldgodset. När vi stod och bläddrade bland deras fraktsedlar, kände jag igen ett namn som dök upp om och om igen: Anders, säger John.

Orsaken till att han över huvud taget reagerade på att just det namnet förekom så flitigt bland fraktsedlarna var att Anders suttit av ett fängelsestraff för grovt häleri bara något år tidigare, och ju mer utredarna bläddrade desto säkrare blev de på att han var uppe på banan igen.

– Piteå, Malmö, Göteborg, Uppsala, Karlskoga, Gävle, Kalmar. Det var hundratals försändelser på bara några månader. Allihop var märkta med samma innehållsförteckning: ”byggmaskiner”, säger John.

Hitta hälericentralen

I mars 2012 frikopplades John och Richard Hugosson för att, med den lyckade grillutredningen i ryggen, lokalisera och röka ut Anders hälericentral. Och det började lovande.

– Vi tänkte väl ungefär så här: Hur skulle vi själva gå tillväga om vi ville köpa billigt stöldgods? ”Leta annonser på internet”, var det logiska svaret på den frågan. Så vi började där, säger John.

Väl där behövdes det inte speciellt mycket inre spaning för att hitta Anders. Han sålde mycket riktigt stora mängder byggmaskiner via annonser på nätet.

Därefter blev det desto krångligare. Anders verksamhet var en snårskog av transaktioner, personnummer och bankkonton. Han hade till exempel ett femtiotal olika alias bara på Tradera och Blocket. Beroende på vem som frågade utgav han sig för att heta allt från ”Chrille” och ”Tomas”, till ”Göran” och ”Jeanette”.

Något speciellt på kroken

Dessutom använde han flera olika mejladresser och kontantkortstelefoner, och lånade bankkonton från släktingar och vänner. Allt för att runda säljsajternas säkerhetsavdelningar, som tenderar att hissa röd flagg ganska snabbt om enstaka privatpersoner börjar göra allt för många, allt för inkomstbringande affärer, på allt för kort tid.

John och Richard Hugosson behövde inte mer information än så för att inse att de hade någonting speciellt på kroken. Det här var någonting helt annat än de hälare duon kommit i kontakt med tidigare.

– Vi hann till exempel med ett annat ärende parallellt. I det fallet hittade vi gärningsmannen på Tradera dag 1. Dag 2 jobbade vi upp skälig misstanke. Dag 3 klev vi in i hans lägenhet. Där förvarade han stöldgods till ett värde av 350 000 kronor. Och där var den utredningen i hamn, säger John.

– Anders var mycket mer förslagen. Han hade visserligen suttit inne för grovt häleri några år tidigare, men hade uppenbarligen ställt sig frågan ”Varför åkte jag fast?” När han kom ut igen jobbade han hårt för att inte göra om de misstagen.

Sista pusselbiten fattades

Det märktes. Anders greps i början av april 2012 och satt häktad tre veckor, men trots husrannsakan i flera fastigheter och en lång rad potentiella spår, hittades bara småsmulor. Den sista graverande pusselbiten fattades.

– Filmen där Anders poserar i källarlokalen sa ju egentligen allt. Det fanns mer stöldgods. Mycket mer. Men vi hittade inte hans lager. Allt vi hade var den dokumenterade försäljningen, och tio-femton maskiner i beslag. Det räckte inte till grovt häleri. Vi blev tvungna att släppa honom, säger John.

Anders hade därmed vunnit första ronden på poäng.

På utredningsroteln ansåg man dock fortfarande att insatser mot hälericentraler var ett vinnande koncept, och man var framför allt övertygad om att Anders hade kommit undan för lindrigt.

Polisen ökar trycket

Under hösten 2012 inleddes därför rond två. Utredarna fick inte bara förnyat förtroende, ledningen valde dessutom att öka trycket. Mer resurser sattes in. Godsspanare som spårade de stulna byggmaskinerna, tillgångsutredare som spårade brottsvinsterna och, inte minst, spanare som spårade huvudmannen. Alla hade samma målbild för ögonen: källargömman.

