Prat – inte hat

Volontärerna Sara, Sofia, Sirwan och Gustav samarbetar med polisen i Stockholmsförorten Bagarmossen.

"Jävla tjallare, jobbar du för aina?"

Gänget som stod och hängde utanför fritidsgården vaknade till. De fick syn på västarna märkta ”Polisens volontärer” och trängde sig fram till de fyra ungdomar som kom ut från Bagishuset.

Sara Karim, 18, var en av dem i väst. Som en av polisens handplockade, unga volontärer i Stockholmsförorten Bagarmossen gick hon rakt ut från det första mötet in i en vägg av glåpord.

Nu ett år senare sitter hon i kaffedoften inne på det lokala poliskontoret, snackar om hur sommaren varit och tar för sig av bullängden som ligger direkt på sin papperspåse mitt på bordet. Hon rycker på axlarna åt minnet.

– Vi bara skrattade bort det. Till någon av dem sade jag ’du verkar intresserad, vill du vara med?’

Men det räcker inte att vara slängd i käften för att våga dra på sig den knallgula västen och ge sig ut på gatorna i en förort där de jämnåriga i bästa fall tycker att polisen inte gör något.

Det krävs mod av de unga volontärerna men framför allt att de har bestämt sig för att sköta skolan och leva ett bra liv. Ungdomarna får en omfattande utbildning, något vettigt att göra och ett avstamp för resten av livet. Förhoppningsvis kan de visa sin omgivning att det finns fler vägar än hatets.

Den chansen tog Sara Karim och hennes tre volontärkompisar Sofia Blom, 18, Sirwan Mizori, 19, och Gustav Falk, 21. De tänkte inte så mycket på risken att bli stämplade som ”golare” utan lockades av något som ger kunskap och är helt nytt. Ikväll ska de ut på uppdrag tillsammans med närpolisen Kristina Nilsson.

– Jag var jätteskeptisk till det här projektet i början. Vad skulle till exempel hända om ungdomarna fick tillgång till intern information, säger Kristina Nilsson.

Hon är inte ensam, när de första unga volontärerna rekryterades i vintras var misstänksamheten bland kollegerna stor. Tänk om någon börjar spåra ur. Eller bara spelar ett spel? Bagarmossen är ett område där polisen jobbar i ständig uppförsbacke och där det krävs tålamod för att orka. Till slut bestämde sig Söderortspolisen för att det var värt risken att satsa. De har inte ångrat sig.

– Gud, nej. De här tjejerna och killarna ger mig så himla mycket energi, tro och hopp, säger Kristina Nilsson och vänder sig till Sara
Karim och Sofia Blom.

– Ni brudar är extremt starka individer, det har jag kreddat er för många gånger. Jag vet att jag låter som en mamma men jag blir nästan så här ...

Kristina lägger ena handen över bröstet. Sara Karims tandsmycke glimmar till när hon ler.

– Kom igen, nu går vi, säger hon.

Sara Karim och Sofia Blom reser sig upp och stoppar ner en bunt visitkort i fickan som de ska dela ut till alla ungdomar de möter. På korten finns information om en chatt på nätet där man kan ställa frågor om rättsväsendet anonymt. Som Bris, fast polisen. Plötsligt stannar Sofia Blom mitt i steget.

– Måste vi gå till torget?

På Lagaplan hänger alla – de som drömmer om ett liv som gangsters och de som är mammalediga med barnvagnar. Platsen utanför tunnelbanan fungerar som en vattendelare som säger vem man är: Går man rakt fram hör man hemma bland loftgångarna på Byälvsvägen. Viker man av åt vänster bor man i radhus som kostar uppemot fem miljoner och som mäklarna hellre kallar ”Enskededalen” i sina annonser. Avståndet är bara några hundra meter på kartan, men gigantiska i verkligheten.

– Var tänker ni hitta unga då? frågar Kristina Nilsson.

