Öppen för svåra samtal

Att lämna dödsbud är ett tungt ansvar. En präst stöttar poliserna i Skåne.

I fikarummet på polisstationen Davidshall i Malmö är det lugnt och stilla. Det enda som hörs är kaffeautomaten som ger ifrån sig ett suckande ljud när den släpper sitt innehåll i de små plastmuggarna. Vid ett runt bord sitter prästen Agneta Salomonsson. Det brukar hon göra när hon är här.

Agneta Salomonsson är anställd av Svenska kyrkan för att arbeta med själsligt stöd till polisen i Skåne. I fikarummet möter hon dem som har behov av att byta några ord och ventilera det som bekymrar. Hon har full-bokat schema.

– Poliser förväntas vara starka och förmögna att reda upp allt tungt och svårt, vid alla tillfällen. Det sätter stor press på varje individ och ibland kan det vara ytterst nödvändigt att prata om det som tynger, säger Agneta Salomonsson.

– Någon kan också vilja prata om annat som ligger utanför jobbet. Alla frågor är välkomna.

Under fem år har Agneta Salomonsson jobbat med poliser i Skåne. Hon besöker olika stationer i regionen och rör sig i matsalar och fikarum och har aldrig upplevt att någon inte gillat hennes närvaro. Det är många som knyter kontakt för att sedan höra av sig om enskilt samtal i församlingen där hon har sitt tjänsterum.

– Jag får ofta frågan om det är okej att prata om saker som inte är av religiös karaktär. För mig är inte det religiösa livet särskiljt från det andra och alla frågor är välkomna. Man kan lugnt vända sig till mig eftersom jag har absolut tystnadsplikt.

Vakthavande befäl Lars Karsten tar en kopp kaffe på sin rast och kommer fram för att byta några ord. Han har arbetat som polis sedan 1973 och säger att det är mycket som ändrat sig under åren. Han är glad att Agneta Salomonsson sitter här och fikar.

– För bara några år sedan hade det inte varit möjligt att ha en präst i huset. Det var helt enkelt inte okej att prata om att jobbet kan vara både tungt och svårt ibland. Det är bra att det ändrat sig.

En polis i yttre tjänst kommer troligen någon gång under sitt yrkesliv att behöva lämna ett dödsbud. Ett bud som alltid känns fel och ofta är svårt att hantera för den som nås av det, och för den som tvingas möta den sorgdrabbade.

Under sex år har polisinspektör Sussie Elgeryd och stiftsadjunkten och polisprästen Katarina Tingström lett utbildningar i Stockholms polisdistrikt i att lämna dödsbud.

I Malmö har kursen hittills givits en gång för poliser, präster, diakoner och pastorer, på initiativ av Agneta Salomonsson. Hon hoppas att det blir fler kurser.

– Sorgen kan inte botas där och då och budskapet inte göras mindre förfärligt och smärtsamt. Därför är det viktigt att veta hur man gör, hur man kan förbereda sig och också om vad som kan hända med den som lämnar budet.

Peter Hellqvist har arbetat som polis i över 30 år. Han var en av dem som tillsammans med dåvarande länspolismästaren drev på för att polisen skulle få en präst knuten till organisationen. Peter Hellqvist har lämnat flera dödsbud under sina år i yrket. Det är mycket tungt, säger han, något man aldrig vänjer sig vid.

– När man ska knacka på slår hjärtat hårt. Man vet inte vad som ska hända när dörren öppnas. Men det är viktigt att inte försköna utan berätta så mycket man vet, på ett så lugnt sätt som möjligt.

Peter Hellqvist har varit med om allt från knytnävsslag mellan ögonen och människor som pratat om helt ovidkommande saker när dödsbudet överlämnats.

– Den ena situationen är inte den andra lik och sällan får man feedback på mötet. Gjorde jag rätt, är en fråga som kan mala i huvudet. Då är det skönt att prata med någon. Kursen om att lämna dödsbud är bra, alla kollegor skulle behöva gå den, säger han.

I rapporteringsrummet på Davidshall sitter Mikaela Sevborn Stille och polisassistentkollegan Kalle Johansson. De är båda nya i yrket och tycker inte att det är konstigt att det finns en präst i huset.

– Nej, tvärtom. Jag har aldrig besökt henne, men det känns bra att veta att hon finns här, säger Kalle Johansson.

Mikaela Sevborn Stille har redan varit med om att lämna ett dödsbud. Hon minns att det var svårt, men att hon och kollegan förberedde sig genom att bestämma vem som skulle göra vad.

– När budet var överlämnat började jag gråta. Det kändes inte helt bra, men det gick inte att hålla emot. Jag har inte pratat om det med prästen, men hade inte varit främmande för att göra det.

Förra året var ett tungt år i polis-område mellersta Skåne. Astrid Righult som är yttre befäl minns att det var en rad mycket tunga och tuffa ärenden som fick henne att kontakta Agneta Salomonsson. Tillsammans bestämde de att Agneta skulle komma och sitta i fikarummet, röra sig i korridorerna och på så sätt göra det enkelt för den som ville ta kontakt. Det resulterade i det de idag kallar för soffsamtalen som sker ungefär en gång i månaden.

– Det är så enkelt. Agneta sitter där och folk kommer fram. Någon stannar ett kort tag för att senare komma tillbaka, andra sitter längre. Jag tycker att det är oerhört bra att hon kommer hit. Och ingen har ifrågasatt det.

Astrid Righult har lämnat många dödsbud under sin tid i yrket. Hon förbereder sig noga inför varje tillfälle. Men det är lika svårt varje gång, säger hon.

– Jag tror aldrig man vänjer sig. Jag har ofta tagit kontakt med en präst inför överlämnandet, för när vi poliser åker kan ju prästen stanna kvar. Det känns bra eftersom tankarna ofta snurrar kring hur de anhöriga har det. Det är lätt att känna sig otillräcklig.

Astrid Righult har gått kursen i att överlämna dödsbud.

– Jag har varit polis i 30 år men tycker fortfarande att jag har mycket att lära och att vi kollegor emellan också kan lära av varandra.

För Agneta Salomonsson är det viktigt att möta människor där de befinner sig och hon ser sitt arbete som polispräst som en viktig brobyggartjänst.

– Jag vill inte sitta och vänta på att människor ska komma till mig. Jag rör mig bland människor och möter dem i deras vardag. Det fungerar
alldeles utmärkt och blir mer avspänt så.

FAKTA/ Polis och kyrka i samverkan

  • I Sverige arbetar fem präster direkt med polisorganisationen, som samtalsstöd för poliser och utåt mot allmänheten. 
  • I Stockholm, Uppsala och Skåne arbetar tre präster deltid direkt mot polisen.
  • I Västra Götaland delar en präst från Svenska kyrkan och en präst från Missionskyrkan på ett deltidsuppdrag mot polisen.
  • Utöver dessa finns cirka 80 präster, pastorer och diakoner från Svenska kyrkan, Svenska missionskyrkan och Katolska kyrkan i Sverige, som genomgått en grundutbildning Kyrka–Polis i samverkan. Dessa personer finns runt om i landet och sam-arbetar på olika sätt med lokal polis, både som samtalsstöd för anställda och tillsammans med polisen ut mot allmänheten.