Till den svällande utredningen kopplades dessutom samordnaren Niklas Holmgren från Söderortspolisens grupp mot kriminella nätverk, SYL.

– Vi ville åstadkomma en klibbeffekt. Alla som stödde eller bidrog till den här verksamheten skulle fastna och dras med. Vi hade ett tydligt mandat och kunde därför arbeta igenom sådant som i normalfallet skulle begränsats bort, eller kanske inte ens lyfts in i utredningen över huvud taget, säger han.

Bidragsfusk, inbrott på helt andra platser i landet, misstänkta miljö- och hälsofaror i en av de undersökta lokalerna, är exempel på stenar som utredarna vände på trots att det inte uttryckligen fanns med i insatsens grundförutsättningar. Allt för att få så långtgående effekt som möjligt.

Använde telefonavlyssning

Det bredare anslaget blev påtagligt även i utredningens huvudfåra. John och Richard Hugosson gick till åklagaren med en ganska okonventionell förfrågan: telefonavlyssning.

– Den typen av hemliga tvångsmedel hör inte till vanligheterna i sådana här ärenden, och vi fick mycket riktigt nej först. Vändningen kom när John och Richard tydligt staplade upp Anders verksamhet på papper, och visade att den faktiskt omsatte hundratusentals kronor, säger Niklas Holmberg.

Telefonavlyssningen bekräftade dessutom den grundtes som hela insatsen vilade på: Den som rycker upp en hälericentral med rötterna – får med sig så mycket mer än en enskild hälare.

– Han hade ett stall av inbrottstjuvar som arbetade för honom, och dem fick vi nu på köpet. Det var dessutom intressant att se hur beroende den typen av kriminella är av sina inarbetade metoder, som bygger på att stöldgodset säljs vidare direkt. När vi nu plockade bort den möjligheten, fick de problem, säger John.

Inbrottsanmälningarna dök

Effekten syns tydligt i anmälningsstatistiken. Efter att huvudmannen och hans inbrottstjuvar greps, störtdök antalet inbrott på byggarbetsplatser i södra Stockholm med hela 55 procent. Från 20 anmälningar i november till nio anmälningar i december.

– Med tanke på hur många olika underleverantörer som är knutna till byggena, är det säkert 20–30 företag som slipper bli målsägare och därmed 20–30 försäkringsbolag som slipper betala ut pengar. Det ökar förtroendet för polisen, säger Richard Hugosson.

Torstein Norman, chef för Söderortspolisens utredningsrotel, är inne på samma linje:

– Polisens verksamhet är ju sådan att vi alltid har fullt upp. Det finns en konstant övertalighet av brott. Just därför tycker jag att det är så bra med den här typen av ärenden, som faktiskt minskar inflödet av mängdbrott. Det ger mersmak. Vi vill köra en insats till mot hälericentraler i år. Minst.

Grep huvudmannen

Den 19 november 2012 greps huvudmannen vid ett garage i Abrahamsberg, där nästan 200 byggmaskiner låg i öppen dager. Bredvid honom på uppfarten stod en välkänd inbrottstjuv, med stöldgods från ett inbrott som begåtts bara några timmar tidigare.

Polisens spanare konstaterade i efterhand att huvudmannen hade varit ”nojjigare än de nojjigaste narkotikalangarna”. Han bytte bilar. Han använde olika alias. Han åkte inte hela vägen fram till garaget utan gick dit genom en angränsande skog. Han agerade hela tiden som om polisen följde efter honom. Med all rätt.

– I slutändan hittades källargömman tack vare klassiskt polisarbete. Spanarna gjorde det fantastiskt bra. Han hade verkligen inte en aning om vad som var på gång, säger Niklas Holmberg. 

Fotnot: Anders heter egentligen någonting annat.