Polisromanens egen mamma i juryn

Läs inte deckare. Läs bra skönlitteratur istället. Det rekommenderar Maj Sjöwall dig med deckardrömmar. Hon deltar i Svensk Polis skrivtävlingsjury.

– De är ofta pretentiösa, nya deckarförfattare. De tror att det de gör är märkvärdigt. Det är väl för att de får så mycket pengar. Då blir de malliga, säger Maj Maj SjöwallSjöwall med ett litet leende.

Hon är för första gången på besök på Rikspolisstyrelsen. Vi dricker te och hon småskrattar ofta. Maj Sjöwall fyller 75 i höst och arbetar fortfarande. Nyligen översatte hon en roman av Anne Holt. Det blir också en del resor, eftersom Beckromanerna just nylanserats i USA och i flera länder i Europa. I Sverige ger förlaget ut dem som ljudböcker.

Men Maj Sjöwall är inte rik. Kontrakten som skrevs på 1960-talet gav inte författarna någon förmögenhet. Hon har kunnat leva på Martin Beck – men ett enkelt och anspråkslöst liv.

– Jag bor i en etta. Jag har ingen sommarstuga eller bil. Men så behöver jag inte oroa mig för att någon bil ska bli stulen heller. Jag är fri och obunden. Det är klart att jag vill skämma bort mina barnbarn, men det gör man inte med pengar.

Sedan rannsakar hon sig själv:

– Jag tror nog att om jag verkligen velat ha allt det där, så skulle jag haft det. Men jag har ingen tävlingsinstinkt.

De tio böcker som hon och Per Wahlöö skrev, en om året från 1965 till 1975, kom till av ren lust. Det var något de ville göra tillsammans. De satt mittemot varandra och skrev vartannat kapitel för hand och renskrev sedan varandras utkast på skrivmaskin.

Sviten har samlingsnamnet Roman om ett brott. Det syftade inte i första hand på brotten i böckerna. Snarare syftade det på brottet – sveket – som socialdemokraterna begick mot arbetarklassen, enligt Maj Sjöwall. Hon berättar att hon och Per Wahlöö kände sig ledsna och besvikna över samhällsutvecklingen och ville skildra förfallet under ett decennium. De tyckte att kriminalromanen var en utmärkt genre för ändamålet.

– Vi ville skriva lättillgängligt, något man skulle läsa för att det var kul. I underhållningen kunde vi sticka in lite synpunkter som vi själva hade, säger Maj Sjöwall och fnissar.

På 1960-talet var inte deckargenren särskilt stor. Romanhjältarna var privatpersoner – amatörer, som Maj Sjöwall säger – som löste brott. Hon och Per Wahlöö ville skriva realistiska böcker och uppfann ett polisteam med Martin Beck i spetsen. De gissade sig till hans egenskaper och visste egentligen inte särskilt mycket om polisarbete. Lite hjälp fick de av en polis som Per Wahlöö träffat när han gjort ett reportage. Men överlag minns Maj Sjöwall polisen som en mycket sluten organisation.

– Vi lusläste Svensk Polis och andra tidningar när de handlade om polisen. Men det mesta hittade vi på.

Idioterna, de båda karaktärerna Kristiansson och Kvant, skrev de in mest för att få lite humor i böckerna. Men visst var Sjöwall och Wahlöö kritiska mot hur polisen utvecklades. Båda författarna växte upp på den tiden när det fanns kvarterspoliser. Maj Sjöwall minns konstapeln hon brukade få kolor av som barn.

– Men den idyllen försvann under 1960- och 70-talet.

Hon tycker att polisen blev alltför osynlig och otillgänglig. Samma åsikt har hon om dagens poliser, men hon tycker att de verkar vara bättre utbildade och mer motiverade än vad poliserna var förr.

Detsamma gäller inte dagens deckarförfattare, tycker Maj Sjöwall. Hon retar sig på att de fortfarande ödslar sitt utrymme på att beskriva polismiljöer som har blivit självklara i och med alla deckare som visas på tv. Att sälja många böcker bör inte vara den enda anledningen till att bli författare enligt Maj Sjöwall.

– Man måste kunna skriva också.

Maj Sjöwalls skrivtips

1. Du måste ha en bra historia.
2. Du måste ha lust. Språket ska vara ditt instrument.
3. Läs, läs, läs. Men inte deckare, läs bra skönlitteratur istället.
4. Härma Hemingway. Läs kända författare och försök att skriva som de gör, tills du hittar din egen stil.
5. Lyssna på folk på stan. Försök att skriva dialog som man vill lyssna på, så som folk pratar.
6. Håll dig till saken. Berätta historien med så få utvikningar som möjligt.