Vittnesmål från barn går att lita på

En kaxigt broderande 12-åring är inte ett pålitligt vittne. Det är där-emot den mer fåordige 8-åringen. Det konstaterar rättspsykologen Gunilla Fredin i sin avhandling om barn som ögonvittnen.

Gunilla Fredins forskning visar att barn i 8-årsåldern är tillförlitliga som vittnen till ett brott. Förutsatt att de själva får berätta fritt vad de sett, ger de troligen en sann bild av händelseförloppet. De är inte lika mångordiga som äldre barn och vuxna, men i stället är informationen oftast korrekt. Det framgår av avhandlingen Barn som vittnen: Minnes-återgivning och olika metoder för vittneskonfrontationer.

I Sverige ligger forskningen på det här området långt efter den i exempelvis England och USA. Just nu undervisar Gunilla Fredin på Polishögskolan i Solna, men i botten har hon en assistenttjänst vid Polismyndigheten i Skåne, där hon har jobbat med förhörsutbildning.

– Jag insåg hur lite kunskap man faktiskt har i vittnespsykologi. Och hur lite svensk forskning det finns om just vittneskonfrontationer. Jag har bara kunnat hitta en enda studie och den gjordes på vuxna 1999. Ingen har tidigare gjort någon studie på barn såvitt jag vet. Forskning om förhör finns det däremot en del i Sverige.

Det blev upprinnelsen till den avhandling hon doktorerade med vid Lunds universitet i mitten av september. Gunilla Fredin har undersökt hur väl barn kan återberätta en händelse och hur säkert de kan identifiera en gärningsman i en vittneskonfrontation. Hon har gjort tre studier med barn i åldrarna 8–9 år respektive 12–13 år, och en referensgrupp med vuxna. Totalt omfattar studien 640 barn och 200 vuxna.

Försökspersonerna har fått se två korta filmer. Sedan har de dels fått återge innehållet, dels peka ut den ”skyldige” i en vittneskonfrontation där deltagarna fick se sex fotografier, antingen ett och ett (sekventiell konfrontation) eller alla samtidigt (elimineringskonfrontation). I dessa två studier undersöktes också hur realistiska försökspersonerna själva var i sin egen bedömning av hur rätt de hade, på en skala från 1–100.

– 12- och 13-åringarna kom med målande beskrivningar och kunde vara ”100 säkra”, men hade många fler fel än 8- och 9-åringarna, som inte broderade utan kanske bara kom med ett par iakttagelser – som å andra sidan var rätt, konstaterar Gunilla Fredin.

Varför det skiljer så mycket mellan de båda barngrupperna är inte undersökt men Gunilla Fredin kan se flera förklaringar:

– 12- och 13-åringarna är på väg in i puberteten, ska bli självständiga och har en kaxig attityd. Sedan är det ju förstås så att lite äldre barn varit med om mer, sett fler häftiga filmer inte minst, som kan ge associationer och inspirera till rätt livliga berättelser. Dessutom kan det finnas rent biologiska förklaringar som hänger ihop med hjärnans utveckling.

För alla testade åldersgrupper gällde att man fick fler korrekta svar när försökspersonerna berättade fritt än när de fick välja mellan två svarsalternativ. De yngsta barnen kunde dessutom göra en näst intill perfekt uppskattning av hur pass rätt deras minnesbild var.

 – Särskilt när det handlar om mindre barn kan det därför vara viktigt att börja ett förhör med ett fritt återberättande, för att sedan följa upp med detaljerade frågor när barnet tömt sitt minne.

När det gäller de modeller för vittneskonfrontation som används av svensk polis i dag indikerar Gunilla Fredins forskning att de ger så dåliga resultat att hon tycker att det finns anledning att fråga sig om de har något värde överhuvudtaget.

– I Sverige visar vi ofta sex bilder, en och en, men kruxet är att vi gör det två gånger. Då har vittnet hunnit lagra bilderna och börjar jämföra dem sinsemellan. Den metoden fungerar okej för barn, men sämre för vuxna. Därför är det inte bra att den, som nu, används generellt.

– Visar man däremot fotografierna bara en gång, ett i taget, så stämmer vittnet av direkt mot sin minnesbild och får en aha-upplevelse när fotot på gärningsmannen dyker upp: ”Den där känner jag igen!” Det vittne som inte klarar att välja ut något av de sex ansiktena kan sållas bort.

På det här området finns ett par studier som pekar på att rätt bild till och med kan ge ett mätbart neurologiskt utslag i hjärnan, en forskning som Gunilla Fredin gärna skulle vilja utveckla.

En vittneskonfrontation ska inte ses som annat än ett stöd i utredningen, enligt Gunilla Fredin. Risken för falska identifikationer är uppenbar.

– Vår studie visar att bara en tredjedel av barnen och knappt hälften av de vuxna kan peka ut rätt gärningsman, resten pekade ut oskyldiga. Men radar man upp endast oskyldiga blir resultat av konfrontationen sämre än om slumpen fått råda, säger hon.

Gunilla Fredin menar att svensk polis bör se över vilken modell man använder när det gäller vittnesförhör med barn.

– Det finns också anledning att aktualisera instruktionerna för hur man genomför vittneskonfrontationer, även med vuxna, säger hon.

Tre tips för bra förhör

1

Börja alltid ett förhör med att låta vittnet berätta fritt och tömma sitt minne. Barn tror ofta att de minns mindre än de faktiskt gör, ge dem en liten ”nick” och det kommer ofta en harang till. Ibland hjälper det att upprepa det sista som barnet sa.

2

En förhörsledare måste våga vara tyst. Under tystnaden får vittnet extra tid att tänka efter.

3

Håll uppföljningsfrågorna så öppna som möjligt. Ställ först bara var-när-hur-frågor och ta de konkreta frågorna sist.

Tips för en lyckad vittneskonfrontation

Låt en kollega, som inte är insatt i fallet och inte vet vem som är misstänkt, sköta vittneskonfrontationen. Det eliminerar risken att vittnet påverkas.

Visa bilderna en i taget, och bara en gång.

Sålla bort vittnen som inte klarar att välja ut något av ansiktena.