En polis som spelar skurk

Vårdbiträde, brandman, fotbollsspelare, skådespelare, bloggare och polis. Carlos Paulssons register är brett och ungdomarna han jobbar med visar honom både respekt och uppskattning.

– Adopterad från Colombia vid ett års ålder, svarar han.

Jag har just frågat Carlos Paulsson varifrån han kommer, men menade från vilken stad i Sverige. Hans osvenska utseende har varit på gott och ont i hans liv.

– En stor del av min ungdom tillbringade jag i ett litet samhälle och jag har alltid uppfattat mig själv som svensk till hundra procent. Det var först när jag började inom polisen som jag kände att jag var annorlunda, här stack jag ut. Jag tillhör en minoritet i min yrkesgrupp. Om en grupp poliser varit på en plats minns folk främst att en av dem var mörk. 

Det är något som Carlos Paulsson till slut lyckats vända till sin fördel, tycker han.

– Jag jobbar i en ungdomsgrupp, inriktad på ungdomar i farozonen och det fungerar bra. Just nu kan jag inte tänka mig att göra något annat. Vi jobbar nära ungdomar i stökiga miljöer och många av dem har invandrarbakgrund. Jag känner igen mig i mycket av vad de berättar och de respekterar mig oftast. 

– Jag stöter själv på smygrasism och främlingshat och jag tror att många ungdomar känner en trygghet i att jag är den jag är, att jag har ett utländskt utseende.  Att han dessutom förekommer i tv och i filmer, ibland som skurk, gör förstås inte saken sämre.  

Carlos Paulsson bodde på olika platser under sin uppväxt. Från Stockholm, Örebro och lilla Gullspång i Västergötland har han många barndomsminnen.

– Jag gick i samma klass som Olof Mellberg, numera mittback i fotbollslandslaget. Vi har spelat ihop.

Carlos Paulsson blev pappa tidigt, vid 20 års ålder. Det var en viktig orsak till att han stannade i Gullspång, trots att han längtade efter äventyr och de flesta vännerna flyttade. Istället utbildade han sig till undersköterska.

– Jag var mer intresserad av fotboll än av skolan och vårdlinjen var en av bara två linjer mina betyg räckte till. Men det var inte så dumt. Jag fick jobb direkt efter skolan.

Han jobbade inom hemtjänsten och på ett vårdhem för psykiskt sjuka. Sedan gick han över till räddningstjänsten som brandman. Men han ville bort från Gullspång.

Han lutar sig tillbaka i stolen. Vi sitter bakom en stängd glasdörr och ljuset strömmar ner från de stora fönstren i taket. Den starka vinden utanför hörs knappt här inne.

Carlos Paulsson kom in på Polishögskolan när han var 26 år och fick sedan jobb i Helsingborg, där han varit sedan dess.  En dag ringde bolaget som producerade filmerna om Curt Wallander.

– Någon kände någon som visste  att jag var polis i Helsingborg. Filmgänget ville ha fatt i en statist som var polis på riktigt och som har känsla för hur en sådan agerar. Carlos Paulsson ställde upp.

Han hade varit intresserad av film och teater ända sedan barnsben, men han var med i tuffa gänget i skolan som spelade fotboll och hockey – teater ansågs lite töntigt.  

Filmen han skulle vara med i hette Skulden, och hans medverkan var inte stor. 

– Vi stod utanför ett hus där någon hade dött. Curt Wallander kom ut, sa något till oss och så gick vi in. Där kunde filmkarriären ha tagit slut, men så blev det inte. Han var statist i ytterligare fyra Wallander-filmer, den sista hette Indrivaren, och han fick god kontakt med Wallander själv, skådespelaren Krister Henriksson.

– Det blev en hel del snack om skådespeleri. 

Wallanderfilmerna gav mersmak. Kort efter fick Carlos Paulsson en roll i en teaterpjäs om integration. Föreställningen visades i ett kulturhus i Helsingborg. Efter det tog skådespeleriet fart och hans meritlista börjar bli lång. Där finns såväl reklam som filmsnuttar gjorda för Youtube och kortfilmer. 

Det största, så här långt, är utan tvekan den återkommande rollen som Johnny Ahmad i filmerna om polisen Johan Falk. Han är med i tre filmer. Den sista, Kodnamn Lisa, kommer på bio efter jul. Johnny Ahmad är skurk, och medlem i ett gäng. Det borde innebära att de som möter Carlos Paulsson känner igen honom och förknippar honom med kriminalitet. Kan det skapa problem? 

– Han är en påhittad figur, och jag tror att folk kan skilja mellan min rollfigur och mig som privatperson och polis. 

– Mina kolleger – och de flesta ungdomar jag möter – är positiva. En person har reagerat på att jag i en scen kallar poliser för grisar. Men det är ju min rollfigur som säger så.   

Carlos Paulsson pratar en stund om skurkroller, om hur det känns att minoriteter ofta får spela kriminella och terrorister och på så vis förstärka fördomar om dem.

– Dessvärre är filmerna en avspegling av den verklighet jag jobbar i, säger han. Där består inte gängen av 20 svennar, utan mest av invandrarungdomar. Men det finns sociala orsaker till det och jag hoppas att det ska ändra sig, både i verkligheten och på film. Och att man när man i framtiden besätter roller tänker på att en svensk familj inte alltid ser ut som den gjorde förr i tiden.

För Carlos Paulssons är skådespelandet ett sätt att fly vardagen för en stund. Och hans döttrar är stolta. Men han har ingen dröm om att bli skådespelare på heltid. 

– Jag kan inte tänka mig att sluta som polis, säger han. 

– Skulle jag erbjudas en stor roll som kräver mycket tid skulle jag söka tjänstledigt. 

Bloggande tvåbarnsfar


Ålder: 35 år. Bor: Helsingborg. Familj: Två döttrar. Förebild: Muhammed Ali. Tror på: Det goda hos människan. Gillar inte: Utanförskap. Plats jag tycker om: Roslagen. Gör gärna när jag är ledig: Bloggar, umgås med mina barn. Kom till mig om: Du har något på hjärtat. Motto: Efter regn kommer sol.