Så bekämpar polisen barnpornografin

Alla avskyr pedofiler. Alla älskar pedofiljägare. Ingen vill veta mer än så. Svensk Polis har tittat närmare på en brottslighet som väcker så mycket hat att till och med poliserna som bekämpar den gör folk illa till mods.

Det finns barn som växer upp i Interpols barnpornografidatabas. Barn som poliserna lär sig känna igen. Barn som fotograferas och sprids över internet i miljoner oåterkalleliga ögonblicksbilder från helvetet. Barn som år ut och år in utsätts för dokumenterade våldtäkter där plågoanden inte ens försöker dölja sin identitet. Barn som ändå inte hittas.

– Vi har beslagtagit flera filmer där man följer barnets uppväxt i övergreppssituationer. Bildserier som börjar när barnet är några månader gammalt, och sedan sträcker sig framåt över flera år. Det är samma offer och förövare, men vi lyckas inte identifiera någon av dem, säger Björn Sellström vid Rikskriminalpolisen.

Hur känns det att vara så nära brottet utan att komma åt gärningsmannen?

 – Extremt otillfredsställande.

Torsdag klockan 04.45

Norrköpings dystra polishus är fortfarande insvept i småtimmarnas konturlösa gråskala. Men solen är på väg upp. Det kommer att bli en strålande vårdag. Längst ned i den högresta betongbyggnaden gör gryningsljuset dock inga bestående intryck. Här, i det avlånga utsättningsrummet, är persiennerna neddragna.

– Bakgrunden är alltså att man spårat fildelning av barnpornografi hit till Östergötland. Två lägenheter. Två män. Inga andra personer är skrivna på adresserna, säger barnutredaren Jörgen Skarin och sjunker ned på en stol vid konferensbordets ena kortända.

Framför honom trängs ett tiotal personer. Forensiker, civila utredare, ordnings- och kriminalpoliser. En konstellation som går igen i fler polishus den här torsdagsmorgonen. Insatsen – Operation Sharing – har initierats av Rikskriminalpolisen som levererat utpekade personer och ett givet klockslag till totalt tolv polismyndigheter.

06.00 ska 16 män på lika många adresser hämtas till förhör runt om i landet.

Två av dem bor i Norrköping.

– I mapparna finns allt ni behöver, inklusive huvudnycklar. När vi gått in i lägenheterna är det väldigt viktigt att få koll på männen snabbt, så att de inte hinner radera eller spärra någonting i sina datorer, säger Jörgen Skarin.

– Håll dem borta från alla former av knappar. Det har hänt mer än en gång att de kopplat in ”nödströmbrytare” som stänger ned allt. Så försök inte tända eller släcka några lampor, säger Jonas Andrén från andra änden av rummet.

Han är kriminalinspektör med specialkompetens inom it. Tillsammans med myndighetens två it-forensiker ska han göra husrannsakan och frakta ”all lagringsmedia” till polishuset.

Stationära datorer, externa hårddiskar, USB-minnen, mobiltelefoner, laptops, minneskort. Allt. Det ska visa sig vara lättare sagt än gjort. 

Björn Sellström från Rikskriminalpolisen är första klassens stämningsdödare.

På middagar, födelsedagsfester, bröllop och föräldramöten tenderar samma scenario att upprepa sig:

– På den obligatoriska frågan om vad man jobbar med så brukar jag säga att ”jag fuskar lite som polis”. Men det kommer ju oftast fram vad jag sysslar med mer exakt, vilket är ett väldigt effektivt sätt att döda festen, säger han och ler trött.

– Ibland skulle det vara skönt att kunna svara ”Jag är busschaufför”.

Sanningen är att han arbetar heltid med att lokalisera, katalogisera och djupanalysera det som för många är själva definitionen av ondska; mänsklighetens absoluta botten. Barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn.

– Många människor vill skjuta det ifrån sig. Reaktionen blir ofta: ”Jag vill inte höra – jag har faktiskt småbarn själv.”

Jaha du, det har jag också men den här brottsligheten försvinner ju inte för det. Själv har Björn Sellström lärt sig leva med de tusentals övergrepp som passerar barnpornografigruppen varje år. Det pulspåslag som präglade hans första kontakter med bilderna, har mattats över tid.

