Polisen besöker förskolan

Poliser måste vara beredda på vad som helst. Särskilt när de möter dagisbarn.

Utanför står polisbussen parkerad, inne i fikarummet sitter poliserna Olof Ahlund och Jonas Mårtensson och dricker kaffe. Strax ska de träffa barnen.

– Jag älskar det här, det är det roligaste som finns, säger Olof Ahlund.

Som närpolis arbetar han i en grupp för synlighet, samverkan och kontakt och är ofta ute på skolor och föreningar. I dag har han kommit till en förskola på Södermalm i Stockholm för att berätta och svara på frågor.

När Olof Ahlund och Jonas Mårtensson kliver in i lekrummet i full mundering sitter barnen, 3–6 år gamla, redan på en lång rad, några i frökens trygga famn.

”Hej! Vi heter Olof och Jonas och är poliser. Vet ni vad en polis gör?”

– Det är viktigt att möta barnen redan från att de är riktigt små, då blir det naturligt längre fram. Vi visar att det inte behöver vara så konstigt eller farligt att prata med en polis, säger Olof Ahlund.

Utan mall och facit

När pistolfrågorna är avklarade (”Precis som snickaren har sina verktyg, måste vi ha våra. Men den används nästan aldrig.”) kommer undringar om allt mellan himmel och jord, ibland med lite hjälp av pedagogerna när modet tryter. Olof Ahlund hanterar vant kasten mellan smutsiga polisbilar (”Varför har polisbilar fläckar?”) och annat som är viktigt för barnen (”Har du sett Bolibompa?”) och låter ordet gå i tur och ordning.

Han har ingen mall, inget facit utan fångar upp varje barns fråga. En pojke har funderat på om poliser skulle kunna gömma sig i påskägg.

Poliser på gården

Efter en stund börjar barnen berätta vad de själva har varit med om, till exempel när förskolan fick utrymmas under Sveriges kanske största guldrån och poliser genomsökte deras gård. En händelse som väckte mycket uppmärksamhet bland barnen och som de fortfarande, ett år senare, pratar om.

– Hur kändes det? frågar Olof Ahlund.
– Inte bra, säger Olivia, 6 år.

Inbrott i plånboken

Diskussionen leder vidare och Vincent, 5 år, berättar om en barnvagn som stals i hans trappuppgång och jämnåriga Lukas om när hans mamma råkade ut för en ficktjuv:

– Tjuvarna gjorde inbrott i hennes plånbok och tog alla pengar. Men hon har
jobbat in nya.

Alla får varsin present, en klippdocka i form av en polis, innan det är dags för höjdpunkten: att gå ut och titta på polisbussen. Ute i hallen klättrar Vincent upp på en pall, sträcker upp båda händerna mot taket och utbrister: ”Jättehäftigt! Polisen är här!”.

Men det är inte alla poliser som känner sig hemma bland dagisbarn.

– En del vet inte riktigt vad de ska säga och känner sig nog lite obekväma, säger Jonas Mårtensson, närpolis.

Brottsförebyggande arbete

Mycket av arbetet drivs av kårens eldsjälar och Olof Ahlund är kritisk till hur polisens kontakter med barn- och ungdomar tidigare har sett ut. Först de senaste åren har arbetet börjat byggas upp.

– Min bestämda uppfattning är att det vi gör är brottsförebyggande, säger Olof Ahlund.

Är det rätt att prioritera detta när utredningar läggs på hög?
– Ja, man vinner i längden på att bygga förtroende och kontaktnät.

Hur gick det med påskägget då? Varför gömmer sig inte poliser i dem? Pojken som hade förberett sin fråga glömde bort den så Svensk Polis ringer upp Olof Ahlund för att få svar:

– Vi har inte tänkt på att man kan gömma sig i påskägg. Det var smart och kanske något man kan öva på i något sammanhang.


 

Vad gör en polis?


Knut, 4:
– De sover inte i polisbilarna. Jag ska bli polis!

Olivia, 6:
– De kör bil. Jag tror också att de försvarar sig mot tjuvar och ser till att de åker fast.

Vincent, 5:
– Tar tjuvar. Ibland finns det hemliga poliser med svarta bilar för att tjuvarna inte ska veta. Det tror jag är vanligt.

Lukas, 5:
– Fångar tjuvar och hjälper människor. De hjälper också till när det brinner i hus och så kollar de pass.