”Polisfilmerna är ett samhällsproblem"

Var sjätte roman som ges ut på svenska är en deckare. I sin doktorsavhandling slår filmvetaren Michael Tapper fast att detta flöde av kriminalfiktion påverkar både bilden av Sverige – och synen på polisen.

Michael Tapper
Michael Tapper

Verkligheten överträffar dikten. Tesen är välkänd och det är ingen hemlighet att många deckarförfattare inspireras av brott som faktiskt begåtts. Mer realistiskt än så blir det dock sällan, åtminstone om man ska tro Michael Tapper.

I sin doktorsavhandling Snuten i skymningslandet har han stilstuderat ett stort antal svenska deckare och polisfilmer. Från Sjöwall/Wahlöö och Olov Svedelid till Roslund/Hellström och Stieg Larsson, via Jan Guillou och Henning Mankell. Slutsatsen: historierna om Beck, Wallander, Salander och Hamilton speglar inte bara samhället – de påverkar det också. Inte minst synen på polisen.

– I USA pratar sociologer om ”the Dirty Harry problem”. Det vill säga poliser som influerats av Clint Eastwoods karaktär och därför går in i varje situation med aggressiv attityd och draget vapen. De skapar fler konflikter än de löser.

Bidrar till en rad missuppfattningar och överdrifter

Men enligt Michael Tapper stannar författarna inte nödvändigtvis vid den typen av oavsiktlig inverkan. Många har en högre agenda med sina böcker, vilket är speciellt tydligt i Sjöwall/Wahlöös klassiska romansvit om Martin Beck som gavs ut på 60-talet.
– De ansåg och ville påvisa att bilden av Sverige som ett föredömligt välfärdssamhälle bara var en tom kuliss. Skryt och bedrägeri. Bakom den dolde sig ett socialt, moraliskt och politiskt haveri. Knark och perverst sex.

– Samma katastrofscenario, alltid med ett hot som kommer utifrån, har anammats av vänster- och högerpopulister sedan dess. Temat går igen hos både Johan Falk och Henning Mankell.

Den bild av ett samhälle i ohjälpligt förfall som tecknas i många deckare påverkar dessutom läsarnas syn på brottslighet. Enligt Michael Tapper har det till exempel bidragit till att en rad missuppfattningar och överdrifter fått fäste i det allmänna medvetandet. Framför allt genom att spektakulära särartsbrott beskrivs som om de är typiska och vanligt förekommande.

– Här överlappar litteraturen och kriminaljournalistiken varandra och skapar moderna myter om ”det meningslösa våldet på våra gator” där hotet återigen kommer utifrån, trots att alla som forskar om brott menar att hemmet är den farligaste platsen att befinna sig på.

– Kriminalfiktionens avgrundsbild av brottslighet blir ett samhällsproblem eftersom det sprider hopplöshet; en känsla av att demokratin inte fyller någon funktion längre. Varför ska vi reformera brottslingarna – de är ju ändå galna psykopater allihop.

Sannolikt fler sannolika deckare i framtiden

Men Michael Tapper skönjer också en förändring i deckargenren, bortom polishämnare och alkoholiserade individualister som tar itu med monsterbrottslingar som ingen kan relatera till. Författare bryter upp från det gamla och gjuter nytt förhållandevis realistiskt blod.
– Ett exempel är boken och tv-serien om lasermannen. Där målar man upp bilden av ett tragiskt misslyckande, men också en fantastisk berättelse om det moderna Sverige. Sådana historier går inte hitta på.

Framtidens svenska deckare kommer alltså inte nödvändigtvis att vara lika osannolika som sina föregångare. Konstnärligt och dramaturgiskt tillrättalagda, men inte förvillande.
– Jens Lapidus är ett intressant exempel. I hans böcker finns ju ett socialt motiv. De handlar om en kille som försöker komma upp sig, och om gråzonen mellan svarta och vita pengar. För mig framstår det som mycket mer sannolikt.

– Jag tror vi får se fler sådana berättelser, där brottet inte begås på grund av att gärningsmannen är en ondskefull psykopat som tagits i besittning av djävulen – utan av så banala skäl som girighet.

Jacob Eklund
Foto: Nordisk Film