Uppgift: stödja afghansk polis

Om tre år lämnar de sista internationella trupperna Afghanistan. Då ska inhemska styrkor sörja för säkerheten. Idag finns 16 svenska poliser i landet.

Afghanistan. Foto: Casper HedbergEn katastrof. Så beskriver Per-Håkan Andersson sitt första möte med den minst sagt kaotiska trafiksituationen i Kabul. Det var i slutet av november 2011 och han hade precis landat i den afghanska huvudstaden för ett års tjänstgöring i den gemensamma europeiska polisinsatsen i landet, Eupol.

Två månader senare har han så smått börjat vänja sig vid kaoset och möjligen också reviderat sin uppfattning något.

– Kaos, absolut, men på något oförklarligt sätt fungerar det. Hemligheten är att inte visa för mycket hänsyn, då kommer man inte en meter.

Per-Håkan Andersson och hans svenske kollega Lars Lindwall är på väg från Eupols huvudkontor i utkanten av Kabul till det afghanska inrikesministeriet för ett möte med polisöverste Ainy. 
 
Resan går längs en av Afghanistans – och världens – farligaste vägsträckor.
Jalalabad Road är den östra utfarten från fyramiljonersstaden Kabul. Det är en sträcka som trafikeras hårt av både afghanska och internationella säkerhetsstyrkor.

Genom Green Zone

Följaktligen har den blivit ett favorittillhåll för talibaner och andra väpnade motståndsgrupper som till varje pris vill köra ut de utländska trupperna ur landet. Ingen annanstans detonerar så många vägbomber som här. Lägg därtill en trafiksituation där inga lagar och regler tycks tillämpas och bilden av hur besvärligt det egentligen är kanske klarnar något.

– Att köra bil i Kabul är mer än bara bilkörning. Du måste hela tiden vara uppmärksam på vad som händer i din omgivning, säger Lars Lindwall, medan kollegan styr deras Geländewagen med förstärkt skalskydd in mot centrum.

Vi åker genom Massoudrondellen, som fått namn efter den före detta Mujahedinledaren, frihetskämpen och nationalhjälten Ahmed Shah Massoud. Istället för att kryssa sig fram genom kaoset väljer Per-Håkan Andersson att ta vägen genom Kabuls så kallade Green Zone, ett område som omgärdas av höga betongmurar och checkpoints med vakter i skottsäkra västar och hjälmar och med minst en hand i ett fast grepp om automatkarbinen. 

Åtta veckors kurs

– Vi är alltid minst två beväpnade personer när vi rör oss utanför huvudkontoret och alla förflyttningar sker i bil. Reglerna är till för att skydda oss, samtidigt gör det oss begränsade. Det blir svårare för oss att vara riktigt närvarande, förklarar Per-Håkan Andersson.

Deras jobb handlar framför allt om mentorering och monitorering.

– Vi är här för att stödja den afghanska polisen och dela med oss av våra egna erfarenheter och kunskaper, säger Lars Lindwall.

Den mest grundläggande utbildningen som Eupol är involverad i kallas för ”Basic Patrolman Course”. Den är åtta veckor lång. Därefter är de nyblivna poliserna redo att ge sig ut på gatorna.

Lars Lindwall och Per-Håkan Andersson håller med om att det är en extremt kort utbildning, men påpekar att man koncentrerar sig på de mest grundläggande uppgifterna.

– Polismannen ska kunna stoppa en bil, undersöka den och kontrollera de personer som färdas i den, förklarar Per–Håkan Andersson.

– Kvaliteten inom den afghanska poliskåren är väldigt varierande. Ett av problemen för vår del är att många varken kan läsa eller skriva. För att de ska kunna ta till sig det vi lär ut måste undervisningen vara mycket praktiskt orienterad.

Mutor och droger

Den afghanska polisen har rykte om sig att vara opålitlig och korrumperad. Dessutom finns inom kåren stora problem med droger. Närmare var tredje polis hoppar av under eller strax efter utbildningen. Lägg därtill att talibanernas nya taktik är att infiltrera polis och militär för att utföra sina attacker från insidan.

Hur kommer det gå när de internationella säkerhetsstyrkorna lämnar över ansvaret för säkerheten till afghanerna själva?

Lars Lindwall är trots allt optimistisk.

– Man ska komma ihåg att den så kallade transitionsprocessen redan har inletts på flera håll i landet, bland annat i norra Afghanistan. Där har det gått riktigt bra och vår förhoppning är att den positiva utvecklingen ska sprida sig söderut.

Överste Ainy är åtminstone till det yttre en afghansk version av den amerikanske skådespelaren George Clooney. Bred haka, tredagars skäggstubb, mörka ögon, grå stänk i håret och ett varmt leende. Hans rymliga kontor på inrikesministeriet ligger direkt under inrikesministerns. Skrivbordet är placerat i ena änden av rummet och mitt på golvet finns en generös soffgrupp där Per-Håkan Andersson och Lars Lindwall hemvant slår sig ner.

