Med öga för detaljer

Stockholms tekniska rotel är den första i landet som har fått sitt laboratoriearbete med fingeravtryck formellt godkänt på internationell nivå. Svensk Polis följde två kriminalteknikers arbete på en brottsplats och i labbet.

Kriminaltekniker i arbete. Foto: Casper HedbergPå väggen i kriminalteknikernas lokaler på Nacka polisstation hänger ett inramat diplom med blågult sigill från kontrollmyndigheten Swedac. Gruppchef Tommy Vestergren pekar stolt på det. I maj blev Stockholmspolisens tekniska rotel, där Nacka och länets sju andra fältgrupper ingår, den första roteln i landet att bli ackrediterad för fingeravtryck, eller godkänd enligt internationell ISO-standard 17025 för att vara precis.

Experter från Schweiz har varit och kontrollerat att roteln uppfyller kraven för att framkalla fingeravtryck på beslagtagna föremål vid länets alla laboratorier, och för att identifiera fingeravtrycken på det centrala labbet.

– Ackrediteringen visar att vi följer vissa kvalitetssäkrade metoder, att vi arbetar strukturerat och lika överallt, säger Tommy Vestergren. 

Det är EU som har krävt att fingeravtrycksverksamheten i alla medlemsländer ska nå upp till en gemensam lägsta kvalitetsnivå senast november 2015. Arbete pågår hos alla landets polismyndigheter för att bli ackrediterade. Det internationella utbytet av spår från brott ökar, och materialet måste hålla för rättslig prövning i alla länder. För Sverige som redan håller en hög nivå inom kriminaltekniken betyder det till exempel att man inte behöver göra extra kontroller.

I Stockholm är den tekniska roteln på väg att även få fältarbetet ackrediterat. Det är inget EU-krav men ger bevisen tyngd i rätten. Har fingeravtrycken samlats in på ett formellt godkänt sätt blir de svårare att ifrågasätta.

Den här morgonen sköter kriminalteknikerna Ann-Mari Wennman och Stefan Svensson fältarbetet, och får lämna Nacka för ett uppdrag i Södertälje. En kvinna har polisanmält att tre personer kom för att hota henne mitt i natten, när hon var ensam hemma med sitt barn. En av männen höjde ett vapen och sköt rakt genom köksdörren.

Ingen skadades, och först eftermiddagen därpå bestämde sig kvinnan för att gå till polisen. När kriminalteknikerna kommer till lägenheten har det hunnit gå ett och ett halvt dygn. Utredaren har beställt en undersökning av hall och kök. Förutsättningarna är inte de bästa, lägenheten har inte varit avspärrad.

– Om det har varit avspärrat spelar det inte så stor roll att det har gått ett tag sedan händelsen. Nu kan folk ha rört sig här och det blir svårare för oss att leta vissa spår, som skoavtryck, säger Stefan Svensson och sätter på sig skyddshandskar.

Vem var det som sköt? Det är den viktigaste frågan. Kriminalteknikerna kliver försiktigt runt i den tomma lägenheten på första våningen. Hemmet ser ut att ha blivit lämnat i all hast. Tv-skärmen i vardagsrummet står på standby och lyser blå. På köksbordet står rostbröd, pålägg och apelsinläsk fortfarande framme. Annars är det en ovanligt städad brottsplats de hamnat på.

Den utsatta kvinnan som nu befinner sig hos en släkting har sagt att hon vet vem som sköt, men vågar inte berätta.
 
– Då får vi se om vi kan lista ut det ändå, säger Stefan Svensson.

På linoleumgolvet i hallen ligger en övergiven vit mjukishund med tassarna över ögonen. Stefan Svensson letar, med en stark lampa i handen, efter en tomhylsa, utan resultat. Kanske använde gärningsmannen en revolver som inte släpper någon hylsa? Han tar fram kameran och fotograferar det lilla kulhålet på köksdörren som de har markerat med klistermärken. Ann-Marie Wennman noterar i ett block allt de gör.

De placerar tunna stavar i kulhålet, och tar fram snören från den svarta redskapsväskan som de drar ut för att avgöra skottets riktning. De räknar ut vinkeln och tror att personen stod en bit in i hallen när han sköt. På handtaget på köksdörren hänger en plastkasse med sopor som skapar en glipa, men dörren var så gott som stängd vid skottet. Det spelar in när farligheten ska bedömas att personen som sköt inte kunde se om någon satt i köket.

Bredvid köksfönstret hittar kriminalteknikerna ett hål i väggen där kulan gått in. Runt hålet är betongväggen lite sönderfläkt och kulan är borta. Gärningsmannen gick in i  köket efteråt, har kvinnan sagt. Skulle han karva loss kulan? Använde han kniven som ligger där på golvet? Den ser böjd ut. Om han inte hade handskar kan det finnas dna, kanske fingeravtryck. Kommer kniven härifrån? Finns det liknande knivar i kökslådorna? Är det värt att pensla efter fingeravtryck på dörren? Finns det verkligen ingen hylsa?

