Följ arbetet på länskommunikationscentralen

En röd passat kör i ilfart mot färdriktningen, en 11-åring har hittat sin mamma medvetslös, det är slagsmål på Östermalmstorg och en småbarnspappa har försvunnit för att ta sitt liv.

Det står ”omedelbart” med röda versaler på skärmen, fyra gånger om. Det betyder att fyra ärenden i Stockholms innerstad kräver poliser på plats på en gång, just nu, klockan 16.37 en mild måndagskväll i september.

Under de fyra raderna i rött är bokstäverna gröna. ”Hög” står det, på oräkneliga rader. Många ärenden har med andra ord fått prioritet två, som kräver ingripanden så snart som möjligt.

– Så här är det. Det är ett roligt jobb att vara operatör men mycket att göra. Vissa pass är det jättemycket. Det är svårt när man inte har bilar så det räcker.

Poliser måste också äta

Med sex års erfarenhet som polis i Stockholms city vet Linda Grave vilka villkor som gäller. Ändå ifrågasätter hon att två poliser fått en paus för att äta när det sitter människor med handfängsel och väntar, snattare hålls kvar i butikerna och en småbarnspappa försvunnit med en uttalad avsikt att ta sitt liv.

– Fast poliser måste ju också få mat.

Efter sin föräldraledighet sökte hon jobb på länskommunikationscentralen, LKC, i Stockholms län och efter tolv veckors utbildning åkte headsetet på och ansvarsbördan blev tyngre än någonsin förr.

Operatörerna prioriterar alla jobb mot varandra och fördelar dem till patrullerna. Nästan alla beslut fattar de ensamma, utan betänketid. Bara de allra svåraste frågorna kastas ut i det öppna kontorslandskapet, ofta till något av de två KC-befälen.

Gråter i luren

Aldrig har en heltäckningsmatta fyllt sin funktion så väl som i LKC:s lokaler på åttonde våningen i polishuset på Kungsholmen. Ljuden dämpas. Ändå är det svårt att låta bli att höra när någon skärper tonen:

– Du måste lugna ner dig!
– Vadå vanliga byxor? Vilken färg hade de?
– Händer det i detta nu?
– Hon blev nog rädd när du sa så, att du vill döda någon.

Till vänster om Linda Grave sitter Josefine Krook, civil KC-operatör. Förut jobbade hon i arresten i Karlstad. Hon är van att möta människor som mår dåligt och det märks när hon talar i telefon. En ung man gråter i luren och vill ha hjälp. Han snyftar fram att han vill döda någon. Samtidigt oroar han sig för att hans namn ska dyka upp i framtida arbetsgivares register om han söker vård på psykakuten.

Efter att ha lugnat ner honom och läst upp telefonnumret till Sankt Görans sjukhus har Josefine Krook en klump i magen. Kommer han att få den hjälp han behöver?

Vilket är det värsta samtal du haft?

– Åh, det går inte att säga. Det är som en stor gröt av samtal i huvudet, säger Josefine Krook och klickar på nästa 112-nummer som blinkar rött på en av hennes skärmar och svarar.

Utan att det är bestämt på förhand, verkar det som att de civila operatörerna tar flest 112-samtal och de flesta kontakterna med allmänheten. Polisoperatörerna pratar i större utsträckning med patrullerna i radion.

– Jag blir stressad när poliserna rabblar saker de vill veta och jag inte hinner med, säger Josefine Krook.

Det blir polisen Linda Grave också.

– I samma mening säger en patrull att de vill ha en händelserapport, ett
personnummer, adress, portkod och kanske registreringsnumret till en bil och ibland känns det som om man förväntas göra allt samtidigt.

Överblick över bilarna

Simultanförmågan kan man knappast klaga på. Linda Grave läser igenom de senast inkomna ärendena, skaffar en överblick över var radiobilarna befinner sig, klickar sig fram mellan de tre skärmarna hon har framför sig, samtidigt som hon metodiskt knackar ner en händelserapport, svarar på frågor och stampar ner pedalen under skrivbordet som sätter henne i radiokontakt med poliserna i bilarna:

– 30-913, kom.

Kollegan Josefine Krook trummar irriterat fingertopparna mot bordsskivan. Det är en man på en trafikledningscentral som låter henne vänta. Pågår det ett slagsmål på perrongen eller inte? Sekunderna är viktiga och Josefine Krook gillar inte att någon slösar med polisens resurser genom att låsa upp henne i över en minut. Nej, tydligen inget slagsmål just nu. Nästa samtal.

Under följande fem minuter hjälper hon en polis som behöver prata med en tekniker om en avliden person i vattnet, skickar en patrull för att hämta en påkörd katt, förklarar för en butiksägare att ingen hinner leta efter bråkstaken som gått sin väg och tackar en upprörd dam som ringt och tipsat om en okänd fartdåre.

Ständiga prioriteringar

Nu ringer en man från Östermalmstorg och berättar att två personer slåss. Josefine Krook är beredd att prioritera ärendet på ”omedelbart” men ställer fler frågor:

 – Hur ser de ut? Är någon skadad? Är de berusade? Slåss de fortfarande?

Under samtalets gång upphör bråket och en av slagskämparna går visst in på Konsum. Den enda åtgärd som krävs från polisen är att Josefine Krook dokumenterar samtalet.

– Du ser hur fort det kan svänga, säger hon och det har med ens blivit lättare att förstå hur operatörerna kan hålla sig lugna, ställa rationella frågor och låta bli att skriva ”omedelbart” varje gång en upprörd människa ringer 112.

Snabba beslut

Utöver den uppenbara kvalifikationen – stresstålighet – måste operatörerna uppenbarligen vara goda lyssnare, öppna i sinnet, aldrig dra förhastade slutsatser men samtidigt våga fatta snabba beslut.

När Linda Grave reser sig för att gå hem strax före elva på kvällen är blicken fortfarande djupt fokuserad. Hon tänker sällan på jobb när hon är ledig, men de röda bokstäverna på skärmen verkar dansa framför henne hela vägen in i omklädningsrummet:

Inkommande samtal från 112. Väntande samtal från 114 14. Radioanrop från patrullerna. Jobb som ska fördelas. Omedelbart. Omedelbart. Omedelbart.