– Vi lever ju med dem hela tiden och i någon mening vänjer man sig, men det betyder absolut inte att jag står oberörd.

Även på de mest luttrade fortsätter en rad omänskliga detaljer krypa in under skinnet. Och allra djupast tränger ljudupptagningarna. Barnens små, bedjande röster. Gråt och hjälplösa skrik.

– Ljud går inte att filtrera bort. Det tar sig på något sätt rakt in i alla skrymslen och vrår. Man kan inte värja sig mot de intrycken. Det finns med andra ord grader i det här helvetet också. De hundratusentals bilder som finns samlade i Rikskriminalpolisens barnpornografidatabas är, objektivt sett, mer eller mindre vidriga.

– Vissa gärningsmän har till exempel ett, om än djupt osunt, kärleksförhållande till barnen. De lägger sig vinn om att inte skada dem. Andra satsar på våld och ren tortyr, vilket naturligtvis är jobbigare att titta på.

– Åldern spelar också in. Ju yngre barnen är desto mer känsloladdat blir det att titta på materialet. Vi stöter på spädbarn som bara är några veckor gamla; övergreppsbilder där man ser att naveln inte är färdigläkt än.

Saknas det någonting hos dig, som gör att du klarar det?

– Det är nog snarare, som med allt polisarbete, en läggningsfråga. Vissa klarar att åka på larm där någon tagit sitt liv genom att hoppa framför tunnelbanan. Jag tyckte det var skitjobbigt. De å sin sida ser kanske det här jobbet som helvetet på jorden – medan det känns okej för mig, säger Björn Sellström, som samtidigt poängterar att den förmågan inte ska förväxlas med känslomässig avtrubbning.

– När jag föreläser händer det att lyssnarna inte vill se några bilder eftersom ”det är för obehagligt”. Men även jag som arbetar med det här tycker naturligtvis att det är obehagligt. Den dagen jag inte gör det, är det nog dags att byta jobb. 

Norrköping klockan 06.03

Huvudnyckeln fungerar inte. Det spelar ingen roll hur mycket de två uniformerade poliserna viskande konfererar sinsemellan och, så tyst som möjligt, testar sig igenom hyresvärdens nyckelknippa. Lägenhetsdörren förblir låst. Innanför den finns förmodligen en dator med graverande bevismaterial – och personen som valde att ladda ned det. Det är med andra ord bråttom.

– Det här går ju inte. Vi får bryta oss in istället.

Klockan har just passerat 06.00 på torsdagsmorgonen när en av poliserna placerar kofoten invid låset och nickar mot kollegan, som svingar släggan. Metall mot metall. Ljudet är öronbedövande. 

Det finns en smått unik fördel med Björn Sellströms arbete: Alla älskar en pedofiljägare. 

– Vi har till exempel haft flera samtal med personer som företräder Pirate Bay. De vill samarbeta för att rensa bort all barnpornografi från sin sajt. Den direktkontakten är vi nog rätt ensamma om inom polisen.

– Jag tror helt ärligt att om vi körde en föreläsning om vår verksamhet för Hells Angels så skulle de också skruva besvärat på sig och tycka att, ”det här är för jävligt – ni gör ett bra jobb”. Alla hatar pedofiler.

– Ja, det tar verkligen fram någonting djuriskt i människor. Till och med hos timida, vithåriga gamla damer möts man av ett djupt hat. ”Pedofiler ska jagas, kastreras och dödas”, ungefär.

Du då, som vet vad de går för, dras du aldrig med i lynchstämningen?

– Ilska är inte en drivkraft för mig. Jag tycker snarare synd om de här männen. Man vaknar inte upp en morgon och tänker ”I dag ska jag börja begå sexuella övergrepp mot barn.” De har sin historia och den är inte rolig. Det är naturligtvis inget försvar, men en förklaring.

Björn Sellström vänder sig även emot den gängse mediebilden av förövarna. Omättliga monster; självgoda Hollywoodpedofiler som älskar sina böjelser över allting annat, existerar bara i deckare och polisserier.

