Polisers egna erfarenheter av debriefing

"Att inte räcka till gjorde vansinnigt ont"

Charlotte Wiik
Då: Yttre befäl i Mölndal.
Nu: Tf. yttre kommissarie i Västra Götaland.

"Först förstod vi inte att det var en polishelikopter som hade kraschat. Det var en fruktansvärd upplevelse att komma fram och se polisuniformerna på de skadade.

Det var piketgruppen som hade övat med helikopter. De som varit kvar på marken såg kraschen och försökte nu förtvivlat hjälpa sina kamrater. Vi jobbade som i trans ute på den där leråkern.

Jag kommer ihåg hjärt- och lungräddning och att vi samlade ihop vapnen som låg utspridda. Men jag minns framför allt att det inte fanns någon helikopter. Den var som bortblåst av smällen.

Jag hade jobbat tillsammans med en av de drabbade i flera år innan han blev piketpolis. Nu låg han medvetslös och svårt skadad på marken. När de slutligen kunde flyttas från platsen visste jag inte om han skulle överleva.

Känslan av att inte räcka till gjorde vansinnigt ont och det var fruktansvärt att se sina stora starka kollegor, som i vanliga fall tar hand om andra skadade, ligga där hjälplösa.

När jag satte mig i bilen för att åka därifrån var jag helt tom. Väl tillbaka på stationen lyckades jag inte ge några sammanhängande svar på kollegornas frågor och det var först när mitt inre befäl stängde dörren och kramade om mig som tårarna kom.

De ringde på eftermiddagen innan nästa kvällspass och berättade att vi skulle få debriefing klockan 20.00. Vi var nog 15 poliser och två samtalsledare som deltog. Var och en berättade utifrån sin egen upplevelse. Någon sa lite, andra mycket och så la vi pussel tillsammans. Det som är obetydliga detaljer för en person rätar ut frågetecken för någon annan.

Man lever sig in i kollegornas smärta och när jag gick ut ur det där rummet var jag helt utpumpad. Samtidigt är det otroligt skönt att få sina egna känslor bekräftade. Det behövde jag just då. Det gav trygghet och en slags tillfredsställelse. Som polis är man van vid att stötta andra men här var det istället någon som tog hand om mig. Vi är hjälpare allihop och då kan det vara svårt att begära hjälp för egen del.

Vi sörjer fortfarande kollegan som avled men jag tänker inte så ofta på olyckan längre och jag kan framför allt hantera mina minnen av det som hände på ett bra sätt."

"Hans dotter var bara några veckor gammal"

Anders Ringvall
Då: Yttre befäl i område Luleå-Boden.
Nu: Kommissarie och biträdande områdeschef för Luleå-Boden.

"Vi kom som första bil till olycksplatsen. Lastbilschauffören var chockad och gick tyst omkring bland bilresterna. Det låg en kropp i vägkanten. När jag rusade fram såg jag direkt att det inte fanns någonting vi kunde göra för att rädda honom.

Han var ung, 25–30 år, och fick sladd på väg till jobbet. Han hade ett nyfött barn som bara var några veckor gammal. Det som gjorde att just den här trafikolyckan kröp långt in under skinnet på mig var nog att hans lilla flicka hade samma förnamn som min då treåriga dotter.

Jag och min kollega arbetade hela dagen med olyckan. Först ute på olycksplatsen, sedan identifiering och meddelande av dödsbud till anhöriga. Vi åkte hem till mannens sambo men hittade henne inte först utan tvingades följa barnvagnsspåren i snöslasket ut på en gångväg i närheten.

Hon förstod att någonting var fruktansvärt fel när prästen vi hade med oss steg ur bilen.

Jag var fokuserad hela tiden. Gjorde mitt jobb. Känslorna bubblade därför upp först efteråt, när jag kom innanför dörren hemma hos min egen familj flera timmar senare. Man tittar på dem och inser hur otroligt bräckligt alltihop är.

Dessutom byggs nog stressen upp under lång tid. Man åker ut på olycka efter olycka och här var det på något sätt som att min ryggsäck slutligen var full. Det rann liksom över.

Vi hade ett vakthavande befäl som gjorde det otroligt bra. Han pekade med hela handen och sa att klockan 10.00 imorgon ska ni ha avlastningssamtal. Annars hade det nog inte blivit av. Man är ju lite sådan att om någon frågar så rycker man på axlarna och säger ”nog mår jag bra …” Jag är tacksam för att min chef inte nöjde sig med det svaret.

Jag minns detaljer från den där olyckan fortfarande men den påverkar inte min vardag. På något sätt lämnade jag den nog bakom mig efter det där samtalet. Just därför är det så viktigt att vi poliser får möjlighet att ventilera och prata av oss på det sättet. Vi är inga stålmän och det finns ingen som helst anledning att försöka låtsas vara det heller."

"De satt fastkedjade nakna vid järnstolpar"

Pia Hederén
Då: FN-polis med uppdrag i Sudan.
Nu: Kommissarie på Rikskriminalpolisens kriminalunderrättelsetjänst.

"Gatupojkarna var mellan fyra och tjugo år gamla. Flera av dem var före detta barnsoldater och några hade blivit sexuellt utnyttjade. Att se dem och deras enorma misär, det sitter verkligen kvar i mig.

FN-missionen inleddes med att jag utbildade sudanesiska poliser. Efterkrigssituationen var fortfarande påtaglig men jag arbetade tillsammans med unga och välutbildade poliser som verkligen ville ha fred och demokrati.

Efter två veckor fick jag i uppdrag att bevaka rättigheterna för barn, kvinnor och andra utsatta grupper. Jag besökte bland annat fängelser och häkten där förhållandena ofta var fruktansvärda. Det är till exempel brottsligt att ta sitt liv i Sudan vilket gjorde att psykiskt sjuka personer som hade försökt, spärrades in. Vissa satt fastkedjade nakna vid järnstolpar i den brännheta solen under långa perioder.

Otrohet var också olagligt och det var ofta den typen av brott som kvinnor misstänktes för. Första gången jag besökte fängelset i Malakal hade en kvinna just fött barn mitt i denna hemska miljö.

Det minne som sitter kvar allra längst är lukten av fullständig fattigdom. Man lär sig kanske leva med sådan obeskrivlig misär – men man vänjer sig aldrig. Under regnperioder var hungersnöden så stor att det var svårt för alla att få tag på mat. Även FN-personalen. Jag gick ned åtta kilo på kort tid.

Gatupojkarna hängde i klasar efter mig. ”Ni får inga pengar – bara bananer”, sa jag. Efter det ropade de ”Pia banana! Pia banana!” så fort jag visade mig.

Jag delade ut tvål, kläder och mat till de mest utsatta barnen. Det var stort att se barnbarnens urväxta kläder komma till nytta.

Efter 18 månader i Sudan förändras man som människa och trots att jag inte råkade ut för någonting direkt traumatiskt så finns det händelser man behöver bearbeta och lämna bakom sig.

Därför var hemkomstsamtalet till stor hjälp. Först öppnade man upp allting under rätt många timmars samtal och sedan var det som att jag kunde knyta ihop säcken. Det blev ett slags bokslut. Det är ingen magisk formel utan handlar mer om att någon vågar ta det svåra samtalet. Någon som lyssnar, nickar, förstår och uppmuntrar.

Missionen i Sudan påverkar mig fortfarande på så vis att jag har ett otroligt stort hjärta för de här frågorna. I Afrika kommer jag till nytta på ett sätt som jag kanske inte upplever att jag gör här hemma. Jag skulle åka ut igen med några dagars varsel om jag tillfrågades."