Porträtt: Ungdomspolisen i Tierp

Hon har snart varit polis i tjugo år. Hennes mål har alltid varit det samma: att ge utsatta barn ett bättre liv.

Ulrica Hillerstig är ungdomspolis i lilla norduppländska Tierp, en kommun med 20 000 invånare. Tierp dras med sociala problem. I fjol anmäldes 517 fall där barn kunde misstänkas fara illa. Därmed toppar Tierp länets statistik.

Alltså befinner sig Ulrica Hillerstig på rätt plats. I sitt jobb som polis har hon en allt överskuggande ambition: att skapa bättre levnadsvillkor för de utsatta barnen.

– Alla barn i den här kommunen ska ha tillgång till åtminstone en vuxen som de kan ha en tillitsfull relation med, det är ett minimikrav.

Hennes egen uppväxt var otroligt trygg, säger hon. På landet i norra Uppland, med rötterna i Hållnäshalvöns havsnära mylla, med jordnära och kärleksfulla vuxna, med djur och natur tätt inpå – och frikyrkans söndagsskola varje söndag.

– Jag fick veta att alla människor är lika mycket värda, jag fick träna på att ta ansvar och bygga självförtroende och samtidigt förstå att det är okej att be om hjälp, både Gud och människor. Och jag fick lära mig att man ska hjälpa de svaga, varje jul gick mormor med kaffekorg till behövande äldre i byn.

Ulrica Hillerstig hade de bästa betygen, siktet inställt på jurist, eller kanske lärare. Tills den dagen en polisbekant tyckte att hon skulle tänka om.

– Jag tänker gärna ekonomiskt, så jag insåg fördelarna med en betald utbildning. Lärare kunde jag ju bli på Polishögskolan sedan.

Men hon var bara 18. Det krävdes arbetslivserfarenhet. Ulrica Hillerstig är målinriktad, hon tog ett lärarvikariat på heltid, jobbade i hemtjänsten om kvällarna och lördagar i Ica-butiken.

– Workaholic redan då! Men jag drog in uppemot 18 000 rent i månaden, rätt mycket pengar 1991.

Året efter ringde de från Polishögskolan och erbjöd henne en ny chans.

– På första praktiken kom chocken. Med min trygga bakgrund hade jag inte kunnat föreställa mig hur verkligheten kunde se ut. Ett minne som etsat sig fast är ett lägenhetsbråk här i Tierp, en liten späd mamma hade misshandlats av sin 13-årige son. Han låg på sängen och rökte omgiven av ölburkar, han hade inga sängkläder, det var grymt skitigt – en fruktansvärd miljö för båda två.

– Där föddes mitt engagemang. Inget barn ska behaöva ha det så, jag måste jobba för att ändra på det.

I samband med införandet av Lagen om vård av unga lagöverträdare 1995 fick Ulrica Hillerstig jobbet som ungdomsutredare med ansvar för att bygga upp samverkan i distriktet. Ett par år senare blev hon kriminalinspektör och började jobba på våldsroteln i Uppsala med inriktning på sexuella övergrepp mot barn.

– Nu kom nästa chock, att så små barn kan vara så utsatta – jag hade inte förmått att ta det till mig.

– Men ljuset hade tänts i mig, jag skulle åstadkomma en förändring. Det var bara det att hur mycket jag än slet mitt hår, hur bra utredningar jag än gjorde så var det inte särskilt många barn som fick den hjälp de behövde. Samverkan fungerade inte, mötena var inte stort mer än kafferep. Jobbet började kännas meningslöst. Min frustration växte.

Ulrica Hillerstig gick en ledarskapsutbildning, 2002 var hon chefstrainee och sökte en tjänst som förundersökningsledare. Det var ett misstag.

– Att se hur högarna växte, samma ungdomar som kom igen i utredning efter utredning, jag hade inget att erbjuda, men slavade kvällar och helger i prestationsångest, de sista två veckorna sov jag inte.

Ulrica Hillerstig klappade ihop och drabbades av en djup depression.

– I dag är jag tacksam för det. Jag har en mycket bättre livskvalitet, jag har lärt mig mycket – inte minst att kunna bara vara, att ta hand om själen. För jag vill ju leva som jag lär.

Och så har hon Bra-boken:

– Ingen terapi har gett mig så mycket. Varje kväll skriver jag ned tre saker som har varit bra för mig och tre saker som jag är tacksam för – och så ber jag om hjälp: "Hjälp mig att hålla ett bra föredrag på konferensen i morgon" eller "Hjälp mig att vara en god människa". Jag har en drömlista också, det är viktigt att faktiskt formulera sina drömmar och mål.

Ulrica Hillerstigs ledord är "tillsammans". Samverkan är A och O.

– 2007 kom ett regeringsuppdrag, där man krävde att Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling skulle jobba åt samma håll när det handlar om barn och unga som far eller riskerar att fara illa. Jag sökte upp Carin Götblad, en av mina förebilder, som hade startat ett ungdomsråd.

Ulrica Hillerstig tog initiativ till en egen samverkansgrupp mellan polis, skola och barn- och ungdomspsykiatrin med målet att skapa en samsyn på arbetet för att stödja de utsatta barnen och ungdomarna.

– Det var dags att gå från ord till handling och satt vi runt samma bord skulle vi komma så mycket längre så mycket snabbare.

Ulrica Hillerstigs kontaktnät och engagemang har gjort att många successivt involverats i arbetet, från Rotary och Lions till kyrkan, studieförbunden och Tierps företagare.

– Hela vägen har vi haft polis- och kommunledningens stöd. Nu är samverkansmodellen genomförd i ordinarie verksamhet.

Men allra mest är framgångarna ungdomarnas egen förtjänst. Ulrica Hillerstigs handplockade Ungdomsnätverk är remissinstans inte bara lokalt utan också utåt. I höst bygger de Hälsohuset, en mötesplats för Tierps ungdomar där alla är lika mycket värda – unga i riskzonen såväl som väl fungerande ungdomar, funktionshindrade och invandrarungdomar. Ungdomarna har mentorer i sin egen ålder och får stöd av vuxna som kan vara förebilder och coacher.

– Det bästa är att vi har ett långsiktigt perspektiv. Vi fokuserar på att göra Tierp till en modellkommun, och kommer att utvärdera arbetet ordentligt innan vi sprider budskapet till hela närpolisområdet, säger Ulrica Hillerstig.

Kontaktpolis, mentor och utredare

Namn: Ulrica Hillerstig.

Ålder: 39 år.

Jobbar som: Ungdomspolis i närpolisområde Tierp/Alvkarleby.

Arbetsuppgifter: Kontaktpolis på alla skolor och fritidsgårdar, polisiärt mentorskap, samordnare för Ungdomsnätverket och en styrgrupp mellan polisen och kommunen, deltar i nätverksmöten kring ungdomar som far illa och ungdomsutredningar.

Bor: I villa i centrala Tierp.

Familj: Mattias, också polis, Gustav, 13 år, Viktor, 11 år, och hunden Amigo.

Tror på: Att allt är möjligt! Bara vi har mod, vilja, kärlek, tro och tillit.

Gillar inte: Likgiltighet.

Förebilder: Anna Lindh, Nelson Mandela, Carin Götblad.

En plats jag tycker om: Det blivande Hälsohuset!

Kom till mig om du vill ha hjälp med: Att skapa ett engagemang i hela lokalsamhället.

Motto: Om vi gör som vi alltid har gjort kommer vi att få det vi alltid fått. Vill vi ha ett nytt resultat måste vi göra annorlunda.