Så skapas en filmpolis

Hon spelar kriminalinspektör Irene Huss inför miljoner filmtittare – men blir generad av att träffa poliser i verkligheten. För Svensk Polis berättar skådespelaren Angela Kovács hur en filmpolis blir till.

Angela Kovacs som Irene Huss
Angela Kovács spelar
polisen Irene Huss

Mången polis har nog bannlysts från tv-soffan där hemma efter att en gång för mycket poängterat att, ”nej, svenska poliser behöver ingen ‘husrannsakningsorder’ på papper för att få gå in i en misstänkts bostad” och ”nej, man placerar aldrig den gripne bakom föraren i radiobilen” och ”nej, det går inte omkring en massa uniformerad personal i länskriminalpolisens lokaler” och ”nej, kriminaltekniker travar inte in på en brottsplats med svallande blonda lockar och välskurna Armanikostymer”.

Vill reagera och agera på trovärdigt sätt

Alla poliser vet att det inte går till på det sättet. Lite mer förvånande är det kanske att filmskaparna vet det också.
– Vi har vapenexperter på plats och ofta är polisstatisterna riktiga poliser. Jag ringde framför allt en tjej stup i kvarten och frågade hur hon som polis skulle reagerat på olika saker, säger skådespelaren Angela Kovács, som har en drygt 20 år lång karriär i ryggen, framför allt inom teatern.

Den breda allmänheten känner henne dock som polis. Först spelade hon kommissarie Ann-Britt Höglund i ett tiotal filmer om Kurt Wallander, och följde upp det med att gestalta kriminalinspektör Irene Huss i tolv olika produktioner.

Under filminspelningarna stötte hon på poliser och diverse specialister. De kontrakteras av filmbolagen för att påtala fallgropar och komma med konkreta anvisningar. ”Vifta inte med pistolen”, ”så där stormar man inte en lägenhet”, ”en polis går aldrig in ensam”, och så vidare.

– Vi försöker följa deras råd och göra filmerna så realistiska som möjligt men i slutänden är Irene Huss ingen verklighetsskildring. Det är alltid bilden och regissören som avgör, säger Angela Kovács.

Det är därför du aldrig ser en filmpolis beta av pappersarbete eller titta de föreskrivna tre gångerna runt ett hörn vid en inbrytning. Av samma anledning är det okej för en fiktiv kriminalpolis som Irene Huss att vara med när Nationella insatsstyrkan går in i en lägenhet, trots att det knappast skulle tillåtas i verkligheten.
– I en annan scen står en polis ensam och tittar sig omkring mitt i ett oupplyst, okontrollerat rum. Det är klart att vi förstår att man aldrig skulle göra så i verkligheten. Men det blev en bra bild, säger Angela Kovács.

Pappersarbetet alltid "bortklippt"

Det faktum att konsten alltid trumfar polisproceduren ser hon inte som ett problem.
– Vi behöver fiktion i våra liv. Irene Huss är en saga för vuxna; a film for a rainy afternoon. Det fejkade förloppet är en överenskommelse med åskådarna. Ni orkar inte titta på skrivbordsarbete – så vi klipper istället. Man måste nog köpa det konceptet.

Arbetet med Irene Huss och Wallander har påverkat Angela Kovács syn på riktiga poliser. Om inte annat så verkar hon bli generad av att möta dem i verkliga livet.
– I vårt bostadsområde finns det en pensionerad utredare och två andra poliser. Jag känner mig alltid som en liten pajas när jag stöter på dem. ”Hej, hej, jag arbetar med att låtsas – ni gör jobbet på riktigt”.

Så det finns inga likheter mellan polis- och skådespelaryrket?
– Det krävs helt olika psyken. Poliser måste fatta sekundsnabba beslut som kan avgöra både deras och andras framtid. För skådespelare är det snarare en fördel att ha nerverna på utsidan. Det vi gör
fastnar visserligen på film, men vad är det? En sekund i universum.

Nu har du medverkat i över 20 polisfilmer. Har du aldrig funderat på att bli polis på riktigt?
– Absolut inte. Jag skulle vara världens blödigaste polis och sitta kvar i bilen och blunda tills kollegerna lovade att det läskiga var över, säger Angela Kovács och skrattar.