Ett pass med supporterpolisen

300 risksupportrar som letar efter en anledning att explodera – sex supporterpoliser som gör allt för att släcka stubinen. Årets första Stockholmsderby blev en dramatisk studie i hur man får huliganism att rinna ut i sanden.

Två äldre damer med fotsida kappor och färgglada hattar omfamnar varandra på trottoaren utanför en restaurang i centrala Stockholm. Det är måndagseftermiddag. Alla andra tycks vara på väg hem från jobbet men de här kvinnorna håller in sina hundar och samtalar hjärtligt i vårsolen. De noterar kanske att kvarterskrogen strax intill är oväntat välbesökt men det finns egentligen inga indikationer på att det händer någonting anmärkningsvärt i deras vanligtvis så lugna stadsdel.

När en bedövande fyrverkeripjäs plötsligt briserar mellan husen lyfter kvinnorna blicken och kan då konstatera att korsningen som för några minuter sedan såg ut som den alltid gör, omringats av polisbussar. Restaurangen på andra sidan trottoaren är i själva verket en kaotisk enklav där 200 risksupportrar satt sig till rätta mitt i alla andras vardag.

Fotbollsderbyt mellan Djurgården och AIK fullbordar den första omgången av Allsvenskan 2011 och förväntas på många sätt definiera de 29 som komma skall.

Blir det bråk idag är risken stor att det smittar av sig på resten av säsongen.
Det är tre timmar kvar till avspark och supporterpolisens första uppgift är att med hjälp av erfarenhet och underrättelser lokalisera risksupportrarnas samling inför högriskmatchen. Det problemet löste sig oväntat snabbt den här gången.

Oftast försöker de så kallade firmorna, löst sammanflätade nätverk av mer eller mindre våldsamma risksupportrar, hålla sig undan timmarna före avspark. Det ingår i katt- och råttaleken. Genom åren har de dykt upp i både Vårby gård och Jakobsberg – långt från arenan.

Lyckas firmorna genomföra sina respektive förmöten i hemlighet tar de kontakt med varandra och organiserar en ”fight” – ett rallarslagsmål för 2000-talet. Det hela bygger dock på att de inte blir avbrutna och i ett så här synligt förmöte hinner polisen ringa in problemet. I praktiken omöjliggör det alla former av organiserat bråk före matchen, vilket å andra sidan brukar betyda att det blir desto oroligare utanför arenan.

Supporterpoliserna Hans Löfdahl och Björn Persson kryssar vant mellan risksupportrarna i restaurangens innandömen. De hälsas med öppna armar och breda leenden. Den svårdefinierade huliganheder som slår fast att firmornas uppgörelser ska vara vapenfria, fredar också de civilklädda supporterpoliserna. Det må spys ohejdad galla över deras uniformerade kollegor varhelst vi kommer under kvällen, ”men Hasse är okej”.

Den ömsesidiga respekten har byggts upp under de drygt tio år han följt Djurgården i allmänhet och deras risksupportrar i synnerhet. Då spelar det uppenbarligen ingen roll att de flesta här inne vet att han kommer göra allt i sin makt för att få dem fällda för de brott som begås.

I huliganhedern, den så kallade casualkulturen, ingår också att man inte ger sig på ”julgranar” – vanliga fans klädda i supporterutstyrsel. Därför ser vi inte en enda Djurgårdströja på förmötet, trots att några av lagets mest engagerade supportrar kan påstås vara på plats. Klubbemblem är förbehållet julgranarna.

Här är det en helt annan uniform som gäller: diskreta och, kanske framför allt, dyra märkeskläder i ett minutiöst urval. Stone Island, Sergio Tacchini, Barbour, Burberry, Henri Lloyd och Adidas Originals. Fenomenet är så utbrett att den som går på högriskmatch i en jacka med Stone Islands klassiska kompasslogotyp, mycket väl kan komma att ställas till svars och förväntas ”stå upp” för sina kläder.

Men det faktum att huliganer är oväntat välklädda är knappast den första reflektionen som far genom huvudet på de två, vid det här laget gravt uppskrämda, damerna när de 200 vrålande risksupportrarna lämnar kvarterskrogen och tågar rakt ut i den flerfiliga eftermiddagstrafiken som om de ägde hela världen.

