Kom närmare närpolisen i Torslanda

I Torslanda ringer man inte polisen. Man ringer Christer. – Alla områden borde ha en sådan som han, säger Berit Söderberg, Torslandabo.

Torslanda torg är bara 70 meter långt men tar en timme att passera. Barn, tanter och gubbarna på bänken stoppar närpolisen Christer Melvinsson för att snacka, tipsa eller bara ge en klapp på axeln.

I snart tre decennier har Melvin, som han kallas, patrullerat sitt älskade Hisingen i Göteborg och han känner nästan varenda människa, vet vilka som ligger i riskzonen och vilka som har passerat den. Alla har hansmobilnummer.

Ungdomar ligger honom varmast om hjärtat och han har suttit vid hundratals köksbord tillsammans med förtvivlade föräldrar och pratat om droger och fylla. Han är den gamla sortens kvarterspolis med ett ovärderligt kontaktnät.

– Jag har aldrig mött någon med den glöden. Han är en människa som inte ser några hinder. Problemet är snarare att bromsa honom, säger Johan Ohlsson, Christer Melvinssons chef.

Annars styr ”Melvin” sig själv där han svischar fram på sin mc mellan torg, skolor och fritidsgårdar så länge temperaturmätaren visar över åtta plusgrader.

– Andra poliser är så jagade av ledningscentralen att de inte har en suck. Jag väljer själv vad jag vill lägga fokus på. Oftast är det brottsförebyggande åtgärder, säger Christer Melvinsson och konstaterar nöjt att antalet polisanmälningar har sjunkit de senaste åren samtidigt som antalet invånare har ökat.

– Men det beror inte på mig, utan på att människor fått upp ögonen för att de själva formar sin stadsdel.

Dagen inleds ofta på arbetarfiket Rosa Mi, för hantverkarna har alltid något att berätta. Ett annat bra ställe är Ica Maxi, Torslandabornas knutpunkt, där en viktig källa sitter vid ingången. Han heter Nisse, säljer gatutidningen Faktum och ser och hör det mesta.

Christer Melvinsson hinner knappt innanför dörrarna förrän fler kommer fram och tar i hand. Ibland har det gått flera år sedan sist: ”Kommer du ihåg mig? Du tog mig. Nu har jag jobb och här är min familj.” Då känner Christer Melvinsson att han har lyckats.

Allt han ser och hör under arbetsdagen bildar ett pussel som han hela tiden lägger i huvudet och som plötsligt faller på plats. När till exempel Torslandaskolan brann 2009 kunde Christer Melvinsson direkt ge sin chef namn på fem personer, varav en senare blev fälld.

De Hisingenbor som inte har mött ”Melvin” på gatan, har åtminstone läst honom. Sedan några år tillbaka har han en egen spalt i Torslanda tidning, ”Polisrapporten”, där veckan summeras och rapporter om kopparstölder och mattskojare blandas med uppmaningar om att byta till vinterdäck. Den här veckan ägnas åt ryktet att en pedofil härjar i området.

Med sin omisskännliga stil reder Christer Melvinsson ut begreppen i tidningen: ”Under patrullering möts jag av ett gäng pojkar som upphetsat berättar att de vet var pedofilen bor. Lyssnade självklart på dem. Efter att ha kontrollerat uppgifterna visade de sig vara helt felaktiga. Nu håller vi oss till fakta och min närvaro i stadsdelen fortsätter.”

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att spalten skulle få ett sådant genomslag. Det funkar inte att skippa den på semestern, säger Christer Melvinsson.

Finns det risk att du känner folk så väl att du i vissa lägen backar från att ingripa?

– Jag har funderat på det men inte råkat ut för det. Alla är väldigt klara över att jag måste göra mitt jobb.

Snart har du varit på samma plats i 30 år. Handen på hjärtat, har du aldrig tröttnat?

– Nej, det här är det bästa jag gjort i hela mitt polisliv. Däremot blir jag slutkörd ibland, allt är ju inte rosenrött, säger Christer Melvinsson.

Vid helikopterkraschen öster om Rörö 2003, då sex besättningsmän dog, åkte han dit för att spärra av området där de omkomna togs omhand. Det första han fick se var en flicka som kom springande: ”Det är min pappa som är död!”. Christer Melvinsson ringde efter prästen och tillsammans jobbade de ett dygn i sträck.

För ett år sedan fick han lämna ett dödsbud till en man som förlorade sin hustru i en bilolycka. På håll såg han hur maken vankade av och an med sin femårige son i ena handen och mobilen i den andra i ett desperat försök att få tag på sin fru.

Tack vare att de kände varandra sedan tidigare kunde Christer ta den lilla pojken i handen och köra hem honom till en kollega. Sedan satt han i uniform på golvet och lekte med pojken: ”Nu förstår du, nu ska du bli bergsklättrare. Och du ska ta ett berg i taget.” Fortfarande har Christer Melvinsson tät kontakt med familjen. Det är inget polisjobb, men sådant som han lägger tid på när han har chansen.

– Jag förlorade min fru i cancer för elva år sedan. Jag vet vilket helvete man går igenom, säger han.

Att engagera sig så mycket utöver rollen som polis har ett pris, som man själv får betala. Men Christer Melvinsson bara skakar på huvudet  när jag frågar om han kan bli desillusionerad, som till exempel i vintras, när en 15-åring sköt sig själv inför sin familj. ”Melvin” hade suttit hemma hos familjen i oändligt många samtal och timmar, och bara några veckor innan han sköt sig hade pojken gjort en skål i slöjden till Christer Melvinsson som tack för hjälpen att komma på fötter.

– Jag hade åtminstone gjort vad jag kunde, säger han.

I år fyller han 57 år. Pensionen närmar sig.

– Jag undrar hur det kommer att kännas den dagen. Samtidigt har jag så många intressen, som huset, trädgården, hunden och jakt. Men folk kommer säkert fortsätta att ringa till mig. 

Med känsla för rättvisa


Namn: Christer Melvinsson.
Ålder: 57.
Jobbar som: Närpolis Torslanda/Säve.
Arbetsuppgifter: Allpolis, arbetar mest med ungdomar.
Bor: Hisingen.
Familj: Sambo, två vuxna barn.
Förebilder: Mina föräldrar som lärde mig rätt och fel.  Mitt starka rättvisepatos kommer hemifrån.
Gillar inte: Orättvisa.
Mitt boktips: Millennium-triologin av Stieg Larsson. Spännande och välskriven.
Mitt filmtips: Millennium-triologin, filmerna är lika bra som böckerna. Dessutom har de hittat rätt skådespelare.
En plats jag tycker om: Läsö, Västkusten.
Kom till mig om du vill ha hjälp med: Det mesta.
Om jobbet: Det bästa val jag gjort. Jag får möta människor i alla dess skepnader i glädje och sorg.
Motto: Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.