Så stoppade Örebropolisen serievåldtäkterna

En av Örebros största polisutredningar fällde en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän. Och alltihop började i maggropen på en analytiker.

Strax efter klockan 22.00 söndagen den 10 oktober 2010 offentliggörs polisens senaste bulletin av en märkbart tagen talesperson. Hennes meddelande till alla kvinnor i Örebro är kort och exempellöst:

”Att behöva säga det här känns fruktansvärt, jag har aldrig varit med om någonting liknande under mina 22 år som polis, men eftersom gärningsmannen fortfarande är på fri fot har vi inget val: Gå inte ut ensamma efter mörkrets inbrott.”

Vid det laget är man uppe i tre våldsamma överfall på 14 timmar inom en radie på knappt två kilometer. Ingen behöver påpeka för spaningsledningen att det är en extremt illavarslande situation.

För en gångs skull är vittnesuppgifterna dessutom påtagligt samstämmiga. Han kom och försvann på cykel. Han är kortväxt. Han slog mot ansiktet utan någon som helst provokation.

Polisen mobiliserar

På ytan är situationen med andra ord glasklar. Det är han. Serievåldtäktsmannen är tillbaka, och den ursinniga upptrappningen underblåser bara den molande insikt som genomsyrat polishuset i flera månader: Förr eller senare kommer någon mista livet.

Under kvällen och natten mobiliserar polisen ikapp med journalistkåren. Alla tillgängliga resurser ställs på fötter. Personal från varenda upptänklig del av organisationen översvämmar centrala Örebro. Trafikpoliser, narkotikaspanare, ingripandepersonal. Alla fokuserar de på att stoppa nästa överfall.

Samtidigt börjar en diffus skepsis sprida sig i spaningsledningen. Det är någonting som inte stämmer.

Volymen skruvas upp

Tidigare har överfallen kommit med fem–sex månaders mellanrum. Nu avlöser de plötsligt varandra. Gärningsmannen har visserligen alltid varit riskbenägen men det här liknar ingenting.

Dessutom avviker flera detaljer från mönstret. Hans beteende är i grunden detsamma, men det är som att volymen skruvats upp. Allt är hårdare, snabbare, aggressivare. Mer urskillningslöst. Han tycks falla fritt, som om det inte finns någon anledning att hålla tillbaka. Varför känner han så?

Tidigt på måndagsmorgonen får svaret på den frågan allt att falla på plats.

***

Tio månader tidigare fanns det i princip bara två personer som på allvar trodde att det existerade en serievåldtäktsman i Örebro: Gärningsmannen och underrättelseanalytikern Christina Innala.

Den sistnämnda läste sedan flera år tillbaka alla Örebropolisens anmälningar, minnesanteckningar, tips och iakttagelser om brottslighet med sexuella motiv. Det var en diger arbetsuppgift.

Överblick på inflödet

– Beroende på vilken rubricering det handlar om sorteras ärendena ut på en rad olika rotlar. Brott mot barn, grova brott, närpolisområdena. Det är minst sagt splittrat. Tanken var att någon skulle ha ett samlat grepp om inflödet, säger hon.

Redan efter några månader innebar den målsättningen att information som varken kunde eller fick registreras i en gemensam databas, fanns samlad i huvudet på Christina Innala.

– Det gjorde i sin tur att jag blev involverad i många sexbrottsutredningar. Till exempel två ärenden från april och november 2009, där offren hade bundits med buntband. Alla var överens om att det förmodligen rörde sig om samma gärningsman.

En magkänsla

Men två överfall gör ingen serie, och det var först i början av december samma år som någonting hände i maggropen på Christina Innala.

– Vi fick in en anmälan om försök till våldtäkt. Det fanns egentligen ingenting som kopplade ihop den med buntbandsmannen. Jag har än i dag svårt att sätta fingret på exakt vad som gjorde att jag reagerade, men efter det började jag leta systematiskt efter en serievåldtäktsman.

Olösta fall från de senaste fem åren plockades fram. Subjektiva upplevelser sållades bort. Kvar blev en krass helhetsbild där gärningsmannens beteende stod i fokus. Hur gick överfallet till? Vilket håll kom han från? Sa han någonting? Använde han kondom? Var i staden hände det? Var det vardag eller helg; dag, kväll eller natt?

