Vapengruppen: old school

Kemi- och teknikenhetens metoder har hundraåriga anor och deras referenssamlingar sträcker sig tillbaka till andra världs-kriget. Bevisföringen är med andra ord inte speciellt nyskapande, men den fungerar.

1459. I teorin är sifferkombinationen på den lilla gula asken bara ännu en registernotering i det två meter höga plåtskåp där vapengruppen förvarar kulor och hylsor från olösta brott. I praktiken representerar den ett nationellt trauma utan motstycke i modern tid.

–  Den här kulan tillvaratogs på Sveavägen efter mordet på Olof Palme, säger Patrik Hertzman, förste forensiker och vapenundersökare, och håller försiktigt upp den trubbiga metallbiten mellan tumme och pekfinger. Nio oansenliga millimeter, som förändrade allt.

– Det är naturligtvis ett stycke svensk historia men vi ser det framför allt som ett ärende bland alla andra i det här skåpet.

Det robusta säkerhetsskåpet i fråga innehåller för tillfället kulor och hylsor från 1 290 olösta brott där skjutvapen avlossats. Mord, misshandel, rån och hot. Död, misslyckanden och katastrofer.

– Det är otroligt mycket ouppklarat elände, men så orkar man inte se det, säger Patrik Hertzman.

– Tragedierna finns ju bakom varje brott. Det står namn och personnummer på burkarna från Rättsmedicinalverket. I dem ligger kulor som vi måste börja med att tvätta eftersom de är täckta med blod och vävnadsrester. Tänker man för mycket på det, blir det jobbigt att gå hit på morgnarna.

Förmåga att se objektivt

Förmågan att se objektivt på bevismaterialet är inte det enda som gör vapengruppen karakteristisk för hela kemi- och teknikenheten. Låsen är visserligen fler och dörrarna tyngre än hos kollegerna högre upp i huset men arbetet utgår från samma princip: att hitta någonting att jämföra med. 

– Vi är riktiga samlare. Kulor, vapen och hylsor är kunskap i fast form. Vi provskjuter allt som håller för det, och ibland går det en tillfredsställande lavin genom det där spårskåpet när de hittar ett vapen som använts vid flera brott, säger Patrik Hertzman och drar isär två av ett 40-tal hyllor i vapengruppens referenssamling. Sex rader revolvrar i alla upptänkliga former uppenbarar sig.

– Vi har drygt 7 000 vapen här nere, och fyller på med ungefär 200 om året. Man kan säga att det här är ett tvärsnitt av vad kriminella har använt i Sverige, från kriget och framåt.

Det stora tidsspannet är också typiskt, för även om de senaste årens utveckling förfinat kemi- och teknikenhetens möjligheter så är det i princip bara insamlingsmetoderna som förändrats. Bevisen är desamma. Det är till exempel ingen slump att fingeravtrycksregistret, som svensk polis använt sedan 1906, tillhör samma verksamhetsgren. I grunden är arbetet fortfarande handfast och analogt.

– Även om det går framåt så är datorerna inte tillräckligt bra än. Vi måste fortfarande göra de slutgiltiga jämförelserna manuellt i mikroskop.

Så ni håller inte på att bli marginaliserade av futuristisk CSI-teknik?

 
– Absolut inte. Inom kriminalteknik kompletterar allt helheten. Dna-undersökningar länkar till exempel verktyget till en person, men verktyget måste länkas till ett brott också. Det ena utesluter på intet sätt det andra, säger Patrik Hertzman