Debriefing som fungerar

Skadade kollegor, våldsamma dödsolyckor och barn som far illa. Många poliser bär på upplevelser de behöver bearbeta.

Sedan mitten av 80-talet har psykologisk debriefing varit en av de mest använda metoderna för att bearbeta traumatiska upplevelser. De drabbade pratar igenom den svåra händelsen tillsammans med en samtalsledare som utifrån en förutbestämd struktur ställer frågor om både fakta, sinnesintryck, tankar och känslor.

Arbetssättet, som länge varit det allmänt rådande inom myndigheter, storföretag och offentliga förvaltningar runt om i västvärlden, är lika enkelt och praktiskt – som kontroversiellt och kritiserat.

– Det har visat sig att det finns en risk att man re-traumatiserar vissa människor snarare än läker dem. För sådana personer blir det som att uppleva allt det hemska en gång till, säger Per Calleberg, psykolog och expert på krishantering.

Huvudproblemet med psykologisk debriefing är enligt många auktoriteter i ämnet att alla samtalsledare följer samma statiska manual.

– Att få en öppen fråga och berätta om man vill, är i sig inte farligt. Det är tvärtom ganska vanligt att folk bearbetar en kris genom att prata om den. Men alla behöver inte göra det och att då tvingas tillbaka kan vara skadligt.

Inom polisen finns det många interna debriefinggrupper som aktiveras vid särskilt upprivande händelser. Men trots att deras stöd fortfarande ofta kallas för just debriefing så är metoderna i de flesta fall uppdaterade och i fas med modern forskning. Det råder alltså viss begreppsförvirring. Kåre Eriksson, samtalsledare i Rikskriminalpolisens debriefinggrupp, förklarar varför:

– Vi sysslar med avlastningssamtal men behöll begreppet debriefing eftersom det är så inarbetat. Det finns likheter mellan metoderna men vi går inte in på känslor utan fokuserar på händelsen. Det blir då ett erfarenhetsutbyte där man rätar ut frågetecken och på så sätt minskar risken för låsningar och feltolkningar.

Förutom dessa avlastningssamtal efter potentiellt traumatiska incidenter genomför debriefinggruppen utrese- och hemkomstsamtal med alla Rikskriminalpolisens internationella medarbetare. Dessutom kan de kallas in om någon polismyndighet behöver hjälp med krishantering.

– Vi försöker knyta ihop säcken och lyssna på den som vill prata. Det är otroligt viktigt att få den möjlig-heten, säger Ulla Ahlbäck, även hon polis och debriefingledare på Rikskrim.

– Alla poliser har sett hemska saker och om de upplevelserna inte hanteras på rätt sätt riskerar man i förlängningen att drabbas av så kallat ”old sergeants syndrome”: en hopplös och uppgiven bitterhet.

Lösningen är att bemöta poliser och andra som varit med om traumatiserande händelser, med det forskarna kallar psykologisk första hjälpen: ge den drabbade möjlighet att tala till punkt eller, för den skull, att inte tala alls, omge personen med anhöriga och vänner, hjälp till med praktiska problem som mat, dryck, värme och tak över huvudet.

Först därefter är det aktuellt med avlastningssamtal – men utan debriefingens hårda struktur och inträngande frågor.

– Syftet blir då istället att informera och öppna upp för kollegialt stöd. Fokus ligger på fakta och man frågar bara hur medarbetarna mår nu – inte hur de kände då. Tanken är inte att bearbeta händelsen i grupp utan att hitta det fåtal som behöver professionell hjälp, säger Per Calleberg och vidrör därmed en av huvudlinjerna i modern traumaforskning: de flesta har i sig själva en otrolig förmåga att återhämta sig efter en kris.

– Vi räknar med att 70-80 procent av dem som är med om en potentiellt traumatisk händelse klarar sig bra i stort sett oavsett vad de får för hjälp efteråt, säger Per Calleberg, men vidhåller samtidigt att man därmed inte kan sluta leta efter de 20-30 procent som faktiskt får efterverkningar.

– Därför är uppföljning så viktigt. Det är till exempel först efter en månad som man kan ställa diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Om någon har besvärande symptom bör de hänvisas till traumaterapi hos en legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

För att kunna skanna av drabbade medarbetare krävs en tydlig struktur, inte minst i en så stor och unik verksamhet som polisens. Det är också därför som Ingemar Karlsson, doktor i psykologi och forskare vid Rikspolisstyrelsens nyinrättade utvärderingsfunktion, planerar att titta närmare på aktuell forskning inom området. Allt för att reda ut vilken krishantering som fungerar för just polisen.

– Polisens organisation är väldigt speciell vilket gör det svårt att säga exakt vad som passar bäst. Därför är det min ambition att göra den här genomlysningen så snart som möjligt, säger han.

Psykologisk första hjälpen – så gör du

Trygga den fysiska säkerheten för de drabbade.

Visa medmänsklig omsorg på ett empatiskt och icke påträngande sätt, både praktiskt och emotionellt. Erbjud vänlighet, vila och värme. Ordna med vätska, mat och tak över huvudet. Ge de drabbade skjuts hem eller beställ taxi. Se till att ingen är ensam hemma första kvällen.

Undvik att utsätta de drabbade för ytterligare stress eller starka intryck, till exempel från massmedia eller nyfiken allmänhet.

Underlätta för de drabbade att kontakta sina anhöriga.

Förmedla information som kan hjälpa de drabbade att bemästra traumat.

Hjälp de drabbade att uttrycka sina akuta behov.

Normalisera den drabbades reaktioner. Det rör sig om normala reaktioner på onormala händelser. Uppmuntra dem att ta aktiv del i sin återhämtning.

Skapa ett kontinuerligt krisstöd genom att koppla ihop de drabbade med personal från samhällets övriga stödinstanser.

Källa: Socialstyrelsens Krisstöd vid allvarliga händelser samt boken Krishantering i arbetslivet – nya perspektiv.