Kaos på Karlbergs station

Det är på många sätt logistiken som gör att allt håller på att gå fruktansvärt fel.

– De lämnade restaurangen för tidigt, säger Hans Löfdahl och tittar oroligt upp mot klockan i taket på pendeltågstationen.

– Det här kommer att bli stökigt.

Vi har precis tumlat ut på perrongen efter den högljudda marschen från restaurangen och ser nu på när knappt tusen personer från den officiella supporterföreningens förmöte i Vasaparken forsar ut ur stationsbyggnaden.

Risksupportrarna kommer snabbt fram till samma slutsats som polisen: alla de här människorna kan omöjligt få plats på tåget. Dagen efter konstaterar en av dagstidningarna att ”ett pendeltåg från Karlbergs station mot Solna försenades sedan ett hundratal djurgårdare tänt bengaliska eldar och skjutit knallskott”.

För den som står på perrongen är händelseförloppet inte riktigt lika knastertorrt. Där framstår det snarare som om Karlbergs station under några minuter förvandlas till en organisk massa; en stilstudie i gruppsykologi.

Plötsligt drar alla åt ett håll, lika hastigt åt ett annat. Ingen vet varför, eller vem som bestämmer riktningen. Vi följer bara med.

En ung man flyter förbi på rygg ovanpå folkhopen, en annan ber smått desperat om hjälp med att fimpa sin cigarett. Trängseln pressar armarna så hårt mot ansiktet att han inte lyckas få det utrymme som krävs för att bli av med den glödande stumpen utan att bränna sig.

I den alkoholstinna röran svingar någon plötsligt en yvig högerkrok. Björn Persson försöker avstyra bråket, varpå hans glasögon krossas till oigenkännlighet.

När det extrainsatta tåget väl rullar in på perrongen och öppnar dörrarna går det inte hålla emot längre. Trycket mot bröstet fortsätter obönhörligt att öka och det är då någon bestämmer sig för att tända de fyrverkeripjäser som senare letar sig in i tidningarnas notisspalter.

Risksupportrarna omkring oss visar visserligen sitt missnöje och börjar skandera grova skällsord åt det håll explosionen kom från men rökutvecklingen är överväldigande. När ett höghastighetståg på väg mot Arlanda dessutom drar förbi tätt intill på andra sidan perrongen är det svårt att komma ifrån känslan av att det här helt enkelt inte kommer gå.

Då är det plötsligt över. Av någon outgrundlig anledning har kaoset nått klimax. Trycket lättar.

När det överfulla pendeltåget slutligen lämnar Karlberg har klockan hunnit bli 19.30. Det är bara en halvtimme kvar till avspark och drygt 600 personer står fortfarande kvar på perrongen.

Mitt i kalabaliken glömmer man lätt att det här är en helt vanlig måndagskväll där helt vanliga stockholmare är på väg till helt vanliga platser. Någon någonstans har uppenbarligen bestämt att dessa de vanliga inte ska behöva överhopas av hundratals supportrar som i bästa fall är försenade och frustrerade och i sämsta fall försenade och dokumenterat våldsamma. Två reguljära pendeltåg som faktiskt skulle kunna ta oss till rätt station, susar således förbi utan att stanna.

I förvirringen som breder ut sig bland dem som inte fick plats på det första tåget blir det uppenbart vart risksupportrarna vänder sig när de behöver övergripande information:

Hasse, vad är det som händer? Hasse, varför kör tågen mot Märsta förbi? Hasse, kommer vi missa matchen? Hasse, skjuter de på avsparken? Hasse, nu får du fan lösa det här!

Det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet att det inte spelar någon roll vad de uniformerade poliserna gör – allt vänds ofelbart emot dem. Den välklädda krutdurken omkring oss tycks återigen vara på väg att explodera.

Hans Löfdahl sträcker båda händerna i luften och går, till synes på måfå, fram till en svartklädd man i mitten av den kokande gruppen. I själva verket är det ett medvetet val. Det finns tydliga hierarkier inom firmorna och får man med sig de tre-fyra ledarfigurerna följer resten av gruppen ofta efter.

