Människor som handelsvara

Lagen om människohandel har skärpts. 80 miljoner har öronmärkts för att stärka myndigheternas arbete. Vid årsskiftet tar regeringspengarna slut, men kampen fortsätter.

Johannes kyrka ligger centralt i Stockholm. Nära och praktiskt för den som vill besöka kyrkorummet – och för besökare med helt andra intressen.

– Här, säger Simon Häggström och pekar på gräset mellan kyrkogårdens ståtliga gravstenar, här grep vi ett par härom månaden. Mannen dömdes för brott mot sexköpslagen. I somras gjorde vi ett 15-tal ingripanden bara här på kyrkogården.

Polisassistent Simon Häggström arbetar tillsammans med Anna Josefsson på Citypolisens prostitutionsinsats, ett samarbete mellan Citypolisens spaningsrotel och Klara närpolis.

– Vi samarbetar med kommissionen mot människohandel för sexuella ändamål, säger han. De utreder våra ärenden, men deras främsta mål är att hitta hallickarna och människohandlarna. Vi kör direkt mot sexköparna, på gatan och på nätet. Utan efterfrågan – ingen marknad.

Det är Brottsbalken 6:11, den så kallade sexköpslagen, som är prostitutionsgruppens juridiska bas. Det är enligt svensk lag inte förbjudet att sälja sex – men väl att köpa.

Mörkret lockar köpare

Simon Häggström talar om ”mörk tid” och ”ljus tid”. När mörkret faller kommer sexhandeln utomhus igång. Malmskillnadsgatan och Mäster Samuelsgatan i Stockholm är fortfarande frekventerade, även om sexköpslagen skrämt bort en del av köparna. Andra platser är kyrkogårdar, vissa parker, sexklubbar, offentliga toaletter och parkeringshus. Vi strosar runt, hittar högar av använda kondomer i Johanneskyrkans tegelprång och i undanskymda gränder.

– Vi är där, ser vad som händer och ingriper, säger Simon Häggström. I genomsnitt griper vi minst en sexköpare varje arbetspass. Vi inser att vi inte kan stoppa prostitutionen helt, men vi stör, och det ger resultat. Sexhandeln var mindre omfattande den här sommaren än förra sommaren.

På dagtid bedrivs prostitution i lägenheter, hotell, sexklubbar – och via internet. Simon Häggström vill inte berätta exakt hur spaningsarbetet går till, men man har ett nära samarbete med hotellen, kriminalunderrättelsetjänsten och en tipstelefon som fungerar bra. Människor som tror att de har en bordell i huset brukar höra av sig. Vissa av kvinnorna är dessutom gamla bekanta.

– Det var faktiskt så det började, berättar Simon Häggström. Som en begäran från de sexsäljande missbrukarna på Sergels torg.

– Jag arbetade på ”Plattan” med narkotikabrott och träffade många missbrukande kvinnor. De klagade och sa ”här nere hänger ni hela tiden, men uppe på Malmskillnadsgatan, där finns inte en enda polis. Där händer jättemycket, massor av våld, det är rena vilda västern. Där känner vi oss osäkra.”

250 anmälda sexköpsbrott

– Vi provpatrullerade där i fyra veckor och hittade en 14-, en 15- och en 16-åring som var där för att sälja sex.

Polisledningen blev övertygad och tillsatte Citypolisens prostitutionsinsats som började sitt arbete i augusti i fjol. Under sitt första år har gruppens två poliser lämnat in cirka 250 anmälningar om sexköpsbrott. Från och med september i år har gruppen fyra heltidstjänster.

I mars nästa år är det dags för utvärdering av verksamheten igen.

Vad tycker de prostituerade om er?

– Både och. Visst klagar de över att vi kör bort kunderna, och vissa säger att de ”bussiga” kunderna försvunnit och det bara är idioter kvar på gatan, men de känner också en trygghet, tror jag.

Simon Häggström berättar om den kvinna som våldtogs och rånades i samband med ett sexköp på Johannes kyrkogård. Storgråtande ringde hon sin väninna som i sin tur ringde prostitutionsgruppens jourtelefon. Simon Häggström och hans kolleger hann dit för att gripa våldtäktsmannen som dömdes för våldtäkt, rån och övergrepp i rättssak till fängelse i två och ett halvt år, samt utvisning.