Ann-Mari Wennman skakar på jackor och flyttar på en bilbarnstol i hallen en extra gång.  Kniven från köksgolvet stoppas i en brun papperspåse och blir det enda beslaget. 

– Ofta kommer vi tillbaka med många påsar, det kan vara blodiga kläder till exempel, säger Ann-Mari Wennman.

Teamet packar in sig i sin svarta minibuss. I bakre delen finns inga säten, bara inbyggda förvaringslådor med utrustning. Innehållet vittnar om att en kriminaltekniker möter grova brott och mycket elände. Här finns liksäckar, lampor med filter för att leta sperma och tättslutande påsar för brandfarlig vätska, skrymmande stegar, spadar och tält som skyddar vid undersökningar av dödsfall utomhus.

Avlidna personer hör till vardagen, men de uppdrag som Ann-Mari Wennman upplever som jobbigast är våldsbrott som visar på ett utdraget händelseförlopp.

– Det kan vara blodiga lägenheter där man ser hur en person har blivit jagad, blodspår efter någon som krupit på marken, eller en skjutning där upprepade skott har avfyrats. Där går det att se ett lidande i våldsbrotten.

Bränder är svårast – att avgöra var branden började och om ett brott ligger bakom, eller om det var en olyckshändelse. Som ny på jobbet tyckte Ann-Mari Wennman att det verkade omöjligt att urskilja något bland aska och nedbrunnen bråte, men efter några år i yrket med erfarna kolleger har hon lärt sig tyda tecknen.

Något som lockade Ann-Mari Wennman att bli kriminaltekniker var att få jobba mer med handfasta fakta än andrahandsberättelser om vad som hänt. Hon var tidigare barnutredare, och tycker att kriminaltekniker borde användas oftare vid sexualbrott mot barn.

– Den utrustning och kunskap som finns kan användas mer. Ofta är brottsplatsen den misstänktes bostad, och jag tror att man skulle kunna hitta spår efter brott om man åkte ut, säger hon.

Vid lunchtid är kriminalteknikerna tillbaka i Nacka. Efter undersökningen på brottsplatsen återstår minst lika mycket arbete på hemmaplan. Bakom glasdörrarna i det egna labbet undersöker de så långt det går både egna spår och beslag, och sådant som till exempel ordningspoliser plockar hem. Det är noga att inga obehöriga vistas i labbet – en av många säkerhetsåtgärder för att hålla godkänd kvalitet.

Kniven från Södertälje fotograferas i ett särskilt fotorum där bilden går direkt in i datorn och skaftet topsas för en dna-begäran till SKL. I labbet stoppar Ann-Mari Wennman kniven i ett så kallat CNA-skåp där ångor från lim ska få möjliga fingeravtryck att framträda bättre. Sedan behandlar hon kniven med ett kemiskt medel, sköljer med vatten och låter den torka. Med en särskild lampa ser hon att behandlingen har gett resultat – fingeravtryck syns. Hela kniven skickas till labbet i city så att avtrycken kan kontrolleras mot registren.

När resultaten kommer ska kriminalteknikerna ta med dem i sin bedömning av vad som har hänt, och skriva färdigt sitt protokoll till utredaren.
– Tidigare var vi försiktigare och lämnade fler dörrar öppna. Nu ska vi dra slutsatser i högre grad och bidra med våra hypoteser om hur brottet har gått till. Sedan får rätten värdera det. Vår kunskap utnyttjas bättre, säger Stefan Svensson.

I fikarummet tar gruppchef Tommy Vestergren en paus från kontorsarbetet. Han säger att kriminaltekniken definitivt fått en viktigare roll i rättsprocessen de senaste åren. CSI-effekten har blivit ett begrepp – alla vill ha teknisk bevisning. Åklagare kan ha svårt att driva ett ärende utan spår från brottsplatsen, och advokater vässar sina kunskaper för att kunna ifrågasätta dem.

– Ibland finns en övertro på tekniken. Men att det saknas spår behöver inte betyda att ett brott inte har begåtts. Polisen får inte glömma att lägga krut på andra utredningsmetoder, som vittnesmål och förhör. Kriminaltekniker ska kopplas in där det leder utredningen framåt, där utredaren har en tanke med hur fynden ska användas.

Några veckor senare kommer provsvar från SKL. Inget dna hittades på knivskaftet. Nu återstår att se om fingeravtrycket kan hjälpa polisen att besvara frågan om vem som sköt. Avtrycket väntar på att granskas vid det centrala labbet.

Text: Maria Åkerblom Foto: Casper Hedberg