Taktiken är tydlig: tilltala med förnamn, stå nära inpå, sök ögonkontakt, förklara, lirka, förhandla.

– Vi gör vad vi kan, men det var ni som gick för tidigt från restaurangen trots att jag gav er ett exakt klockslag.

– Det kommer fler tåg.

– Det är inte sant som ni påstår att ordningspolisen pressar på ut mot perrongen, det ser bara ut så eftersom de inte kan stå emot trycket bakifrån.

– Det tåg som står inne nu måste lämna innan det andra kan köra fram men dörrarna har låst sig och behöver stängas manuellt.

– Nya bud: det första tåget ska till Solna station och vända först. Men vi är snart på väg.

– Se till att NN lugnar sig!

– Bra jobbat.

När det tomma tåget återvänder har den hätska stämningen svalnat märkbart.

Stormens öga

Vi säger inte mycket under språngmarschen från Solna station till fotbollsstadion Råsunda. En man skriker könsord åt vårt håll och tecknar att han blivit slagen i ansiktet. Hans Löfdahl joggar vidare.

– Vi får tala för alla poliser sådana här dagar. Det ingår i rollen, säger han.
Risksupportrarna som fick plats på första tåget har tagit sig förbi ordningspolisen och rusar mot andra sidan av arenan. Dessutom har 200 AIK-supportrar stormat norra entrén och därmed undgått den regelmässiga visiteringen vid hjulkorsen, en taktik som ingår i firmornas maktspråk: ”Vi gör vad vi vill när vi vill.”

När en svettig Hans Löfdahl kommer till platsen är ordningen något så när återställd. Polisrytteriet har spärrat av huvudgatan förbi arenan och utgör nu en frustande barriär som kyler av eventuella utbrottsförsök.

– Det är effektivt i de här lägena, säger Hans Löfdahl.

– När det kommer sex polishästar galopperande mot dig och det bokstavligt talat slår gnistor om hovarna, då vänder man och springer åt andra hållet. Det kan jag lova.

Röken från ovanligt många bengaliska eldar är fortfarande lindad runt arenan som en smutsgrå smet men matchen kan slutligen sparkas igång. Tio minuter efter utsatt tid.

I gångtunneln under Solnavägen dukar logistikgruppen och polisens volontärer upp kokt korv och kaffe. Ett påtagligt lugn breder ut sig. För de 28 931 åskådarna är matchen kvällens höjdpunkt. För de drygt 200 poliser som deltar i kommenderingen är den stormens öga.

"Den här leken är rätt bisarr"

Jag har lekt den här leken förut men då hette den Röda-vita-rosen och jag var elva år. Tanken är ofrånkomlig när vi för andra eller tredje gången tar ett varv runt arenaområdet. Risksupportrarna på andra sidan gatan ser oss och de ser framför allt att vi ser dem.

Matchen har just slutat 0–0 och känslan av att inte veta om man är katten eller råttan lägrar sig. Polisen har byggt en tillfällig mur som utgår från de två kortsidorna på arenan och det är supporterpolisernas jobb att ta rygg på klungorna av risksupportrar som nu försöker hitta hål i barrikaderna för att ta sig över till AIK-lägret.

– Jag vet att den här katt- och råttaleken är rätt bisarr när man tänker efter, säger Hans Löfdahl.

– Men så här är det å andra sidan bara under högriskmatcherna. Då överhopar risksupportrarna hela verksamheten. En vanlig hemmamatch fokuserar vi mycket mer på den gode supportern.

Risksupportrarna framför oss, som alla med breda leenden just bedyrat att de ”ska åka direkt hem”, tycks leta taxi ena stunden men försvinner sedan ned i tunnelbanan.

En ung man med djurgårdströja ligger utsträckt på den mörkgrå perrongen. Han blöder ymnigt ur näsan. En ordningsvakt och ytterligare några personer står lutade över honom. Hans Löfdahl och Björn Persson saktar bara in tillräckligt mycket för att konstatera att det inte finns några risksupportrar i närheten.