Mönstret som bredde ut sig var skrämmande stort. Ärende efter ärende tycktes hänga ihop. Det fanns en serievåldtäktsman i Örebro.

Problemet var att enskilda analytikers magkänslor inte nödvändigtvis väger tyngst när resurserna ska fördelas.

Geografisk profil

– Mitt resonemang behövde gå från ”Jag känner på mig att det finns en serievåldtäktsman i Örebro” till ”Det finns med största sannolikhet en serievåldtäktsman i Örebro”. Det var där Jocke Hildeby kom in i bilden.
Han är analytiker i Rikskriminalpolisens nationella operativa analysgrupp, Noa. På hans skrivbord i Stockholm landade 15 ärenden och en fråga från Christina Innala: Är de här brotten begångna av samma person?

– Om vi identifierade ett samband skulle jag komplettera med en geografisk profil, säger Jocke Hildeby, som inte behövde titta allt för länge på utredningarna för att hitta flera som med fog kunde anses höra ihop.

– Utan att på något sätt avfärda de andra ärendena, valde jag ut tre som såg särskilt intressanta ut. Utifrån dem gjorde jag sedan den geografiska analysen.

Bostadsområdet Väster

Grundtanken var, precis som i all geografisk profilering, att människor generellt är usla på att röra sig slumpmässigt. Man följer instinktivt minsta motståndets lag. Ställd inför olika alternativ väljer de allra flesta det som känns smidigast och tryggast.

Applicerad på känslostyrda gärningsmän, betyder den teorin att
brottsplatserna ofta säger någonting om var brottslingen har sin fasta punkt. Kort sagt: Serievåldtäktsmän begår sina övergrepp på platser där de känner sig bekväma – och precis som alla andra känner de sig bekväma på platser de har en anknytning till.

– I det här fallet pekade den geografiska analysen mot bostadsområdet Väster. Jag beskrev mina slutsatser i en rapport och presenterade den på plats i Örebro. I den gav jag även ett antal rekommendationer för hur de skulle kunna gå vidare, säger Jocke Hildeby.

En brutal våldtäkt

Ett av förslagen var att låta Gärningsmannaprofilgruppen analysera ärendet, vilket de också gjorde. Ett annat var att gå till folkbokföringen och begära ut listor på unga män som bodde inom det utpekade området. Det var ett omfattande persongalleri och Christina Innala hann bara påbörja den mödosamma jakten på samband i materialet. Sedan kom den 27 mars, och då förändrades allt.

Offret hade missat nattbussen och bestämt sig för att promenera hem istället. Vid tretiden på morgonen passerade hon genom tunneln under järnvägsspåren, och kom upp på Väster.

– Nu vet vi att gärningsmannen upptäckte henne redan där. Sedan följde han efter i flera kilometer. Vid en byggarbetsplats alldeles intill motorvägen, kom överfallet, säger Mikael Nyqvist.

Han var en av flera polischefer som väcktes tre-fyra timmar senare, och beordrades in till polishuset. Då hade länspolismästaren redan beslutat om särskild händelse.

– Det var en väldigt brutal våldtäkt som pågick i nästan två timmar. Offret lämnades bakbunden med byxorna vid fotknölarna, i nollgradig snö och lera. Efteråt var hennes leder så stelfrusna att de inte gick att räta ut. Hon kunde verkligen frusit ihjäl, säger Mikael Nyqvist.

Riksmordkommissionen i Örebro

Redan på måndagen, mindre än två dygn efter överfallet, var Riksmordkommissionen på plats i Örebro. Som mest arbetade 25 personer heltid med ärendet, med Mikael Nyqvist som spaningsledare.

– Vi letade efter en person som inte brydde sig ett dugg om hur det gick för offren. Alla insåg vad det innebar. Frågan var inte så mycket om, utan när, han skulle ha ihjäl någon, säger han.

Med överfallet på byggarbetsplatsen tog spaningsarbetet en helt ny vändning. På brottsplatsen säkrades serievåldtäktsmannens dna. Folkbokföringens svårtillgängliga gytter av män som bevisligen bodde på Väster, blev plötsligt guld värd.

Listan sorterades i grupper med 50-100 personer i varje. Signalement, geografisk analys och eventuella träffar i polisens egna register, avgjorde prioriteringsordning.