– De skildringarna stämmer sällan överens med verkligheten. De här personerna är nästan aldrig några våldsverkare, utan försynta, svaga och ynkliga män som vet att det de gör inte är okej. De drivs inte av lust utan av ångest och enda gången de inte känner den är i utlösningsögonblicket. –

Därför är det inte ovanligt att de uttrycker genuin lättnad när polisen knackar på. Det märker man inte minst i förhören. De flesta erkänner direkt. Då är bubblan på något vis spräckt och de måste hantera problemet istället för att dölja det.  

Norrköping klockan 06:07

Den rufsige lille mannen kisar och stammar. Han har precis fått sitt livs mest upprivande besök och piper nu fram den ena ofullständiga meningen efter den andra. Inom några minuter har han, på märkbart skakiga ben, lämnat dörren med brytmärkena bakom sig och letts ut till en civil polisbil på baksidan av hyreshuset. Utan tillstymmelse till motstånd.

– Tänk att leva så här, säger Jörgen Skarin och skakar på huvudet. Tidningspapper, mögliga matrester, tomburkar, bag-in-box-staplar, smutstvätt och papperskassar med svårdefinierat innehåll, bildar meterhöga drivor längs väggarna i hela lägenheten. Allt stinker.

– I den här röran ska vi leta efter lagringsmedia. Datorerna är väl okej men tänk dig minneskort och USB-minnen. De kan ju vara så här små, säger Jonas Andrén och måttar två-tre centimeter mellan tumme och pekfinger. Trots det ska varenda illegal bild i mannens ägo nu lokaliseras, räknas, detaljstuderas och skickas vidare till Rikskriminalpolisens växande barnpornografidatabas.

It-forensikerna går dessutom än djupare. I flera tidigare fall har chatt- och sms-konversationer till exempel öppnat upp för nya spår.

– Vi stirrar oss inte blinda på innehavsbrottet utan försöker ha ett brett perspektiv. Då kan den här typen av tillslag fungera som dörröppnare också; förövare som leder vidare till andra förövare och, förhoppningsvis, till barn som far illa, säger Jörgen Skarin.

Genom att låta ärendena glida in i varandra på det sättet har Norrköpingspolisen tidigare löst flera fall av våldtäkt mot barn. Internets gränslöshet gör dessutom att utredningarna kan landa precis var som helst.

– I ett färskt ärende hittade vi chattloggar som tydde på att en person i England förgrep sig på sina barnbarn. Vi kontaktade den brittiska polisen och inom loppet av ett dygn var han gripen. För de flickorna gjorde vi verkligen en skillnad. Det känns naturligtvis fantastiskt.

Men den typen av solskenshistorier hör inte till vanligheterna. Sanningen är att merparten av barnen på de miljontals bilder som beslagtas runt om i världen varje år, bara räknas och kategoriseras.

– Identifieringen finns med i bakhuvudet när vi detaljstuderar materialet efter ett sådant här tillslag. Man reagerar om någon pratar svenska i någon av filmerna, men mycket mer än så hinner vi inte med. De är helt enkelt för många, säger Jörgen Skarin. 

Ett globalt och nyckfullt pussel. Det är vad som väntar den som förutsättningslöst börjar leta efter något av de tiotusentals oidentifierade barn som florerar på internet. För plötsligt handlar det inte bara om att bedöma huruvida barnet på bilden ”fullbordat pubertetsutvecklingen”, utan också om att studera vitt skilda och till synes ovidkommande detaljer för att avgöra var i världen de hör hemma. Ser eluttagen ut att vara från Australien, Vitryssland eller, för den delen, Sverige? Är dörrhandtagen europeiska eller asiatiska? Och hur skiljer man egentligen den ena ukrainska dialekten från den andra? Detektivarbetet blir snabbt både långsökt och smått absurt.

– Vi får dessutom problem med vår egen arbetsbeskrivning: ”Identifiera svenska barn som far illa.” Gott så, men vad gör vi om det våldtagna barnet visar sig komma från Kanada eller Tyskland? Ska jag lägga ned utredningen då? säger Björn Sellström.

Problemets omfattning och komplexitet har fött fram en situation där nästan alla fokuserar på att den beslagtagna bilden är illegal – inte på att den dokumenterar ett övergrepp.

– Det vi pratar om här, är att gärningsmannen filmat sin egen våldtäkt.

