Ingemar Isaksson - resande i mord

Han har ägnat nästan tre decennier åt att utreda ond bråd död. Nu byter Ingemar Isaksson 200 resdagar om året – mot ett välordnat skrivbord på Rikspolisstyrelsen.

Han lägger tillbaka snusdosan på samma ställe varje gång. Lite till vänster om datorn, ovanpå fickkalendern som i sin tur är formerad i vinkel efter de tre-fyra strama pappershögarna på skrivbordet. Allt följer samma osynliga raka linjer. Allt har sin givna plats; varje åtgärd loggas och sorteras.

– Jag brukar bli trackad för att det ser ut så här. En kollega tog för ett tag sedan en burk full med gem och spred ut innehållet över hela mitt tjänsterum, bara för att rubba ordningssinnet, säger Ingemar Isaksson och skrattar.

Medarbetarnas hån till trots – den minutiösa ordningen har visat sig vara en av hans största tillgångar. Ingemar Isaksson har nämligen ägnat merparten av sin karriär åt ärenden där liv, död och upprättelse för de anhöriga, står och faller med polisens förmåga att överblicka stora mängder information. Få
fenomen är mer överväldigande än en galopperande mordutredning.

– Stor medieexponering och en utredningsstyrka på 20-30 personer genererar så mycket material att man snabbt når en gräns för vad som går att hålla i huvudet. Sorteras inte alla uppgifter in i en sökbar struktur tappar du kontrollen inom två veckor.

Utgår från mordbibeln

Det är där Riksmordkommissionen kommer in i bilden: elva erfarna medarbetare vars främsta bidrag är just överblickbar kontroll. Med utgångspunkt i handboken Polisens metodstöd för grova våldsbrott –
populärt omdöpt till mordbibeln – gör de strikt struktur av även de mest kaotiska situationerna.

Allt inkommande material får en unik identitet och sorteras efter sakområde. Sedan markeras de textstycken som ska bli sökbara i utredningens egen databas; adresser, namn, signalement, händelser, telefonnummer, fordon, personer. Oändliga rader fakta som kan vara relevant. Eller inte.

– Att kunna koppla ihop de iakttagelser som faktiskt leder fram till en gärningsman kräver en oerhörd noggrannhet. Så det här är nog den perfekta nischen för en person med mitt ordningssinne. Det enorma inflödet innebär dock att det inte finns någon mänsklig möjlighet att följa upp alla spår samtidigt. Någon måste prioritera.

– De besluten kräver fingertoppskänsla och erfarenhet, vilket man samlar på sig över tid. Mordutredning är ett hantverk där den som övar mest blir duktigast.

Minst 80 mordutredningar

Och Riksmordkommissionen övar konstant. Man behöver inte titta länge på Ingemar Isakssons cv för att förstå vad han menar. En försiktig uppskattning är att han varit inblandad i åtminstone 80 mordutredningar. Från våldsroteln i Stockholm på 80-talet, till Palmeutredningen under hela Christer Pettersson-karusellen, till den då nybildade Gärningsmannaprofilgruppen, till Riksmordkommissionen 1999 där han, efter tio år och en avstickare som aktionsgruppledare, blev chef.

I praktiken betyder det att Ingemar Isaksson går som en röd tråd mellan merparten av de senaste tre decenniernas mest spektakulära händelser. Morden på Anna Lindh och Olof Palme, lasermannen, Estoniakatastrofen, serievåldtäktsmannen i Örebro, tsunamin, polismorden i Malexander. Historier som skakat och skapat det moderna Sverige.

– I efterhand kan det slå mig att jag varit med om mycket men mitt uppe i det resonerar man inte så. Då blir det på något märkligt sätt vardag.

Vilka utredningar är svårast att hantera?

 Svaret kommer blixtsnabbt:

– Mord på barn och kolleger. De går djupare än allting annat.

Har du vant dig vid mord?

– Jag har lärt mig hantera dem. Man skjuter det känslomässiga ifrån sig och ser ett abstrakt problem som måste lösas. Jag kan inte fungera professionellt om jag engagerar mig emotionellt i hur de anhöriga mår varenda gång. Man måste hålla viss distans.

Du har själv kallat mord för ”den ultimata kränkningen”. Hur kan man arbeta med näsan nedkörd i någonting sådant under 25 år utan att tappa tron på mänskligheten?

 – Det är snarare tvärtom: Min tro blir större eftersom jag ser på nära håll hur otroligt sällsynta de här fallen faktiskt är. Det skrämmer mig inte att gå genom stan en lördagskväll. Jag vet ju allt om hur mikroskopiskt liten risken är att en gubbe i övre medelåldern drabbas.

För några månader sedan lämnade Ingemar Isaksson Riksmordkommissionen och satte sig tillrätta bakom det där omsorgsfullt välskötta skrivbordet på Rikspolisstyrelsen. Orsaken: Metodutveckling.

Processen inleddes egentligen redan när granskningen av Pernilla Hellgren-utredningen presenterades 2010. Där fanns ett antal förbättringsförslag och efter det har fler tillkommit, nu senast i Kalla fall-rapporten om polisens uppklaring av dödligt våld. Tanken är att Ingemar Isaksson och kriminologen Mikael Rying ska ägna ett år åt att se över polisens arbetsmetoder vid grova våldsbrott. Åsikter, förslag, idéer, kritik och samlad erfarenhet från hela Polissverige samlas inom ramen för Metod- och utvecklingsrådet, Mur.

– Det känns spännande. När det blåser medvind och ”mina” brottsutredningar plötsligt är prioriterade igen känner jag mig motiverad att vara med och bidra. 

Utredningsabstinens

Därmed inte sagt att den operativa verksamheten slutat locka. Den pirrande känslan i maggropen när gripandet närmar sig. Tillfredsställelsen efter dna-träff och fällande dom. Utredningsabstinensen är ett gissel även när man avverkat nästan hundra mordfall.

– Just nu känns det helt okej men jag vet ju att när Riksmordkommissionen susar iväg till nästa dramatiska händelse så kommer jag sitta här bakom mitt skrivbord och muttra ”Fan också – där skulle man varit med”.