På liv och död

Hur räddar man livet på den som bestämt sig för att dö? I Jönköping är svaret samarbete, på Karolinska institutet får blåljuspersonal utbildning och vid Mälardalens högskola konstaterar en forskare att var fjärde polisskjutning är ett självmordsförsök.

Foto: Simon Bynert– Jag får inte träffa mina barn. Det finns ingenting att leva för längre.

Stämningen i den fönsterlösa och bunker-liknande undervisningslokalen är tryckt. Två personer sitter med ryggen mot varandra på varsin stol. Den ene arbetar med att rädda liv. Den andre vill dö.

– Om vi ordnar så att du får umgås med barnen, kommer du ned då? Det finns säkert någon som kan lösa det här, säger den förstnämnde av dem.

Jens Andersson, polis i Eksjö och utbildad förhandlare, bryter övningen.

– Bra, men du kastar dig för fort över lösningarna och börjar lova saker, vilket är helt naturligt för oss. Vi är problemlösare, men när du tänker ”det här måste vi ju kunna fixa” är det viktigt att komma ihåg att personen som står på broräcket har kört fast. Han ser ingen lösning.

Brandmännen – de två huvudpersonerna i den så kallade rygg-mot-rygg-övningen och deras sex kolleger – nickar med allvarliga ansiktsuttryck. Förra året åkte räddningstjänsten i Jönköping ut på drygt ett självmordslarm i veckan. Alla i rummet har varit med om den mentala krock det innebär att försöka rädda livet på någon som faktiskt vill dö. De har känt paniken; rädslan för att säga eller göra någonting som i den värsta av alla mardrömmar får personen att bokstavligt talat kliva över kanten.

– Okej, vi kör vidare, säger Jens Andersson och slår ihop händerna, den här gången är du brandman och du figurant.

Unik larmplan

Allt började med att Göran Melin, ställföreträdande räddningschef i Jönköpings län, insåg att hjälpen inte nådde fram i tid.

– 60 procent av alla som tar sitt liv avslöjar det för någon i anslutning till försöket och där fanns det brister. Om någon ringde 112 och berättade om sina avsikter blev det automatiskt ett polisärende, men vi kopplades inte alltid in, säger han.

Lösningen blev en helt ny larmplan där operatörerna på SOS Alarm i praktiken aktiverar ambulans, räddningstjänst och polis med samma knapptryckning vid ett suicidförsök. Det arbetssättet har både geografiska och praktiska fördelar.

– Vi i räddningstjänsten rycker ut från 43 olika platser i Jönköping, polisen från tre. Numera åker vi dessutom alltid med om de kan ha nytta av vår utrustning. Vi har ju till exempel båtar med värmekameror och redskap för att arbeta över stup, säger Göran Melin.

Larmplanen sjösattes under 2004 och effekterna är tydliga: polisens egna suicidinsatser har fördubblats från 200 larm tidigare till 400 förra året. Räddningstjänstens utryckningar har ökat än mer explosionsartat, från fyra-fem insatser om året – till 70 suicidrelaterade larm under 2010. Trots att 3 000 personer från SOS Alarm, räddningstjänsten, landstinget och polisen gått en teoretisk grundutbildning om suicidproblematiken efterlyste personalen mer praktik.

Förhandlarna utbildar

Det är där Jens Andersson, Emma Blomqvist, Katarina Anttila och Urban Werlefelt kommer in i bilden. De är länets fyra polisförhandlare.

– Det viktigaste att komma ihåg är att personerna ni möter inte har funderat färdigt. Hade de verkligen bestämt sig skulle vi fått hämta kroppen istället. Men de står kvar på bron. Den ambivalensen kan vi utnyttja, säger Jens Andersson.

Vi är halvvägs genom den första av 21 kurser som han och de andra förhandlarna ska hålla under våren. Totalt kommer 200 brandmän att lära sig grunderna i konsten att prata tillbaka en person till livet. Budskapet är tydligt:

– Är ni först på platsen vill både vi och era chefer att ni tar kontakt. Gå så nära personen ifråga tillåter och börja prata. Det är skrämmande men väldigt viktigt.

– Grundbulten är aktivt lyssnande. Visa med både kroppsspråk och ord att du hör vad de säger. Identifiera känslor, ”jag hör att du är arg”, ”du låter ledsen”, och ställ öppna frågor.

Svar i ryggmärgen

De praktiska råden avlöser varandra och det mesta går faktiskt träna. Inövade meningar som sitter i ryggmärgen, till exempel en förprogrammerad introduktion, kan vara ovärderliga i ett skarpt läge.

– Ni har fördelen att räddningstjänsten är ett positivt laddat begrepp för de flesta. Att presentera sig som brandman är ofta ett stort plus jämfört med att till exempel komma från polisen eller socialtjänsten, säger Jens Andersson.

– Ett annat vanligt påstående som brukar dyka upp när man har pratat ett tag är ”du bryr dig inte egentligen – det här är bara ditt jobb”. Det vill jag också att ni tänker ut ett bra svar på, för den anklagelsen kommer ni få höra.

Trots att en av kursdeltagarna faktiskt hittar ett bra svar på just det påståendet – ”nej, jag är brandman, jag släcker bränder, här står jag för att jag inte vill att du ska göra dig illa” – återkommer alla i rummet till skräcken. Till ansvarets tyngd. Till den allestädes närvarande risken att det går fruktansvärt fel.

"En mardröm"

Några minuter senare har brandmännen lämnat lektionsbunkern och Jens Andersson nickar igenkännande när rädslan kommer på tal.

– Det märks så tydligt att de verkligen inte vill misslyckas. De hoppas att vi ska ge dem de där exakta orden som gör att personen aldrig kommer att hoppa. Problemet är att de orden inte existerar.

Men de har ju en poäng: risken finns. Hur hanterar ni förhandlare det?
– Har man skött sina kort rätt inbillar jag mig att det går att leva vidare efteråt, men jag vet ju inte. Om det händer vill jag kanske aldrig arbeta som förhandlare igen.

Kollegan Katarina Anttila är inne på samma linje:

– Det skulle givetvis vara en mardröm om det hände och jag tänkte igenom det noga innan jag sökte förhandlarutbildningen men hur mycket jag än funderar blir det ändå alltid samma slutsats: viljan att rädda liv är starkare än rädslan för att misslyckas.