– Den våldtagna är en typ av kvinna som normalt aldrig skulle höra av sig till polisen. Mörkertalet när det gäller övergrepp mot dessa kvinnor är enormt. Vi har skapat ett förtroende.

Fattiga och utsatta

De prostituerade kommer ofta från länder som Rumänien, Albanien, Ungern och Tjeckien, hitlockade av människohandlare eller på egen hand, och de är drogfria. Ofta är de välutbildade.

Det är lätt för dem att ta sig hit, de säljer sex i några månader och åker sedan hem till studier eller familj igen. Sverige har haft ett gott rykte eftersom de svenska männen betraktas som både rika och trevliga.

– De svenska kvinnor som säljer sex är ofta fattiga och utsatta, många är ensamstående mammor med dålig ekonomi. Vi träffade en ny kvinna på gatan för ett tag sedan och frågade vad hon gjorde där. Hon sa att hon sällan sålde sig, men nu fyllde hennes dotter år och hon hade inte råd att köpa någon present. När hon fått sin tusenlapp för ett samlag skulle hon gå och handla. Hon visade oss dotterns önskelista.

Betyder det att kvinnorna valt prostitutionen som ett bra sätt att tjäna pengar och att de trivs med det?

– Nej, säger Simon Häggström bestämt. Alla är trasiga, på det ena eller andra sättet. Många har själva utsatts för sexuella övergrepp. De svenska tjejerna har ofta redan kontakt med socialtjänsten eller psykvården.

 – Vi omhändertog en kvinna från Litauen för några veckor sedan. När vi kom in på polisstationen sa hon ”ursäkta, jag har lite pengar i handväskan, kan jag ta med dem?” Det visade sig att hon bar omkring 90 000 svenska kronor i kontanter. De pengarna hade hon tjänat ihop på några månader genom att ta emot mellan sju och tio män varje dag. Hon tyckte det var normalt. Hon var alldeles avtrubbad. Tom, liksom.

Fick hon behålla pengarna?

– Javisst, men hon blev hemskickad.

Under de senaste månaderna har andelen utländska kvinnor minskat markant. Polisen har börjat använda sig av utlänningslagen, bland annat med hänvisning till att kvinnorna ”inte försörjer sig på ärligt sätt”.

– Det är ett hårt slag mot hallickar och människohandlare, säger Simon Häggström och låter nöjd. Sverige blir ännu mindre attraktivt som sexhandelsplats.

Hur ser dagens hallick ut?

– Han låser för det mesta inte in tjejerna och han slår dem inte. Han, eller relativt ofta en hon, manipulerar och lurar kvinnorna och får dem att tro att det är en win-win-situation. En ”smart” hallick tar bara 30–40 procent av pengarna och ger kvinnorna mer självbestämmande. Tjejerna ser bara pengarna och förstår inte hur förödande verksamheten är för deras liv.

Hur ser sexköparen ut då?

– Bland sexköparna finns alla sorter – allt från tunga missbrukare till toppdirektörer och celebriteter. Det är därför det är viktigt att ha poliser som spanar där sexköp genomförs. Det ligger varken i säljarens eller i köparens intresse att anmäla. Då behövs poliser.

Vilket råd skulle du ge till andra polismyndigheter som ska arbeta mot prostitution?

– Att det krävs resurser, och uthållighet. Prostitution finns överallt
i Sverige, det ser vi inte minst på annonserna på internet, och om man avsätter polisresurser kommer man att hitta sexhandeln. Det är faktiskt inte särskilt svårt.

Läs mer om polisens arbete mot människohandel.

 

Fakta om människohandel

  • Lagen skärptes den 1 juni 2010. Nu kan en misstänkt dömas för människohandel även om personen inte haft kontroll över offret. Gärningen kan straffas i Sverige även om den har begåtts i ett land där människohandel inte är straffbart.
  • Sedan 2004 har regeringen sett människo-handel som ett prioriterat brott. 2008 gav regeringen 80 miljoner kronor till de myndigheter som arbetar med frågan. Polisen fick 40 miljoner. Vid årsskiftet tar de pengarna slut. Att utreda människohandelsbrott är dyrt eftersom brottet ofta begåtts i olika länder.
  • Nytt är att man allt mer börjat tala om inhemsk människohandel, att till exempel unga utsatta flickor tvingats sälja sin kropp och att gömda flyktingar använts som arbetskraft under hot.