– Han får hjälp av vakten. Vi kan inte tillföra någonting och har framför allt ett helt annat uppdrag, konstaterar Hans Löfdahl kort, och ökar farten igen. Huligancirkusen virvlar vidare, mot sportbarerna på Fridhemsplan.

Vinst på poäng

Det tar bara några sekunder för risksupportrarna att välla ut från den överfulla puben. Orsaken till uppbrottet är oklar men ilskan riktas efter viss överläggning mot polisen.

Hans Löfdahl sträcker ännu en gång händerna i luften, och börjar prata. Gruppen byter därmed fokus, abrupt och rent fysiskt. Klungan som just krängt fram och tillbaka framför ordningspoliserna omsluter nu Hans Löfdahl och Björn Persson.

Det har gått en dryg timme sedan matchen blåstes av och sedan dess har insatsledningen i stort sett lyckats hålla isär de båda lagens risksupportrar. Kvar på Fridhemsplan finns ett 50-tal frustrerade män som trampar runt utanför restaurangen, mer upphetsade än upprörda. De vill explodera och letar nu febrilt efter någon som kan tänka sig att tända stubinen.

När det började ryktas att risksupportrar från AIK synts till i närheten kommer rusningen mot tunnelbanestationen, och bort från supporterpoliserna, knappast som en överraskning. Luften dallrar av aggressiv förväntan. Nu händer det. Nu kommer crescendots storslagna slutpunkt. Fighten.

Men när Hans Löfdahl och hans kollega hinner ikapp den våldsamma klungan, tycks allting istället börja om från början. Ännu ett verbalt ställningskrig, ännu en omgång könsord mot de uniformerade poliserna, ännu ett falsklarm från män med exceptionellt korta stubiner.

Intensiteten är dock märkbart lägre den här gången och när måndagsnatten slutligen övergår i tisdagsmorgon börjar det långsamt stå klart att det förmodligen inte blir något rallarslagsmål den här gången.

Supporterpolisen tycks snarare vara på väg att uppnå sitt optimala slutmål: vinst på poäng – inte knockout. Taktik och flexibilitet istället för muskler och råstyrka. Det faktum att en person vill slåss behöver inte nödvändigtvis betyda att han hittar någon att slå på.

Håller man isär två firmor tillräckligt länge tröttnar även de mest ihärdiga. Inte minst om grupperna till stor del består av småbarnspappor i 35-årsåldern.

Hans Löfdahl och Björn Persson har varit de här risksupportrarnas mentala pyspunka i snart tolv timmar nu; en efterhängsen säkerhetsventil där stridsivern omärkligt läcker ut.

På det sättet får man till och med huliganism att rinna ut i sanden.

Simon Bynert 

Många satsningar mot idrottsvåld

  1. Lagom till premiären av Allsvenskan i fotboll har Rikspolisstyrelsen, RPS, och Samverkansrådet mot idrottsrelaterad brottslighet tagit fram ett nytt instruktionsmaterial för tillträdesförbudslagen. Ambitionen är att fler poliser ska anmäla mer.
  2. Under våren inleds arbetet med en nationell målsättning för polisens arbete mot idrottsvåld: Polisen ska år 2013 ha ökat tryggheten och minskat brottsligheten och ordningsstörningarna i samband med idrottsarrangemang.
  3. Rikskriminalpolisen har fått ett nationellt samordningsansvar för idrottsrelaterad brottslighet. I uppdraget, som inleds i sommar, ingår bland annat att stödja polismyndigheterna i deras kriminalunderrättelsearbete, ha aktuell kunskap om landets högrisksupportrar samt ansvara för nationella rutiner.
  4. RPS tar under våren fram riktlinjer för hur polismyndigheterna ska tolka ordningslagen när det gäller ersättning för kostnader för ordningshållning i samband med offentliga tillställningar. Lagen innebär i korthet att myndigheterna ska fakturera arrangörer för utgifter vid polisinsatser i anslutning till evenemang och som riktar sig mot personer som kan sägas delta i ett evenemang.
  5. Tidigare i år gav regeringen Stockholms landshövding
    Per Unckel i uppdrag att löpande lämna förslag på hur brottsligheten i samband med idrottsarrangemang kan motverkas.