Så arbetar fjällräddarna i Jämtland

De är civilisationens sista utpost i en vildmark som kallats Nordens öken. Vi åkte till Jämtland för att träffa fjällräddarna.

Foto: Casper HedbergPolishelikoptern gör en vid vänstersväng och piloten Anders Roos pekar mot den formlösa vithet som tycks välla ned från berget i ett försök att sudda ut både byn och trädgränsen.

– Där har ni en av de största farorna för oss: bristen på konturer. Om ingenting bryter av allt det vita tappar man orienteringen rätt snabbt, säger han.

Som baseringsledare vid polisflyget på Frösön utanför Östersund borde han veta. Enheten gjorde över 130 flygningar förra året. Många av dem var räddningsuppdrag i fjällvärlden, där allt bygger på att naturen ger sitt godkännande. Vädret är fullständigt avgörande.

Nordens öken

Dagens insats är till exempel ett gränsfall. Snöbyarna drar in österifrån i tio meter per sekund och förväntas tillta i styrka. Iskalla vindar kombinerat med hög luftfuktighet kan ställa till stora problem för helikoptern.

– För oss räcker det inte med att komma fram. Vi måste hela tiden ha hemfärden i bakhuvudet också. Ingen blir hjälpt av att polishelikoptern sitter fast uppe på fjället. Stänger man av motorn i det här vädret tar det inte lång tid innan maskinen är täckt av is, säger Anders Roos och sveper med blicken över den diffusa massa av snöbyar och dis som så effektivt skymmer fjälltopparna kring Storsjöbygden.

– Det finns de som kallar kalfjället för Nordens öken. Man behöver bara titta sig omkring här uppe för att förstå vad de menar.

Helikoptern viker nedåt oväntat mjukt i snålblåsten och tar sikte på en man i röd fjällräddarjacka som instruerar från marken genom att sträcka ut armarna i vindens riktning.

– Det där är en riktig legendar här uppe. Han är som huggen i granit, säger Anders Roos och ler brett.

– Ni får nog en intressant dag.

Oberäknelig natur

Den lilla byn Gräftåvallen ligger utspridd längs med trädgränsen i utkanten av Oviksfjällen några mil väster om Östersund. Här, långt från turisthetsen i Åre, breder lugnet ut sig och utsikten över Storsjön är magnifik.Foto: Casper Hedberg

Åtminstone i vanliga fall. Just den här dagen är det mest råkallt och ogenomträngligt. En bit upp på kalfjället blir piloternas ökenliknelse än mer talande. Absolut ingenting hindrar vindarnas nyckfulla framfart här uppe och snön följer fogligt med i dansen. Där det för några dagar sedan fanns farbara skoterleder måste man plötsligt köra omvägar runt regelrätta snöstup.

Men vindarna, som tillsammans med fjällets oberäkneliga natur gör att personer emellanåt tycks försvinna i ett tomt vitt intet när vårt skoterburna lämmeltåg sträcks ut tillräckligt mycket över snötäcket, oroar inte Rickard Svedjesten. Han är fjällräddare, insatsledare, instruktör, och legendaren från helikopterlandningen.

– Det här vädret är rena söndagsutflykten om man jämför med många av våra utryckningar, säger han och pekar på en av de stolpar som med ett karakteristiskt kryss i toppen markerar leden över fjället.

– Idag kan du ändå urskilja åtminstone 30 kryss framåt. När vi åker ut på uppdrag händer det att man inte ens ser mellan två av dem.

Tar över i fjällen

Gränsen går vid 300 meter från ”farbar väg”. På ena sidan detta imaginära streck råder civilisation och sedvanlig ordning. På den andra: 35 600 kvadratkilometer lynnigt ingenmansland där eventuella räddningsinsatser hänger uteslutande på polisflyget och de frivilliga fjällräddarna.

– Många känner inte till att alla insatser i den här miljön per definition blir en fjällräddning. Vi tar med andra ord över landstingets och kommunernas uppdrag också, säger Peter Borg, polisens samordnare för fjällräddningen i Jämtland.

Formellt faller ansvaret på polisen som enligt lagen ska ”efterforska och rädda den som har försvunnit” och ”rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse eller drabbats av en sjukdom” i fjällen.

I praktiken betyder det att vakthavande befäl larmar närmaste fjällräddningsenhet och den av deras insatsledare som svarar först sätter ihop en grupp utifrån de frivilliga som finns tillgängliga.

– Det där gjordes om för några år sedan. Tidigare fanns det i princip en egen liten fjällräddningsgrupp i varje by. Nu har fjällområdena delats in i större enheter med uppåt 20 frivilliga i varje. På det sättet får vi alltid tillräckligt många som svarar. Det fungerar otroligt bra, säger Peter Borg.

Nya tider

Administrationens utformning är inte det enda som förändrats drastiskt på senare år. När fjällräddarna tidigare ”ärvde” polisens avlagda utrustning, och än längre tillbaka tvingades binda ihop skotrarna med rep eftersom de inte hade någon radiokommunikation över huvud taget, så har verksamheten nu professionaliserats och effektiviserats.

