Polisens metoder i spelet mot de grovt kriminella

Mindre instinkt och mer hårdfakta. Det är trenden i polisens samlade kamp mot grov organiserad brottslighet.

Karteller, familjer, nätverk, klaner, grupperingar, gäng. Den grova organiserade brottsligheten har genom åren fått många olika namn och indelningar. Alla har de dock samma minsta gemensamma nämnare: individerna. 

– Det spelar ingen roll var i världen man befinner sig eller vilken typ av kriminalitet det handlar om – allt utgår från en enskild person som bestämmer sig för att använda sina kontakter för att begå brott, säger Andreas Gårdlund, strategisk analytiker på Rikskriminalpolisens underrättelsesektion.

2009 skrev han och ytterligare ett antal personer på Rikskriminalpolisen rapporten Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet. Underrättelser från alla 21 polismyndigheter skulle sammanställas i ett dokument. Det blev ganska snabbt en diskussion om äpplen och päron.

– En myndighet rapporterade att ett mc-gäng var deras största problem. En annan sa samma sak om ett östeuropeiskt nätverk. En tredje lyfte fram en specifik släkt. Hur ska vi vikta de fenomenen mot varandra nationellt? Vilka är farligast? Det blev väldigt svårjobbat.

2010 började han och kollegerna Kim Nilvall och Fredrik Mattsson därför skissa på den modell som nu är den allmänt rådande inom hela kriminalunderrättelsetjänsten. Den utgår från tre ledord: individer, förtroende och kompetens.

– Vi brukar jämföra med entreprenörskap. Om en företagsledning ska inkludera ytterligare en person bjuder de inte in vem som helst. De tar någon de litar på och som bevisligen tillför mervärde. Förtroende och kompetens.

– Kriminell samverkan fungerar på samma sätt, säger Kim Nilvall. 

Det resonemanget översattes till konkreta polisinsatser med hjälp av nya infallsvinklar på gamla underrättelsedatabaser. Det och det datumet sågs Narkotikasmugglare A och Företagsledare B tillsammans på krogen. Två månader senare satt de i samma bil. Tre år efter det pratade de i telefon. Över tid kan man därmed dra slutsatsen att de känner varandra.

– Alla sådana uppgifter läggs ihop och ger oss en gigantisk ögonblicksbild av den grova organiserade brottsligheten i Sverige. Sedan är det ganska enkelt att plocka fram de personer som har flest kontakter med flest kriminella. Dem ska vi fokusera på, säger Kim Nilvall.

Draget till sin spets innebär modellen att vare sig instinkt eller tidigare erfarenheter nödvändigtvis spelar någon roll. Enbart hårdfakta styr. I andra änden av den objektiva analysen trillar det ut personer som har konstaterade, många och långvariga kontakter med grovt kriminella. Många av dem är välkända av polisen sedan tidigare. Men långt ifrån alla.

– Revisorer, banktjänstemän, mäklare, skrothandlare. Det finns alla möjliga roller i den här miljön. En av de stora vinsterna är att vi även hittar dolda kriminella; personer med stort inflytande eller eftertraktat expertkunnande som lyckats flyga under polisens radar, säger Andreas Gårdlund. 

Nu är grundtanken med underrättelsemodellen inte att rita upp en storskalig skiss över vem som känner vem inom den grova organiserade brottsligheten. Att bara räkna antalet gånger Knarkkung C träffat Innerstadsadvokat D, säger egentligen ingenting alls. 

– Vi måste förstå innebörden av deras relation. Åker de på skidsemester ihop? Har de barn på samma dagis? Är de enbart vänner eller begår de brott tillsammans? Först när vi rett ut det kan vi börja agera. Men inte utifrån magkänsla – utan med förutsedd effekt, säger Kim Nilvall.

I idealfallet betyder det att underrättelserna blir en spelplan som hjälper polisen att rikta sina insatser, så att de ger maximal effekt. Om man till exempel inte lyckats koppla Narkotikasmugglare A till amfetaminförsäljning, men underrättelserna tyder på att han är beroende av Företagsledare B för att kunna tvätta sina brottsvinster, så når man förmodligen minst lika stor effekt genom att sätta dit den sistnämnde för skattebrott. Trots att han inte är vare sig ökänd och dokumenterat våldsam.

– Karakteristiskt för många av de mest prioriterade strategiska personerna är att de suttit inne väldigt lite. De låter konsekvent någon annan begå själva brotten. Med vår modell kan man istället börja klippa bort rätt ”grenar”; personerna som står för kompetensen omkring dem, och på det sättet tvinga dem att agera och börja ta risker. Det är då vi plockar dem också, säger Andreas Gårdlund.   

Modellen sprids över världen

  • Det kriminalarboristiska perspektivet, KAP, används i dag av kriminalunderrättelsetjänsten lokalt, regionalt och nationellt. Även internationellt är intresset stort.
  • En av grundstommarna är psykologiprofessorn Stanley Milgrams klassiska teori om ”Six degrees of separation”. Den går ut på att man genom högst sex kontaktsteg kan koppla ihop alla jordens människor. Stegen är dessutom betydligt färre i en enskild bransch, vilket den kriminella världen kan sägas vara.