Massiv kriminalpolisinsats

– Proceduren kom igång snabbt. Särskilda patruller ansvarade för att både kalla till, och genomföra dna-topsningarna. Proverna skickades sedan vidare till SKL, säger Jocke Hildeby.

Samtidigt tuggade en massiv kriminalpolisinsats igång. Man hittade tobaksbutiken som hade sålt gärningsmannens kvarlämnade kondomförpackning. Man spårade buntbanden runt merparten av jordklotet; från tillverkaren i Shanghai, via importören i Malmö och distributören i Borlänge, till slutkunden, som visade sig vara landstinget. Man gick igenom alla hotelliggare i Örebro. Man förhörde nattarbetare. Man betade av hundratals tips. Men man hittade inte gärningsmannen.

Under sommaren lägrade sig ett bedrägligt lugn över Örebro. Serievåldtäktsmannen lyste med sin frånvaro, men rädslan var desto påtagligare. Risken för att han skulle slå till igen låg som en dov underton i vardagen.

Varför tar ni honom inte?

– Ett tag vågade jag knappt säga var jag arbetade. Även mina egna kompisar skällde ut mig. ”Varför tar ni honom inte?” Folk var arga, frustrerade och uppskrämda. Och jag förstod dem. Känslan var att vi varje dag kom närmare nästa överfall, säger Christina Innala.

Ovanpå allting annat, började polishuset knaka i fogarna. Det utdragna spaningsarbetet tärde på resten av organisationen. Den 1 september, när alla inblandade samlades för att diskutera läget inför hösten, hade situationen börjat bli ohållbar. Länspolismästaren begärde in hjälp från Dalarna men totalt sett tunnades utredningsgruppen ändå ut.

– I en så här liten myndighet märks det när 20-25 kvalificerade personer arbetar med ett enda ärende under så lång tid. De rotlar som hade fått släppa till folk led naturligtvis av det. Lite för många staplar började bli lite för röda, säger Mikael Nyqvist.

587 topsningsbeslut

Trots det föreslog ingen att topsningsinsatsen skulle stoppas. Vid det laget hade man hunnit beta av ungefär 450 personer utan att få träff men budskapet från ledningen var fortsatt tydligt: Lämna inte dna-spåret.
Det skulle krävas totalt 587 topsningsbeslut innan den strategin betalade sig.

– Fredagen den 8 oktober var det som vanligt morgonmöte i spaningsgruppen. Då hade två av varandra oberoende kvinnor anmält att de ofredats av en man på cykel, som greppat dem hårt i rumpan när han passerade. Han hade dessutom slagit en av dem i ansiktet, säger Mikael Nyqvist.

Förutom cykeln och våldet, var det inte mycket som stämde överens med det man visste om serievåldtäktsmannen. Det var fel bostadsområde, fel tidpunkt, fel veckodag och fel modus. Men det kunde vara han.

– Vi bestämde oss för att titta närmare på det efter helgen. Så långt hann vi aldrig, säger Christina Innala.

Nya attacker

Under lördagsnatten rämnade nämligen alla fördämningar, och även den här gången kom attacken bakifrån.

– Han försökte släpa ned offret i en källargång. Hon räddades av att en granne hörde skrik och kom ut på en intilliggande balkong, säger Mikael Nyqvist.

Bara tjugo minuter senare, 500 meter från källargången, prejades ytterligare en kvinna omkull. Hon överöstes med våld; knäades i bröstet och underlivet. Hennes rop på hjälp kvävde han med slag och hot. ”Jag har kniv – fattar du?”

– Han drog med henne in på en skolgård och hann slita av henne både byxorna och trosorna. Till slut skrämdes han på flykten av ett tidningsbud, säger Mikael Nyqvist.

Tydliga signalement

Nyheten exploderade redan tidigt på morgonen. Utredarna försökte avskärma sig från det massiva medietrycket, och arbetade intensivt med att kartlägga händelseförloppet. Och det fanns faktiskt en hel del att gå på. Gärningsmannens luva gled av under skolgårdsattacken. Både tidningsbudet och offret lämnade ovanligt tydliga signalement.

