Hon hjälper unga brottsoffer

Polisanställda möter ofta unga brottsoffer. Hur får man dem att berätta? Ann Hellströmer, initiativtagare till Stödcentrum för unga brottsoffer, vet. Genom åren har hon hjälpt många ungdomar att bearbeta trauman.

Dagens brottsoffer är ofta morgondagens gärningsmän. Det insåg socionomen Ann Hellströmer, när hon i slutet av 1990-talet arbetade på polisens ungdomsrotel i Stockholms city.

Något måste göras, och resultatet blev det första Stödcentrum för unga brottsoffer, som invigdes på ungdomsroteln 1999. Idag finns sådana stödcentrum över hela landet.

Majoriteten av dem ligger i ett polishus, och på många orter delar polisen och socialtjänsten på kostnaderna. Det är en stor fördel, menar Ann Hellströmer, för när någon är redo att göra en polisanmälan är polisen redan på plats.

– Väntar man är risken stor att den unge ångrar sig, säger hon.  

Fick Eldsjälspriset

När det första stödcentret varit igång en tid fick Ann Hellströmer i uppdrag att starta fler. Efter att ha byggt upp och jobbat på stödcentrum över hela länet slutade hon för drygt två år sedan. Hon hade fått Eldsjälspriset ur Oscar Hirs minnesfond och använde prispengarna till att istället åka runt och föreläsa om arbetet på stödcentrumen och om sin egenutvecklade metod i att hålla stödsamtal. 

Idag arbetar hon med en mängd olika uppdrag som alla är inriktade mot brottsoffer och brottsförebyggande arbete. Hon är bland annat projektledare för antivåldsprojektet Akta huvudet.

Samtidigt har hon fortfarande kontakt med flera ungdomar som hon har följt under en lång tid, och de ses ibland för stödsamtal.  Den metod för samtal som Ann Hellströmer själv utvecklat – och som hon hoppas används på det flesta stödcentrum idag – syftar till att få unga brottsoffer att våga öppna sig och prata om händelsen, så att de kan bearbeta den och gå vidare. 

Inge hopp

Den går ut på att ha en avslappnad attityd och vara sig själv, att öppna upp till större samtal och inte bara prata om själva traumat utan om livet och framtiden, att försöka inge hopp, att aldrig pressa fram svar och att säga ”du får bestämma vad du vill prata om”. Vid första samtalet ska den unge bli nyfiken och vilja komma igen. 

– Man kan prata om kärlek, sex, framtiden – allt möjligt, säger Ann Hellströmer.  

En annan viktig pusselbit är att samtalsrummet inger en trygg känsla, menar hon. Varje gång hon har flyttat till ett nytt stödcentrum har hon inrett sitt mottagningsrum med samma saker: en färgglad fåtölj, tavlor, en godisskål, kramdjur, kuddar, blommor – många saker att titta på. 

Tankar om hämnd

Att ha utsatts för brott beskriver Ann Hellströmer som att vara i en djungel utan verktyg, och den som håller i stödsamtalet är kartläsaren ut ur djungeln. 

– Vid andra, tredje samtalet brukar det komma en ilska stor som ett vulkanutbrott. De förstår ofta inte varför de är så arga, säger Ann Hellströmer.

– Jag brukar säga att i mitt rum är allt tillåtet att säga, inget är tabu. Vi pratar om gärningsmannen, om allt vad de vill göra med denne. Det är svarta tankar om hämnd. Om de inte får stöd tar ilskan över. Till sist förstår de att hämnd inte är en lösning, och att det de egentligen önskar är att gärningspersonen ska förändras, säger Ann Hellströmer. 

Det tar lång tid att bli hel, för vissa flera år. Det är många pusselbitar som ska läggas och det är den unge som bestämmer hur många gånger han eller hon vill träffas, för alla fungerar olika, säger Ann Hellströmer. 

Påverkar hela familjen

– Det får ta så lång tid det tar, det här är ingen penicillinkur! De anhöriga kan också få stöd och hjälp. Ju fler samtal föräldrarna har desto bättre mår barnen, menar hon. Att ens barn blivit utsatt för övergrepp påverkar hela familjen och deras inbördes relationer. 

 – Det blir ofta konflikter och oerhörda slitningar i familjen. Jag brukar säga att pappa bygger garage och mamma gråter. Och han blir ledsen över att hon inte förstår att han också är ledsen. 

– Föräldrarna blir lika arga som barnen. Jag har hindrat många pappor från att skaffa ett basebollträ.  Det kan ta flera år innan allt efterspel, som till exempel skadeståndsutbetalningar, är över. Slutpunkten brukar vara rättegången, som Ann Hellströmer beskriver som en begravning av händelsen, ett avstamp för att gå vidare. 

Hur orkar du ta emot alla berättelser?

 – Många är tunga, men jag orkar härbergera dem. Det är precis det som det handlar om, att orka ta emot och samtidigt vara positiv – men absolut inte klämkäck. Man måste få ungdomarna att tro på framtiden. 

Ann Hellströmers råd vid stödsamtal:

  • Var positiv. 
  • Prata även om annat än själva händelsen. 
  • Öppna upp till större samtal. 
  • Ha inte bråttom. 
  • Träffas även utanför polishuset, till exempel på ett café. 
  • Var flexibel och ödmjuk. 
  • Lägg inte huvudet på sned och säg ”jag förstår”, om du verkligen inte gör det.