9 myter om mord

Morden blir allt fler, storstäderna har aldrig varit farligare och vem som helst kan drabbas – det finns många myter om dödligt våld. Men hur ser verkligheten ut? Vi bad kriminologen Mikael Rying reda ut begreppen.

 

MYT 1:
Det är lätt att komma undan med mord.

FAKTA: Uppklaringsprocenten för dödligt våld ligger på nästan 90 procent, vilket innebär att det är en av brottskategorierna med högst uppklaring. Det beror nog dels på att mordutredningar generellt får stora resurser, men också på att många av dem faktiskt är förhållandevis lättlösta. Gärningsmannen, som ofta är missbrukare, känner i regel offret sedan tidigare och finns inte sällan kvar i lägenheten när polisen anländer.
 

MYT 2: Mord kan drabba alla.

FAKTA: Ofta ges intrycket att dödligt våld är urskillningslöst; att alla löper lika stor risk att drabbas. Men mord är en klassfråga. Både gärningsman och offer kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Nästan 70 procent av mördarna är arbetslösa eller förtidspensionärer och de flesta har någon psykisk sjukdom. Det är, krasst uttryckt, ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella.

MYT 3: Fula gubbar tar barn.

FAKTA: Det finns en föreställning om att det blir vanligare att barn kidnappas och dödas av ensamma galningar – så kallade ”fula gubbar”. Sanningen är att morden på barn har gått ned med två tredjedelar de senaste två decennierna. I nio av tio fall är gärningsmannen någon av föräldrarna. De flesta av dem är djupt deprimerade eller har någon annan psykisk sjukdom, inte sällan med vanföreställningar och tung medicinering i problembilden.  

 

MYT 4: Allt fler mördas i Sverige.

FAKTA: Det dödliga våldet i Sverige har i själva verket minskat med 25 procent de senaste 20 åren, om man tar hänsyn till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 1950-talet.

 

 

 

 

 

 

 

MYT 5: Fler dör av gatuvåld.

FAKTA: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken håller sig förhållandevis konstant över tid: 70 procent sker inom familjen eller den närmaste bekantskapskretsen, 15 procent klaras inte upp och bara 15 procent begås av någon för offret obekant.

 

 

 

 

 

MYT 6: Fler skjuts till döds.

FAKTA: På senare år har det visserligen skett en förändring, från skjutningar med legala vapen inom familjer, till uppgörelser med illegala vapen bland kriminella, men andelen mord som begås med skjutvapen ligger kvar på 15–20 procent. Så har det sett ut i flera decennier. Det vanligaste mordvapnet är kniv.


 

 

MYT 7: Det daltas med dem som mördar.

FAKTA: Det dödliga våldet har inte blivit vanligare – men andelen gärningsmän som döms för mord istället för vållande till annans död eller dråp har ökat från 45 till 65 procent. På 1970-talet dömdes nästan 70 procent av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. 2011 var motsvarande siffra 13 procent. Domstolarna ser med andra ord allt strängare på dödligt våld.

 

 

 

MYT 8: De gör upp i undre världen.

FAKTA: Begreppet ”Det var en uppgörelse i den undre världen” förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att låta som att det alltid rör sig om storskalig kokainhandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att ”uppgörelserna” ofta visar sig bottna i futtigheter; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl.
 

 

 

MYT 9: Dna löser alla mord.

FAKTA: Dna är bra till mycket och tekniken kommer att hjälpa oss klara upp än fler mord framöver. Men dna är inte lösningen på allt. Om gärningsmannen inte finns i våra register sedan tidigare spelar det ingen roll hur mycket dna han spridit på brottsplatsen. Ett aktuellt exempel är dubbelmordet i Linköping.





Kriminologen Mikael Rying har ägnat de senaste två decennierna åt att forska om dödligt våld. Han jobbar nu som verksamhetsanalytiker på Rikspolisstyrelsen, där han bland annat ska förbättra polisens handläggning av grova våldsbrott.