Så utreds grova jaktbrott

Vargbeståndet i Värmland är rekordstort. Det betyder mer arbete för Monica Stöllman – länets ende utredare av illegal rovdjursjakt.

Urban Mossberg, Lars Furuholm och Monica Stöllman letar vargspårFör bara några decennier sedan ansågs vargarna vara helt utrotade i Värmland. I år har länsstyrelsen hittat över hundra djur. Vårens valpkull verkar dessutom slå alla rekord och de tjänstemän som varit med länge börjar nu tala om en verklig vargexplosion.

Trots det är vissa områden fortfarande helt tomma på rovdjur.

– Vi har ju våra teorier om varför utbredningen ser ut som den gör, säger Lars Furuholm, rovdjurssamordnare på länsstyrelsen i Värmland, och drar med fingret längs ett av de valp- och revirfria fälten på myndighetens inventeringskarta.

– Det kan naturligtvis finnas andra orsaker också men illegal jakt är nog en av förklaringarna.

Monica Stöllman, kriminalinspektören som utreder all illegal rovdjursjakt i Värmland, är inne på samma linje men svarar mer dröjande.

– Det är oerhört svårt att bevisa någonting men visst har jag mina misstankar om hur det går till när de här djuren försvinner.

Vad möts du som polis av i de områdena?

– Tystnad. Kompakt tystnad.

Urgamla vargtrakter

Man behöver egentligen inte Lars Furuholms omsorgsfulla revirkarta för att se hur djupt rotad vargen är i Värmland. Det räcker med en vanlig vägatlas. Ortsnamn som Vargmåla, Ulvsby och Vargsjön talar sitt tydliga språk. Här var vargen tidigt en så påtaglig och karakteristisk del av livet att man till och med döpte byarna efter den. Långt senare plockade självaste kungen upp tråden. 1988 satt han med i den jury som röstade fram vilka djur som skulle symbolisera vilka landskap. Värmland fick vargen.

– Det här är av hävd och urgammal tradition vargtrakter. De trivs. De återkommer. Biotopen är bra för dem helt enkelt. Det kan man inte komma ifrån, säger naturbevakaren Urban Mossberg och släpper ut den energiska hunden Jello ur baksätet på en av länsstyrelsens svarta Toyota Hilux.

Tillsammans ingår de i det vidsträckta nätverk som, något förenklat, är regeringens förlängda och högst konkreta arm i de svenska skogarna. Där samarbetar en rad samhällsinstanser för att hålla ordning och gå den intrikata balansgången mellan jägare, mark- och tamdjursägare, turister, byråkrater, naturälskare och rovdjur.

När allt fungerar som det ska blir skogen – och naturbevakarnas arbete – ett dynamiskt gytter av allt som är fantastiskt med den svenska landsbygden. Snubblar någon till i den såphala balansakten riskerar man att drabbas av det rakt motsatta: en futtig trångsynthet som emellanåt leder till rena trakasserier. Historierna om länsstyrelsepersonal, åklagare och poliser som drabbas av regelrätta påtryckningar är förvånansvärt många. Avklippta sändarhalsband från lodjur, björnar och vargar som nattetid kastas in i enskilda tjänstemäns trädgårdar. Sönderskurna bildäck. Utfrysning i lunchrummet. Underförstådda hot. Uttryckliga hot. Anonyma samtal om att "du kan sluta åka upp hit och pejla den där vargtiken – hon ligger nedgrävd i den och den åkern".

De värsta fallen är få och utgår i princip alltid från samma kvintett: varg, lo, björn, kungsörn eller järv. Fem rovdjur och lika många infekterade problemhärdar. Hätska debatter som delar upp små men högljudda delar av befolkningen i hatare och kramare. På ena sidan de som till varje pris vill skjuta så många rovdjur som möjligt och vägrar lyssna på några som helst argument från motståndarsidan – på den andra de som till varje pris vill behålla så många rovdjur som möjligt och vägrar lyssna på några som helst argument från motståndarsidan.

Och mitt i mellan står Monica Stöllman.