– Vi hade kommit en bit på väg och sent på kvällen, efter nästan tolv timmar i tjänst, gjorde jag mig därför redo för att gå hem. Då ringde telefonen igen. En kvinna hade blivit överfallen precis innanför dörren till sin lägenhet, säger Mikael Nyqvist.

Det var i det läget, vid 22-tiden på söndagskvällen, som polisledningen gick ut och varnade alla kvinnor för att gå ut ensamma efter mörkrets inbrott. Därmed bekräftades den oro som präglat hela sommaren. Halva Örebros befolkning gick inte säker.

– Den kvällen var det inte rolig stämning här kan jag säga. Trots att hela staden var full av poliser kändes det väldigt olustigt. Jag försökte gå hem ensam men stoppades. En patrull skjutsade mig istället, och stod utanför porten tills dörren hade gått i lås, säger Christina Innala.

Tre överfall på 14 timmar

Länspolismästaren skickade ut all personal som fanns att tillgå, ”för att trygga säkerheten på stadens gator och torg”.

– Samtidigt satt vi i polishuset och diskuterade. Vad är det som händer egentligen? Tre överfall på 14 timmar, plus torsdagens två ofredanden. Vad utlöser en sådan reaktion? Så hade han aldrig gjort förut, säger Mikael Nyqvist, som fick medhåll från Jocke Hildeby:

– Jag vet att jag pratade med Ingemar Isaksson som då var chef för Riksmordkommissionen, och vår slutsats var att killen hade tappat fotfästet. Han känner att det är kört. Varför gör han det? Vi kunde bara komma på en rimlig orsak: Han hade blivit kallad till dna-topsning.

I efterhand är det svårt att reda ut vem som faktiskt var först med den teorin. Klart är i alla fall att Christina Innala redan tidigt på söndagskvällen började analysera listan över det hundratal unga män som under de senaste dagarna antingen hade lämnat dna-prov, eller fått en kallelse till att göra det.

Gärningsmannen hittad

– En av dem fick högsta prioritet nästan direkt. Jag var övertygad om att vi slutligen hade hittat vår gärningsman, säger Christina Innala.

Mannen var 23 år och hade fått topsningskallelsen på torsdagen. Hans lägenhet låg på Väster. Hans mamma bodde granne med tobaksbutiken som sålt kondomförpackningen från våldtäkten vid byggarbetsplatsen.

När Mikael Nyqvist kom till jobbet på måndagsmorgonen väntade dessutom ett besked från Skatteverket på hans skrivbord: Den misstänkte hade under en period fått lön från den grossistfirma som var ensam i Örebrotrakten om att sälja Shanghaibuntband till landstinget.

– Senare under förmiddagen, i efterdyningarna av all medieuppmärksamhet, kom det även ett tips som pekade ut honom. Sammantaget betydde det att åklagaren inte väntade många sekunder med anhållandet, säger Mikael Nyqvist.

Vid 19-tiden på kvällen såg spanarna den misstänkte serievåldtäktsmannen gå in i sin mammas portuppgång. Några minuter senare greps han i hennes källare.

Då var han bokstavligt talat injagad i ett hörn. Han gjorde ett halvhjärtat försök att hålla igen dörren till den toalett där han hade stängt in sig men i allt väsentligt gick gripandet lugnt till.

– En patrull stod redo nere på gatan och körde hans dna till SKL, där det snabbanalyserades. Jag minns att jag kunde börja tisdagens morgonmöte med att säga: Det blev träff, säger Mikael Nyqvist.

Vad kände du då?

– Lättnad. Lite glädje. Men mest lättnad.

Det har gått drygt två år sedan dess. Hur ser ni på utredningen i dag?

– Den sammanförde det bästa av två världar. Dels nya rön, med databaser, vetenskaplig analys och matematiska teorier. Dels gammalt hederligt kriminalpolisarbete, med teknisk bevisning, tipsbearbetning och hundratals förhör, säger Mikael Nyqvist, och Christina Innala fyller i meningen:

– Vi visade verkligen hur kraftfull den kombinationen kan vara.

 

Den 15 juni 2011 dömde Örebro tingsrätt serievåldtäktsmannen till tolv års fängelse, för bland annat grov våldtäkt, försök till våldtäkt, sexuellt ofredande, olaga hot och misshandel. Varken gärningsmannen eller åklagaren överklagade domen.