Så arbetar ett målsägarbiträde

Susanne Croné-Morell är advokat och stöttar misshandlade kvinnor i rättsprocessen. Om fler brottsoffer fick stöd skulle fler gärningsmän kunna fällas.

Dagen före rättegången brukar målsägarbiträdet Susanne Croné-Morell ta med sin klient till rättssalen, vandra runt och peka.

– Här kommer du att sitta, och därifrån kommer han. Det kommer att bli jättejobbigt, och kanske kommer du att gråta. Men efteråt brukar det kännas bättre. Och jag är här med dig.

Susanne känner efter i kavajfickan. Jo, paketet med pappersnäsdukar ligger på plats.

Susanne Croné-Morell är advokat vid en advokatbyrå i Borlänge. Större delen av sin tid arbetar hon som målsägarbiträde, förordnad av tingsrätten. Det betyder att hon varken är polis eller åklagare. I alla lägen ska hon företräda brottsoffret, oftast en kvinna som misshandlats av en man hon älskar eller har älskat.

– Jag ska vara hennes stöd i en situation som både är orolig och skrämmande.

Är du hennes stöd vad hon än säger? Om hon vill ta tillbaka sin anmälan till exempel?

Susanne har under helgen fått en ny klient, en kvinna vars man försökt strypa henne och där dottern ringde polisen. Mannen sitter häktad. Nu har kvinnan sökt upp Susanne igen. Hon vill träffa sin man, lägga ner alltihop, ”reda upp det inom familjen”.

– Ofta går det ju inte att ta tillbaka en anmälan. Misshandel faller under allmänt åtal, och i det här fallet finns vittnen, men allt blir mycket svårare om kvinnan inte vill medverka. Jag försöker förklara det för henne, och jag kan lova att stödja henne genom hela processen. Personligen tycker jag att man ska försöka få gärningsmännen dömda.

Rollen som målsägarbiträde har flera ingredienser.

– Jag vet hur systemet fungerar. Det är lätt för mig att ringa till polisen eller åklagaren och kolla saker, och jag kan förklara hur rättsprocessen går till.

– Om kvinnan har rätt till skade-stånd kan jag diskutera det med henne, och framföra hennes krav.

Men framför allt handlar det om ett personligt stöd. Att ha tid att sitta och prata när det behövs, att om och om igen svara på frågor som dyker upp och att lyssna på en berättelse som kanske ingen fått höra förr. En berättelse som kan innehålla många tårar.

– I rättssalen sitter jag ibland och håller henne i handen, eller stryker henne över ryggen. Hon ska inte känna sig ensam.

Susanne Croné-Morells arbete, liksom andra målsägarbiträdens,  spelar stor roll för utgången av ett mål.

Sannolikheten att en gärningsman ska bli åtalad och dömd ökar väsentligt om brottsoffret fått ett biträde redan vid det första polisförhöret.

– Målsägarbiträdena avlastar oss, säger kriminalinspektör Anette Stenius och åklagaren Niklas Eltenius håller med.

Uppgiften att få målsägaren att orka genom rättegången skulle annars ligga på polis och åklagare. Ofta hinner de inte med, eller är svåra att nå.
Susanne Croné-Morell trivs med sitt arbete.

– Jag känner att jag gör nytta. Men visst händer det att jag bär med mig problem hem, sådant som jag inte kan släppa. Sedan finns det en annan nackdel. Planering och struktur är helt omöjligt när telefonen kan ringa när som helst. Jag bör helst vara på plats vid det första förhöret. I helgen betydde det att jag fick åka in från landet på min lediga dag. Men det var det värt.

Susanne Croné-Morell

Ålder: 59.
Bor: Falun.
Familj: Man och två döttrar.
Intressen: Folkdans, att röra på sig, rally och folkrace.
Motto: Att alltid göra mitt bästa så klienterna känner att de har mitt fulla stöd.

Kristin: "Min ex-man är dömd två gånger"

"När jag till sist bestämde mig för att anmäla hade det gått flera månader sedan den senaste misshandeln, den när jag fick fem frakturer i ansiktet. Polisen grep honom inte. Jag var inte i direkt fara då, sa de, och vi bodde inte ihop. Jag vet inte varför de inte fick tag på något målsägarbiträde då. Jag fick inte kontakt med Susanne förrän efteråt, men bättre sent än aldrig.

Min ex-man är dömd två gånger för misshandel och olaga hot mot mig. Jag har tagit honom tillbaka två gånger. Det kändes helt enkelt mindre farligt att ha honom i närheten än att ständigt vara rädd för att han skulle dyka upp.

Nu är han åtalad för grov kvinno-fridskränkning. Jag är rädd, och jag gruvar mig för rättegången. Jag kommer inte att våga vara ensam när jag vet att han är där.

Jag är glad att jag har Susanne. Hon har kunskap som jag saknar och vet var man ska vända sig. Hon upptäckte att jag inte var skild, fast han hade sagt att han hade lämnat in alla papper. När Susanne skriver brev till honom lyder han. Mig har han ingen respekt för.

Vi ligger i en vårdnadstvist om vår gemensamma dotter. Där hjälper Susanne mig också, utanför upp-draget som målsägarbiträde. Och så ger hon mig stöd. Det behöver jag."

Lisa: "Jag hade aldrig klarat det utan Susanne"

"Det var min killes syster som ringde polisen. Poliserna var snälla, åtminstone de som kom först. Han som slog mig är pappa till mina två yngsta döttrar. Den minsta flickan var hemma och nu vet jag att hon såg alltihop. Det är det värsta. Mina barn utreds nu av socialtjänsten. Jag hoppas att han får veta vad han har ställt till med.

Han har suttit inne sedan dess. Han dömdes till sex månaders fängelse, fast jag hade hoppats på en ordentlig behandling. Han måste komma från sitt missbruk. Jag vill ju att barnen ska kunna ha kontakt med honom.

Vid det kompletterande polisförhöret var Susanne med och det var skönt. Polisen var jobbig. Jag kände mig anklagad själv. Sedan träffades
Susanne och jag några gånger till, före rättegången. Den hade jag aldrig klarat utan henne. Jag vågade inte ens titta åt hans håll och kunde inte låta bli att gråta. När jag kom hem sjönk jag bara ihop. Men Susanne sa att jag hade varit duktig. Och jag var lite stolt."

Lisa och Kristin heter egentligen något annat.