Naturlig brutalitet

Lukten av död är söt och omisskännlig. Fällplatsen, den smala skogsväg där vargflocken slutligen fick omkull älgen, är inte speciellt stor men det är tydligt att det här djuret kämpade för sitt liv. Förutom knäckta småträd och buskar är en yta på flera kvadratmeter bokstavligt talat täckt av tjockt gråbrunt hår.

All vargspillning DNA-testasHär och där ligger ben- och skinnbitar utspridda men av skogens konung återstår just ingenting. Den nogsamt avgnagda ryggraden ligger visserligen utsträckt över stigen och pekar strävsamt uppåt men det liknar mer en bisarr och utstuderad installation än någonting som faktiskt burit upp en hel älgtjur.

Omsluten av värmländsk tallskog och dagens diffust gråa ljus är scenen så vilsam att man nästan missar den råa brutaliteten. Sanningen är att absolut ingenting är diskret eller taktfullt med en rovdjursflock som fäller sitt byte. Det är våldsamt, hejdlöst och melodramatiskt.

Men det som för ett otränat öga verkar vara en självklar födelseplats för alla möjliga myter om den blodtörstiga, lustmördande, stora stygga vargen, är i själva verket naturens nakna ordning. Det är så här det ska gå till.

– Varje vargrevir dödar mellan 100 och 150 älgar om året, säger Urban Mossberg och rycker på axlarna.

Förgiftade fällor

Monica Stöllman lutar sig närmare det lilla som återstår av älgen. Vargarna äter i omgångar och återkommer till samma byte under flera veckors tid. Därför är det inte ovanligt att fällplatserna utnyttjas av tjuvjägarna.

– Det händer förhållandevis ofta att det dyker upp fällor, till exempel i form av köttbullar eller kadaver som preparerats med gift. Vi vet också att de ibland lägger ut lite åt gången så att det blir mer långtidsverkande.

För att vargen ska plågas till döds?

– Så är det nog i vissa kretsar.

Det räcker inte med att döda. Vargen ska lida. Kriminalunderrättelse-tjänsten lokaliserar allt som oftast både bilder och konversationer där hatet blir minst sagt konkret.

– Det är riktigt sjuka grejer ibland. Bilder på avhuggna varghuvuden i toalettstolar, säger Monica Stöllman och skakar på huvudet.

Forskare har tidigare försökt identifiera motiven bakom den illegala jakten och kom fram till logiska slutsatser: skydd av tamdjur och jakthundar, rädsla, konkurrens om jaktbara viltstammar. Här, där man arbetar nära problematiken, sipprar någonting annat och mer irrationellt upp mellan raderna. Känslan är till exempel att vargarna, som i modern tid knappast kan påstås ha varit i närheten av att döda människor i Sverige, avskys mer än brunbjörnarna, som är mångdubbelt fler och rev ihjäl en älgjägare så sent som 2007 och en annan 2004.

– En förklaring är ju att björnarna inte tar jakthundar på samma sätt som vargen men vi hade bara två sådana incidenter i Värmland förra året. Ibland tror jag snarare det här handlar om den allmänna bilden av vargen, säger Urban Mossberg.

Lars Furuholm fyller i:

– Den mordiska vargflocken å ena sidan och gulliga nallebjörnar som äter blåbär ur händerna på barn å den andra.

Kan det här verkligen bottna i något så harmlöst som Elsa Beskow; sagorna vi hörde som barn?

– Till viss del kanske men framför allt tror jag det är en livsstil att jaga rovdjur. Det är status, macho och förbjudet. Att bli larmad via mobilen och sedan bränna av på skoter med ett illegalt vapen för att skjuta varg ger en adrenalinkick, säger Monica Stöllman.

Samhällets blinda fläckar

Ofta begås brotten djupt inne i vildmarken och även om polisen har många indicier så möts utredarna bara av den där kompakta tystnaden.

– Vi får visserligen in en del anonyma tips men det leder oftast ingenstans. Folk vågar inte vittna, och inte bara på grund av rädsla för fysiskt våld. I de här fallen rör det sig ofta om små byar där alla känner alla. Då måste man ta med risken för social utfrysning i beräkningarna, säger Monica Stöllman.

