Möt Martin Melin - Sveriges synligaste polis

15 år efter vinsten i Expedition Robinson blir Martin Melin fortfarande igenkänd dagligen. Vi träffade Sveriges synligaste polis för att prata fascist-tv, Youtube-djungel — och om risken att inte bli tagen på allvar.

En naken människa ligger död i ett badkar någonstans i Stockholm. Oavsett hur hon hamnade där så är fallet en bråddjup tragedi, och en minst sagt obehaglig arbetsuppgift. Någon måste ju ta hand om kroppen.

– Tre timmar efter att vi hade lyft ut liket ur badrummet gick jag på filmpremiär och log mot tidningsfotograferna. Den kontrasten är obeskrivlig. Fullständigt absurd. Men det är så mitt liv ser ut.

Den talande utvikningen är ett av många exempel på hur bisarrt tvära kasten kan vara i vardagen om man heter Martin Melin. Hans nästa mening är minst lika illustrativ:

– Där gav jag dig en klockren inledning på texten, eller hur?

Och han har rätt. Det är en klockren inledning på texten. Det anmärkningsvärda är hur instinktivt medveten Martin Melin är om det. Han kan mediedramaturgin.

Förste Robinsonvinnaren

Allt annat skulle väl å andra sidan vara rätt märkligt. På luciadagen 1997 vann han världens första säsong av Expedition Robinson, och blev då den mest uppmärksammade personen i det mest uppmärksammade av alla tv-program.

Då hade Robinsondebatten redan stormkokat i flera månader. Den förste personen som röstades ut tog sitt liv, och kritiken visste inga gränser. Programmet stämplades som ”fascist-tv” och indignerade psykologer slog fast att det var direkt skadligt för barn.

SVT:s dåvarande vd lär ha kommit en hårsmån från att lägga ned hela konceptet, men de kvarvarande avsnitten klipptes om och i takt med att säsongsfinalen närmade sig vände opinionen. När Robinson-Martin och Robinson-Kent satte sig tillrätta på varsin stubbe för att genomlida ett sista öråd på malaysiska Babi Tengah, bänkade sig nästan 2,5 miljoner svenskar framför tv-apparaterna.

Martin Melin vann omröstningen med 6–2 och fullbordade därmed förvandlingen: Från social och tävlingsinriktad Norrmalmspolis till själva sinnebilden för en ny underhållningsform. Dokusåpans poster boy.

– Det är lätt att glömma bort hur stort och nyskapande Expedition Robinson faktiskt var. Vi producerade verkligen tv-historia och medietrycket efteråt blev därefter. Det satt journalister i receptionen och väntade på mig varenda dag. Det gick inte att jobba.

Gästspelar i årets säsong

När han i mitten av april 2012 slöt cirkeln genom att göra ett kort gästspel i årets säsong av Expedition Robinson – ”jag åkte dit, vann allt jag ställde upp i, och åkte hem igen” – hade det hunnit gå 15 år sedan första gången.

Under den perioden har mediebilden av Martin Melin visserligen varierat i seriositet men den har aldrig varit i närheten av de fantasifulla lågvattenmärken som många av de hundratals efterföljande Robinson-, Big Brother-, Baren- och Farmendeltagarna visat upp. Det lönar sig uppenbarligen att vara först ut.

– Jag brukar jämföra det med att åka till månen. Alla vet vem som kom först, men vad hette tvåan? Och framför allt: Vad hette femman? Det är det få som vet, även om bedriften är lika stor.

– Numera är media otroligt mätta på folk som vinner dokusåpor. Så har det varit de senaste tio åren. Vi är bara några få som över huvud taget lyckats stanna kvar i offentligheten.

Polisens ansikte utåt

I Martin Melins fall skadade det naturligtvis inte att han i augusti 2010 gifte sig med en av Sveriges mest lästa och pr-slipade deckarförfattare, men faktum kvarstår: När det kommer till medieexponering finns det i princip bara en person med anknytning till polisen (”Leif GW Persson” – 1,3 miljoner Googleträffar) som slår honom på fingrarna.

– Jag är väldigt medveten om att jag på något vis företräder svensk polis. Vare sig jag vill eller inte. Om jag åker fast för fortkörning blir det en helsida i kvällstidningarna och gjorde jag någonting ännu värre skulle det bli löpsedlar.

Finns det i bakhuvudet när du arbetar också?

– Hela tiden. Gör jag ett ingripande, så känner folk igen mig. En mobilfilm från en sådan händelse försvinner lätt i Youtube-djungeln i vanliga fall men om jag är med så kan den till och med säljas till tidningarna. Det gör att jag måste arbeta lite annorlunda.

Efter 15 år har han hunnit vänja sig. Den där millisekunden extra eftertanke blir ett sätt att leva.

– Kändisskapet är minst lika ofta avväpnande. Jag har varit med om allt från att krogslagsmål stannat av när folk studsar upp och skriker ”Fan, det är ju han från Robinson”, till att en tjej som hade bestämt sig för att hoppa från ett fönster kom in i lägenheten igen för att hon kände igen mig och ville prata med mig.

Men om folk ser Robinson-Martin på tv, läser blogg-Martin på internet och har författar-Martin på nattduksbordet, tar de polis-Martin på allvar då?

– Det har aldrig varit ett problem faktiskt. I mitt nuvarande arbete på piketens skyddssektion har vi hand om säkerheten kring ambassaderna och bär uniform 70 procent av passen. Då blir man tagen på allvar. Folk fattar att det är på riktigt.

– Många av dem vi skyddar träffar jag i privata sammanhang också men för mig är det ingenting konstigt att sitta på en middag med den amerikanske ambassadören ena dagen och vakta en av hans mottagningar veckan efter.

Folk nickar och hälsar naturligtvis, men förstår min roll. Därmed inte sagt att författar-, blogg- och tv-Martin aldrig försätter polis-Martin i märkliga situationer. Som när Fredrik Reinfeldt kom fram och sa ”Hej Martin, hälsa hem till din fru”, mitt i en kommendering.

– Det blir ju lite bisarrt. Jag är där för att se till så att ingen kastar sten på sällskapet, inte för att småprata med statsministern.

Fortfarande polisanställd

Historierna om när Martin Melins roller, om inte krockar så åtminstone överlappar varandra, är med andra ord många. Balansgången mellan att vara offentlig person och offentligt anställd är intrikat. Men trots mer eller mindre stående erbjudanden från diverse produktionsbolag, förlag och redaktioner, så har förstahandsvalet hittills alltid blivit detsamma: polisyrket.

– I januari 2013 har jag arbetat som polis i 22 år och det ger mig fortfarande kickar. Jag har fantastiska kolleger, bra chefer, och går fortfarande igång på att hjälpa folk och beivra brott. Jag har mer att ge helt enkelt.

Mellan raderna framträder dessutom en person med ett hyfsat medvetet behov av att behålla den markkontakt som så många andra dokusåpadeltagare tappar med tiden. Det finns ju som bekant en värld bortom alla ambassadmiddagar, deckarmiljoner och tävlingsprogram på bästa sändningstid.

– De som bara lever medie-, flärd-, glamourlivet skulle nog må bra av att se de mörkare delarna av verkligheten också. Jag får det perspektivet gratis – bara genom att gå till jobbet.