De lurade Paul att tigga

Så fälldes människohandlarna.

Paul föddes i en by i östra Europa på 1970-talet. Hans mamma var 16 år, fadern okänd. Tre månader gammal placerades Paul på barnhem. Vad som hände under de första 35 åren av hans liv vet polisen inte mycket om. Jo, han blev av med sin högra arm, antagligen i en tågolycka, och han har gått mycket lite i skola, kanske inte alls. Hans liv har med säkerhet varit hårt men vid påsk i fjol händer något. Då träffar han Aurel och hans fru Liliana.

Den första svenska polisnoteringen görs i september 2009. Ordningsvakter har omhändertagit Paul som sitter och tigger i en förort i södra Stockholm. Paul förs till Migrationsverkets förvar. En utredare från Stockholmspolisens gränspolisavdelning åker dit för att förhöra honom. Man misstänker människohandel.

Paul är glad för att ha fått tak över huvudet, och mat varje dag. Han kallar Aurel och Liliana för ”mamma” och ”pappa” och tar tacksamt emot det pass som paret ordnat åt honom. För nu ska de ut och åka, och Paul ska hjälpa till genom att ”producera”, det vill säga tigga. Han får beröm för att han är duktig, kanske för första gången någonsin. 

Paul är förståndshandikappad. De svenska experter som undersökt honom växlar mellan att betrakta honom som lindrigt och gravt utvecklingsstörd. Han är analfabet och förstår inte siffror. I utlåtandet står det bland annat: ”Patienten är p.g.a. sin störning naiv och lättlurad. Han verkar inte kuvad eller rädd, är tillitsfull. Har nedsatt förmåga att klara sig själv och nedsatt förmåga att freda sig.”

Färden går med bil, via Österrike och Tyskland till Danmark och Sverige. Paul tigger på olika platser. I förorten placerar hans ”föräldrar” honom på torget. Där får han mat och en självförtroendestärkande öl då och då, och de pengar den enarmade mannen får ihop lämnar han över till Aurel och Liliana. På nätterna sover han i en grässlänt och när hans byxor blir allt för smutsiga och illaluktande får han ett par nya. Han tackar och tar emot.

Ett utredningsteam bildas på gränspolisavdelningen i Stockholm och Johan Thornberg utses till utredningsledare. Pauls berättelse är ett tydligt exempel på människohandel enligt den nya lagstiftningen: ”Utnyttjande av någons utsatta belägenhet… och därigenom tar kontroll över personen”. (4 kap 1 a § brottsbalken). Samtidigt ser polisen stora problem. Pauls handikapp gör honom både till ett större offer än han annars skulle vara – samtidigt som handikappet kan skapa problem i rätten. Kan man lita på den till synes förvirrade mannens osammanhängande berättelse?

När ordningsvakterna omhändertagit Paul försvinner Liliana och Aurel från förorten. Liliana går två dagar senare till polisen och försöker få ut Paul genom att påstå att han är hennes svåger och lova att ta hem honom. När det inte går lämnar paret Sverige.

Utredarna Johan Thornberg och Katarina Junestedt måste hitta bevisning som stödjer Pauls delvis motsägelsefyllda berättelse. Tillsammans med Paul åker de mot förorten. I handen har Johan Thornberg en underlig teckning som Paul ritat. När de kommer fram visar Paul var han suttit och tiggt, var han har sovit, var han överlämnat pengarna och var Aurel tankat bilen. Pauls smutsiga byxor ligger kvar i slänten. Med hjälp av olika övervakningskameror kan utredarna bekräfta Pauls berättelse. Något överlämnande av pengar finns inte dokumenterat, men det är klart att Paul suttit på sin anvisade tiggarplats under den period han vittnat om, och att Liliana och Aurel befunnit sig i närheten. Bilen kan också identifieras och med hjälp av parkeringsböter på olika platser kan polisen följa sällskapets resa. Gränspolisen begär nu hjälp av sina utländska kolleger. Aurels och Lilianas telefoner ska avlyssnas.

Aurel och Liliana är tillbaka i sin by. De bor i ett fallfärdigt ruckel, men ett nytt hus är planerat. Grunden är lagd till ett ”palats” med sju rum, men pengarna är slut igen. Liliana och Aurel planerar för en ny resa. De måste bara ha några nya med sig, nu när ”den enarmade” försvunnit.

Till sist kommer utskrifterna av avlyssningen. Periodvis verkar paret medvetna om att avlyssningsrisken finns, men då och då talar de klarspråk. Liliana säger att en ny resa är planerad: ”Nu är jag inte längre orolig … jag har en kvinna … om jag får henne … hennes tår är avskurna … stympade på båda fötterna … hon är blind på ena ögat … men hon är dum, precis som Paul vi hade, den enarmade”. Nu bestämmer åklagaren Martin Bresman att det är dags att handla.

Klockan sex en aprilmorgon slår polisen till. Johan Thornberg och Katarina Junestedt är på plats. Liliana och Aurel är hemma och gör inget motstånd. I den fortsatta utredningen hävdar de att de visserligen varit i förorten, men att orsaken var att Liliana skulle söka sjukvård i Sverige, och att de aldrig tagit några pengar från Paul.

Paret döms först i tingsrätten till två års fängelse. De överklagar och i hovrätten skärps straffet till tre års fängelse. Johan Thornberg vill uppmana alla kolleger att ta en ordentlig titt runt de tiggare som finns på olika platser i landet. Det kan finnas någon som håller ett vakande öga, och plockar åt sig förtjänsten. Detsamma gäller unga människor som kommit hit för att stjäla.

– För en icke språkkunnig, fattig, kanske ung, människa kan bara det faktum att man kommit hit vara tillräckligt för att göra människohandlarens kontroll total, säger Johan Thornberg.

Vad händer då med Paul? Just nu befinner han sig på ett boende i Stockholmstrakten men hans tillfälliga uppehållstillstånd har gått ut. Advokat Ingela Hessius är hans målsägarbiträde:

– Jag arbetar på att få myndigheter i hans hemland att ordna ett tryggt boende åt honom. Annars är risken uppenbar att han kan råka ut för samma sak igen.

Fotnot: Förövare och brottsoffer heter egentligen något annat.