– I samband med andra fejder; kvinnofridskränkning, bråk om jakträtter, otrohet, kan det dyka upp påståenden om att den och den "minsann skjuter varg". Men locket läggs på snabbt igen.

Det mönstret går igen på fler håll. När Brottsförebyggande rådet djupstuderade rovdjursproblematiken kom de bland annat fram till att "i fråga om illegal jakt kan det närmast uppfattas som att vi lever i ett laglöst land".

Samma forskare beskrev hur tjuvjakten bedrevs "i en stämning av misstro mot myndigheter och oförsonlig kritik mot rovdjurspolitiken".

Värmländsk tallskogDen tystnad som möter Monica Stöllman är med andra ord inte nödvändigtvis ett uttryck för ovilja mot henne personligen utan kanske framför allt ett underkännande av statsapparaten i allmänhet och det vissa uppfattar som orättvisa storstadsfasoner i synnerhet.

I forskarnas och tjänstemännens analys blir den illegala rovdjursjakten på det sättet bara ett symptom. Det underliggande problemet är istället att tomrummen mellan reviren på länsstyrelsernas varginventeringar lika gärna skulle kunna vara kartor över samhällsnormens blinda fläckar. En besviken mylla där man inte vill att någon annans ideal ska slå rot.

Men vad kan man göra åt det?

– Det går som du förstår inte att börja patrullera de värmländska skogarna, säger Monica Stöllman och sveper med handen över de till synes oändliga skogsmarkerna omkring oss.

– Jag tror snarare att vi måste våga diskutera de bakomliggande orsakerna mer ingående. För alla med insyn håller nog med om att varghatet bara är en del av problemet.

Simon Bynert

Illegal jakt på stora rovdjur

All illegal jakt på stora rovdjur räknas som grovt jaktbrott. Straffskalan sträcker sig från fängelse i sex månader till fängelse i fyra år.

De grova jaktbrotten utreds ofta av samma poliser som hanterar miljöbrott. Utredningarna leds av en särskild miljöåklagare.

Med jakt avses inte bara att döda djuret utan också att spåra och förfölja dem i syfte att döda.

Forskning från 2006 och 2007 visar att varannan varg som dör, faller offer för illegal jakt. Det betydde då 20-25 vargar om året. För järven är den illegala dödligheten ännu högre. Forskarna bedömer också att 100–150 lodjur skjuts illegalt varje år i Sverige. För kungsörn och björn finns inga tillförlitliga uppgifter.

Förra året anmäldes 59 fall av illegal rovdjursjakt, vilket är en ökning med 84 procent jämfört med 2009.

2010 gick 1 anmälan om illegal rovdjursjakt vidare till åtal och 1 person fick strafföreläggande. Personuppklaringsprocenten ligger på 3 procent, vilket kan jämföras med 18 procent för samtliga anmälda brott samma år.

När Brottsförebyggande rådet gick igenom antalet illegalt dödade rovdjur kom det fram till att andelen dömda gärningsmän kan räknas i promille.

Det här är på gång i jaktbrottsfrågan

Tidigare i år lämnade länspolismästarna i region Bergslagen, det vill säga Dalarna, Örebro och Värmland, in ett förslag om nationell samordning av insatser mot grova jaktbrott till Rikspolisstyrelsen och Rikskriminalpolisen. Parterna träffas för ett första möte i Örebro i slutet av maj.

Regeringen har lagt en lagråds-remiss där försök och förberedelse till grovt jaktbrott och jakthäleri kriminaliseras. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli i år

I mitten av maj genomfördes ett seminarium i Orsa med temat illegal jakt på stora rovdjur. Ledande experter på faunakriminalitet samt företrädare från bland annat polisen, Åklagarmyndigheten, länsstyrelserna och Naturvårdsverket träffades för ett tre dagar långt kunskaps- och erfarenhetsutbyte.

Rikspolisstyrelsen har sedan tidigare tagit fram rutiner för personsäkerhetsarbetet kring de tjänstemän som hotas, exempelvis i samband med rovdjursförvaltning.