Landets första larmcentral

Överste Ainy berättar att hans kontor tidigare var platsen för landets första och hittills enda larmcentral. Sex så kallade ”calltakers” med varsin mobiltelefon svarade på de sex olika linjerna. Nu har man utökat antalet linjer till tolv, flyttat kontoret och installerat en server.

Afghanerna, som varit vana vid att springa ut på gatan och söka upp en polis när de behövt hjälp, kan nu ringa in sina ärenden. De vanligaste gäller stöld, brand, trakasserier och misstankar om korruption.

– I början fick vi många samtal från civila som blivit trakasserade, hotade eller misshandlade av polisen. Nu är de samtalen mycket färre, vi tar det som en bekräftelse på att den afghanska poliskåren blivit bättre, säger överste Ainy.

I dagsläget servar larmcentralen i Kabul hela Afghanistan. Tolv linjer på 30 miljoner invånare gör trycket på larmoperatörerna hårt. Under våren kommer fem nya larmcentraler att öppnas på olika platser i landet. Utbildningen av de 50 nya larmoperatörerna kommer bland annat att skötas av Eupol.

Hotfull vardag i Kabul

Lars Lindwall och Per-Håkan Andersson tar farväl av översten. På väg tillbaka till Eupols högkvarter får de veta att Green Zone har stängts av för all trafik. Varför får de inte veta, men det skulle kunna vara någon form av hot som inkommit, förklarar Lars Lindwall.

Så ser vardagen ut i Kabul, med mer eller mindre regelbundna hot om kidnappningar och självmordsattacker. Även om dåden oftast är riktade mot politiska och militära mål drabbas  de civila hårdast.

Lars Lindwall berättar att han i april förra året just passerat det afghanska försvarsministeriet när en självmordsbombare, utklädd till afghansk militär, tog sig in i byggnaden och började skjuta vilt. Han lyckades aldrig utlösa sin sprängladdning, men flera personer dog innan en vakt sköt ihjäl honom.

Ett samhälle i samhället

De svenska poliserna arbetar alla dagar i veckan utom fredag. Arbetstiden motsvarar normal svensk kontorstid, men Lars Lindwall påpekar att de är mer eller mindre stand by dygnet runt om något skulle inträffa.

Området de bor i, Green Village, ligger knappt femton minuters bilresa från huvudkontoret. Det är ett samhälle i samhället. Innanför de höga betongmurarna finns det mesta: frisör, biograf, butiker som säljer allt från snus till hifi-prylar och en stor restaurang där det serveras frukost, lunch och middag. Snart finns där även ett bageri.

Orange Bar är ett populärt tillhåll. Här träffas man efter arbetsdagens slut för att koppla av. Så mycket barhäng har det dock inte blivit för Lars Lindwall och Per-Håkan Andersson.

– Folk röker som borstbindare här inne. För en svensk som är van vid rökfria miljöer är det omöjligt att vara här, säger de.

Saknar barnen där hemma

Vägg i vägg med baren ligger gymmet. Här lägger Per-Håkan Andersson mycket tid. Ett pass om dagen brukar det bli. På två månader har han gått från 70 till 110 kilo i bänkpress.

En av de saker som överraskade Per-Håkan Andersson mest när han kom till Kabul i november förra året var den fina standarden på rummen. De är runt 25 kvadratmeter, med sovalkov, tv-soffa och eget badrum med badkar.
Mot en vägg står ett skrivbord.

På garderobsgaveln hänger foton och brev från barnen hemma i Sverige. Per-Håkan Andersson trivs med sin nya tillvaro, säger han. Men det finns ett par saker som han verkligen saknar, bland annat att få stå i det egna köket i huset utanför Ystad och laga mat med goda vänner. Och så barnen förstås.

Bredvid kudden i sängen ligger ett randigt nattlinne med Musse Pigg-tryck.

– Jag och min dotter bytte, jag fick hennes nattlinne och hon fick en av mina väl använda t-shirts. Det betyder mycket när man är så långt ifrån varandra.

Snart åker han hem på sin första ledighet. De svenska poliserna har tre betalda hemresor på tolv månader. Han ser fram emot miljöombytet.

– Nu när det närmar sig känner man sig ganska sliten. Det är trots allt en anspänning att vara här.

För Lars Lindwall, som snart gjort sina 16 månader i Kabul, väntar återgång till arbetet som vakthavande befäl på Polismyndigheten i Skåne.

– Det ska bli skönt att komma hem och återgå till normala rutiner. Men får jag chansen att åka ut igen kommer jag inte att tveka.