Dessutom har larmen bytt skepnad. Fler olyckor och skador, färre regelrätta försvinnanden.

– De var väldigt vanliga förr men nu ringer ju folk och berättar för sina anhöriga om de blir sena ned från fjället, säger Peter Borg.

Förra året gjorde fjällräddarna i Jämtland visserligen ett 40-tal utryckningar till folk som inte hittade hem men Rickard Svedjesten och hans kolleger räknar dem knappast som försvunna.

– Personerna som larmar tror kanske att de åkt vilse men vi förstår oftast direkt var de befinner sig. Inte minst på vintrarna, då folk generellt håller sig till lederna, säger han.

Ensam i vildmarken

Men att veta vart man ska betyder inte nödvändigtvis att det är lätt att ta sig dit. När vildmarken sluter sig kring fjällräddarna får de i praktiken klara sig själva. Ingen räddar räddarna. Det är där gruppdynamiken kommer in i bilden.

– Jag skulle inte byta ut Maria mot alla välkända äventyrare i världen, säger Rickard Svedjesten och syftar på kollegan Maria Häggblom, som är inne på sin sextonde säsong i Oviksfjällen.

– Det krävs i princip att man är uppväxt där man ska jobba. Det går inte hålla på med gps och karta i full snöstorm. Vi ger oss ofta ut i ett inferno och då bygger allt på lokal-kännedom in i minsta detalj.

Peter Borg är inne på samma linje:

– Hela grundtanken är att rekrytera lokalt. Jag gör naturligtvis en polisiär koll av de som ska anlitas men i övrigt lägger jag mig i så lite som möjligt. Förslag på nya fjällräddare måste komma från andra fjällräddare, säger han.

Tolv timmar i pulka

Resultatet blir en minst sagt sammansvetsad grupp och under lunchen i Tväråstugan – ett vindpinat krypin som bokstavligt talat är fastgjutet i kalfjället – avlöser anekdoterna varandra.

– Vi låg tre personer i samma en och en halv gånger två meter stora räddningspulka och väntade ut ett oväder i tolv timmar en gång. Och då hör det till saken att jag inte var den största av oss, säger Rickard Svedje-sten och skrattar.

Foto: Casper HedbergTrots fantastisk mat och hjärtlig stämning runt kaminen, tränger sig verkligheten på. Bara några timmar tidigare har tre skidåkare hittats ihjälfrusna i Norge. De överraskades av dåligt väder och fastnade i snön – 800 meter från just en sådan här värmestuga.

– Faktum är att det ofta blir en fråga om liv och död på fjället och vi försöker verkligen förbereda alla nya frivilliga på att det här inte bara handlar om att köra skoter i fina kläder. Man får aldrig glömma bort att fjällräddarna är den enda anledningen till att dödsfallen här uppe är så få som de faktiskt är, säger Peter Borg.

Därför är det också viktigt att man lyckas sortera bort folk som balanserar på den beryktade styva linan. Trots att helikoptrar, dramatiska räddningsuppdrag och skotrar med hastighetsmätare som går upp till 200 kilometer i timmen skulle kunna tänkas locka till sig den typen av personligheter.

– Jag märker med en gång om någon tar onödiga risker. Det fungerar helt enkelt inte. Man måste vara otroligt ödmjuk på fjället och när det blåser full storm här uppe, då är man inte kaxig. Det kan jag lova dig, säger Rickard Svedjesten.

Blir du rädd ibland?

– Rädd? Nej du, det har aldrig hänt, säger Rickard Svedjesten med ett leende. 

– Och har det hänt, så skulle jag aldrig erkänna det.

Simon Bynert

Alla fjällräddare går en grundutbildning hos polisen

409 frivilliga är fördelade över 27 enheter i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna. Rikskriminalpolisen har det nationella ansvaret. Polismyndigheterna har lokala samordnare.

Jämtlandsgruppen är störst med 193 fjällräddare.

Förutom de vanliga fjällräddarenheterna finns också två alpina grupper, i Kiruna och Östersund. De är specialiserade på att arbeta i branta partier som stup och klippväggar. Det finns också två grotträddargrupper.

Alla fjällräddare är natur- och skotervana. De måste vara mellan 18 och 65 år och permanent boende på den ort enheten utgår från.

Gruppdynamiken är livsviktig. Polisen går oftast på rekommendationer från andra fjällräddare när vakanta platser fylls.

Jämtland tjänar fjällräddarna 200 kronor i timmen med minimiutbetalning på fyra timmar.

Fjällräddarna har färdselrätt vilket betyder att de får köra skoter där det råder skoterförbud.

Varje fjällräddare får utrustning för drygt 30 000 kronor, bland annat fjällräddarkläder, radio, hjälm med headset och lavinsond. De använder sina egna skotrar.

Alla fjällräddare går igenom en grundutbildning hos polisen. Kursen tar en dryg vecka och tar bland annat upp första hjälpen i terräng, snö- och lavinkunskap, radiokommunikation, sjukdomslära och navigation.