Flykting, fritidsledare och till sist - polis

Vänliga svenska poliser som mötte hans familj på Arlanda, efter många år på flykt, gjorde intryck på honom. Idag är Esteban Mayobre själv polis.

I hemlandet Uruguay stod polisen för det onda. Likadant var det i Argentina dit familjen tvingades på flykt. Men i Sverige träffade Esteban Mayobre bara trevliga poliser. Så trevliga att han bestämde sig för att själv bli polis. Yrkesvalet togs inte väl emot i familjen.

– När jag till slut var tvungen att berätta blev mamma rasande och bröt kontakten. ”Jag har ingen son längre” sa hon, säger Esteban Mayobre, som i dag är närpolis i Lomma.

Det tog flera månader innan Teresita Lemes började tala med sin son igen. Men i dag är hon stolt över honom och hans val.

– Det tog tid för henne att förstå att polisen i Sverige är något helt annat än den polismakt hon minns från diktaturen.

Tvingades fly

Esteban Mayobre är född i Uruguays huvudstad Montevideo. Där var mamman fackligt aktiv under militärdiktaturen. När Esteban Mayobre var två år 1973 tvingades familjen fly till grannlandet Argentina. Eftersom det var diktatur även där levde de som gömda. De klarade sig i tio år, bland annat för att de ofta flyttade.

– Mina föräldrar arbetade på en hönsfarm på landsbygden och ägaren hade flera anläggningar i landet. Vi flyttade mellan dem.

– Efter den första flytten lärde jag mig att inte knyta an för starkt till andra barn. Det var rent instinktivt men i dag förstår jag att det var ett sätt att skydda mig själv.

Deporterades tillbaka

Då och då utsattes familjen för militärens kontroller. Ingen av föräldrarna hade giltiga identitetshandlingar men det lilla medlemskortet från hönsföretaget fungerade. Men till slut deporterades de tillbaka till hemlandet. Diktaturen var nu inne i sitt slutskede men föräldrarna kände sig inte trygga. Flykten gick vidare, den här gången till Rio de Janeiro i Brasilien och FN-ambassaden där

– De sökte politisk asyl i Sverige och fick det efter något halvår. När vi kom hit 1984 var alla papper klara och bostad ordnad.

– När vi steg av planet på Arlanda fick vi en chock. Tolken som skulle möta oss var försenad och i stället möttes vi av stora, svenska poliser. Vi blev livrädda och förstod inte ett ord av vad de sade. Men de var vänliga. Det gjorde intryck på mig.

Allt ställdes på ända

Livet i Sverige var tufft till en början, inte minst språket var besvärligt. För en social tolvåring blev idrotten det enklaste sättet att få kontakt med jämnåriga.

– Mina föräldrar såg vistelsen i Sverige som temporär. Så snart det blev tryggt nog skulle vi återvända till Uruguay. Men 1990 dog min far och allt ställdes på ända, vi blev kvar här.

– Jag utbildade mig till fritidsledare och arbetade med ungdomar i tolv år. Under en period jobbade jag på Friskis och svettis och satt i receptionen, var gymtränare och ledde spinningpass.

Representerade Sverige i VM

På fritiden spelade Esteban Mayobre amerikansk fotboll och var med och representerade Sverige i VM i Palermo 1999. Tränaren var gruppchef för piketstyrkan i Malmö. En dag frågade han om inte Esteban tänkt på att bli polis.

– Det hade jag väl gjort någon gång men jag trodde inte det var möjligt. Måste man inte vara svensk?

– Du är väl svensk medborgare, sa min tränare, vad är problemet?

Esteban Mayobre insåg att det fanns en öppning och tog reda på vad som krävdes. 1999 sökte han första gången till utbildningen.

– Jag kom inte in. Det var svenskprovet jag inte klarade av. Jag tror det beror på att jag kom hit som tolvåring och därmed missade grunden i språket.
2003 gjorde han ett nytt försök. Även det misslyckades, av samma skäl. Men 2007 gick det bättre. Esteban Mayobre klarade språkprovet och hade bara några ytterligare test kvar. Nu, kände han, måste han berätta för sin mamma.

Lägre kan man inte sjunka

– Jag hade undvikit det för jag visste ju hur hon skulle ta det. Hon blev precis så upprörd som jag hade trott. Likadant med landsmännen. Jag minns särskilt en vän som vi mötte under flykten i Brasilien. Han tittade på mig och frågade sorgset om det verkligen inte fanns någonting annat jag kunde göra.

– I våra länder är det så att först när det verkligen inte finns någon annan utväg blir du militär eller polis. Det är botten, lägre kan man inte sjunka.

När Esteban Mayobre tog sin examen i januari 2010, efter att ha läst utbildningen på distans, var mamma Teresita stolt och glad. I dag har hon en helt annan förståelse för svensk polis.

Pappa tredje gången

För Esteban Mayobre är det Sverige som gäller. Uruguay har han ingen anknytning till eftersom han var så liten när han lämnade landet. I Argentina flyttade han runt så mycket att han inte skapade några nära relationer.

– Nu har jag slagit rot i Sverige och det är här i Lund jag vill leva med min fru och mina barn.

När vi möts har Esteban Mayobre just kommit tillbaka till jobbet efter att ha blivit pappa för tredje gången. Dottern Rafaella är bara två veckor gammal.

– Jag arbetar som utredare nu. Det var inget jag var glad över från början, men efter en månad vände det och jag trivs jättebra på kriminaljouren i Lund. Inte minst med kolleger och chefer som hjälpt mig och varit vägledare för mig.

Blir närpolis i Lomma

 – Jag gillar som så många andra yttre tjänst. Att åka polisbil är att leva en pojkdröm. Det tjuter och blinkar, saker händer och det gäller att vara alert. Det är fantastiskt roligt!

Någon vecka efter intervjun började Esteban Mayobre hos närpolisen i Lunds grannkommun Lomma, en idyll vid havet som också har sina baksidor.

– Jag känner till Lomma bättre än Lund eftersom jag jobbat extra som fritidsledare där i många år och ingått i fältgruppen. Jag ser fram emot att komma tillbaka. Mitt intresse är att arbeta förebyggande. Jag vill att ungdomar ska förstå hur mycket de riskerar om de begår brott. Det är något som kommer att följa dem resten av livet och kanske hindra dem från att få de jobb de vill ha. 

Esteban Mayobre Lemes


Ålder: 40.
Arbetsuppgifter: Lämnar arbetet som utredare vid polisen i Lund för att arbeta hos närpolisen i Lomma.
Bor: Lägenhet i Lund.
Familj: Fru Matilda och barnen Sebastian, 7 år,  Ellynora 21 månader och Rafaella 2 veckor gammal.
Förebild: Pappa som lärde mig vad som var rätt och fel men att det är jag själv som väljer. Han lärde mig att vara en enordsman, att hålla det jag lovar, kosta vad det kosta vill.
Gillar inte: Oärlighet.
En plats jag tycker om: Österlen, där vi ofta besöker mina svärföräldrars bondgård. Landskapet är vackert och avkopplande. Det känns nästan som att vara utomlands.
Gör gärna när jag är ledig: Är med familjen och – om tid ges – tränar.
Kom till mig om: Du behöver någon som lyssnar. Jag är inte alltid bra på lösningar men jag tror att man ibland behöver någon som är bra på att lyssna.
Motto: Ingenting är omöjligt bara man jobbar tillräckligt hårt för det.