 

– Av någon anledning glömmer folk bort det. Fotografier på sexuella övergrepp mot en sexåring är inte pornografi, det är bilder från en brottsplats, säger Björn Sellström.

– Jämför med vad som skulle hända om någon hittade filmer med fullbordade våldtäkter från en fredagskväll på Stureplan. Då vågar jag lova att det skulle läggas mycket energi på att identifiera alla inblandade. Det faktum att så få av barnen hittas är också orsaken till att barnpornografigruppen nyligen föreslog att ett antal renodlade identifieringscenter bör etableras runt om i landet.

– Finns det någonting positivt att säga om barnpornografi så är det ju att gärningsmannen faktiskt dokumenterar sitt eget brott. När man väl griper honom kan han inte gärna säga ”Det var inte jag.” 

Norrköping klockan 08:30

Jörgen Skarin har just avslutat sitt förhör med den rufsige mannen, som erkänner både innehav och fildelning. När han nu återvänder till förmiddagssolen och den uppbrutna lägenhetsdörren gör han det som misstänkt för grovt barnpornografibrott – ett av världens mest outplånliga brännmärken.

– Jag sa åt honom att vakta på sitt psykiska mående; ”Sök hjälp om du känner att det här blir för jobbigt.” Längre än så sträcker sig inte våra befogenheter, säger Jörgen Skarin.

 Tror du han kommer sluta ladda ned barnpornografi nu?

– Det sägs att återfallsrisken är låg, men hur mäter man det? Den här killen var tidigare helt okänd av polisen och han kommer kanske aldrig bli misstänkt för någonting liknande igen. Men betyder det att han slutat – eller att han lärt sig hur man gör för att inte åka fast? 

Vid alla större barnpornografiinsatser där flera personer grips samtidigt talar statistiken för att åtminstone en av dem kommer ta sitt liv. Erfarenheter från tidigare insatser antyder också att det sällan är de marginaliserade, arbetslösa och ensamma som går så långt. Det gör istället unga män med familj, vänner, barn och karriär. De med någonting att förlora.

– Brott mot barn väcker så otroligt mycket känslor. Det händer att vi blir uppringda av bostadsrättsföreningar som säger ”Vi har upptäckt att det bor en pedofil i vårt hus – hur gör vi för att bli av med honom?” De flesta tycker på något vis att de här personerna förbrukat sin rätt att leva, säger Björn Sellström.

Är det en så orimlig reaktion?

 – Vi gör det alldeles för svårt för de här männen som jag ser det, och risken är att det bara blir kontraproduktivt. Om personer som döms vet att de aldrig får någon andra chans, att samhället för alltid stämplat dem som obotliga pedofiler, så kommer nog vissa av dem fram till att de lika gärna kan släppa taget – och leva upp till de förväntningarna.  

Operation Sharing genomfördes den 3 maj 2012. 15 personer togs in till förhör. Elva erkände direkt. De utpekade är spridda över tolv polismyndigheter och tycks inte ha någon koppling till varandra. Bland dem finns allt från småbarnsföräldrar till ungdomar och pensionärer. Alla är män. Flera av dem uttryckte spontant lättnad över att ha åkt fast.

Nio av tio är män

  • 2011 anmäldes 444 fall av barnpornografibrott i Sverige, en ökning med 14 procent jämfört med 2010. Nästan 90 procent av de misstänkta var män.  
  • Förutom kön finns det inga tydliga mönster bland gärningsmännen. De kommer från alla delar av både Sverige och samhällsstegen.
  • Alla barnpornografibeslag som skickas till Rikskriminalpolisen jämförs med de drygt en miljon bilder som redan finns i deras databas. På det sättet kan man utesluta bilder som redan granskats.  Åldern spelar ingen roll
  • I juridisk mening är en bild barnpornografisk om personen ”inte har fullbordat pubertetsutvecklingen”. Det har alltså ingenting med den avbildade personens ålder att göra.
  • Det krävs också att bilden är ”ägnad att vädja till sexualdriften”. Det innebär att det aldrig är betraktaren som avgör vad som är barnpornografi. Det faktum att polisen med jämna mellanrum hittar reklam för barnunderkläder i beslagen betyder till exempel inte att klädföretaget i fråga producerat barnpornografi.