Till slut enas de om att promenera till fritidsgården, en tryggare plats som inte är lika hårt exponerad.
På Bagishuset kostar läsken åtta kronor och alla känner varandra. Sofia Blom greppar en kö och går fram till biljardbordet som dränks i Highwons rapmusik:

"Allting går så jävla fort
känns som om det var i går.
Då jag spela mina kort
fan vad dumt jag tänkte då.
Jag är mitt eget resultat utav
egna keffa val.
Nu tackar jag för varje dag
uppskattar allt,
det som man har"

Volontärerna får massor med frågor när de är ute, de vanligaste är ”är du polis?”, ”har du pistol?”. Sara Karim slår sig ner i soffan hos ett gäng 14-åriga killar som tittar mer på hennes väst än på korten som de får nedstuckna i händerna. De snackar en lång stund men musiken överröstar dem. Efteråt frågar jag Sara Karim vad de sade.

– Är du polis? Har du pistol?

I hallen smiter en ensam knodd, max fem år, in på toa. En äldre kille får syn på honom och går efter med ett ”hallå?”.

– Låt mig va, jag ska bara bajsa, säger pojken och langar över sin jacka.

– Här, vakta den.

Den äldre killen blir skrattandes kvar utanför med en grön liten munkjacka i famnen. Han känner volontärgänget sedan de själva var små och menar att det är deras val att jobba med polisen.

– Det är okej om det gynnar dem. Annars är det utnyttjande. De ska inte vara några informatörer som jobbar gratis.

Fast om polisen verkligen vill komma åt ungdomsproblemen här i Bagis borde de se om sitt eget hus först. Inte ställa ut polisbilar målade med ”aina” i Kungsträdgården utan jobba på sitt bemötande. Det funkar inte att komma in här med armarna i kors, benen brett isär och dolkblick, tycker han

– Särskilt unga aspiranter gör så men jag säger till dem kom igen! Slappna av. Detta är en fritidsgård, det är trygghet.

Kan de inte bara skärpa sig då? De som slåss, eldar bilar och ser till att rutorna på Konsum alltid är dygnsgamla? Det får Kristina Nilsson ofta höra som polis men då brukar hon bolla tillbaka frågan till den välsituerade, medelålders man med fast jobb och pengar på banken som undrade. För det är ofta en sådan som tycker sig ha lösningen. "Du som snusar, kan du inte bara skärpa dig?" kontrar hon.

– Det borde vara enkelt, eller hur? I alla fall enklare än att ta sig ur den misär som vissa ungdomar här lever i. De kommer från hem där man inte kramas, utan piskas. Kan jag bara hjälpa en enda är det värt hela min poliskarriär, säger Kristina Nilsson.

Med åldern och egna barn som nyligen passerat tonåren kom insikten att det inte alltid är så enkelt. Hon känner familjer som det gick illa för trots goda ambitioner och menar att det bara finns två val.

– Antingen fortsätter vi att satsa på de här ungdomarna. Eller så slänger vi dem till draken.

Alltså knarket, våldet och ett öde som innebär att döda eller dödas.

Det lönar sig att inte ge upp. De senaste åren har Bagis blivit lite lugnare trots rubriker om bilbränder och våldsamt upplopp. Volontärerna är en pusselbit i en större satsning kallad Skarpnäckslyftet som bland annat innehåller särskilda områdesvärdar. Tack vare dem har klottret minskat och portarna ser inte längre ut som kaos. Därför var det en liten seger när en kille nyligen kom in på fritidsgården och sade: "Fan, det händer inget längre!"

Unga volontärer – unikt projekt som lyfter ungdomar

I vintras rekryterades fyra ungdomar mellan 17 och 21 år i Bagarmossen och Skarpnäck för att gå en särskild volontärutbildning. Alla som valdes ut är drivna och har stora kontaktnät. Arbetssättet är helt nytt och bygger på individuella förutsättningar.

Utbildningen innehöll exempelvis hjärt- och lungräddning, viss sjukvårds– och brandutbildning, vittnesteknik, konflikthantering och självförsvar. Ungdomarna fick påverka innehållet.

Uppdragen är noga utvalda och man ställer upp i mån  av tid. Skola och jobb går först.

Det finns inga uppsatta mål utan viktigast är ungdomarnas blotta existens.

Gruppen ska fungera som mentorer åt nästa kull, som ska rekryteras under hösten. Förhoppningen är att sprida idén till fler polisdistrikt.

Projektet ingår i Skarpnäckslyftet, ett treårigt samarbete mellan Söderortspolisen, stadsdelsförvaltningen i Skarpnäck och de kommunala bostadsbolagen vars syfte är att öka tryggheten och trivseln i området.