Tungt uppdrag i ett sargat land

– Jag tror att vidden av katastrofen omedelbart var uppenbar för alla. FN har satt in alla sina tillgängliga resurser i Haiti, säger Fredrik Bjerkeborn, poliskommissarie från Helsingborg och biträdande chef för FN:s polisinsats i Haiti.

Han kom till Port-au-Prince den 19 mars – drygt två månader efter den svåra jordbävning som dödade cirka 250 000 människor, skadade minst 300 000, gjorde fler än 1 100 000 hemlösa och ett oräkneligt antal arbetslösa.

– I antal drabbade räknat är det värre än tsunamin, koncentrerat till ett litet land med naturkatastrofer, svag politisk ledning, kriminalitet... Haitis historia är ju minst sagt brokig och besvärlig.

– Det är stimulerande att vara här. Det är en enorm förmån att få jobba med detta, och det är få förunnat. Men trots att jag är relativt erfaren av krishärdar måste jag säga att det var besvärligt att kasta sig in här.

Efter lyckade FN-uppdrag i flera fransktalande länder – Kongo-Kinshasa, Tchad och Rwanda – uppmanades Fredrik Bjerkeborn att söka tjänsten i Haiti. Nu är han en av fyra svenska poliser som ingår i Minustah, den FN-mission som sedan 2004 ansvarar för att stabilisera Haiti.

När vi ses på hans kontor, FN:s Camp Delta i utkanten av Port-au-Prince, kommer de tre övriga in och hälsar. Av olika skäl, såsom personskydd, vill och kan de inte figurera i något reportage.

Kontoret är inrymt i en av de många baracker som ligger i räta rader med gångar och blomsterrabatter, i ett område inramat av betongmurar med taggtråd. Containrar, bajamajor och ett stort antal FN-jeepar fyller ut den spartanska miljön.

Fredrik Bjerkeborn bjuder på kaffe och småkakor och berättar om sitt arbete, som för det mesta bedrivs vid skrivbordet. Flera gånger i veckan är han ute på stan, men själva flyktinglägren är han relativt sällan inne i. Dels för att säkerhetsplanering krävs inför varje fältbesök av chefen, dels för att det inte är hans huvuduppgift.

– Det är jätteviktigt att få en bra bild av våra ”kunder” – nämligen människorna som bor i de utsatta flyktinglägren. Annars är det lätt att glömma vilka vi jobbar för: kvinnor och barn, framför allt.

Jordbävningen fick extremt stor medial uppmärksamhet. Men det ligger i sakens natur att omvärldens fokus med tiden flyttas. Under tiden fortsätter livet i Haiti – även om det är svårt att förstå hur det egentligen går till, för förhållandena är bitvis omänskliga.

Nästan varenda ledig plätt i de drabbade områdena – Port-au-Prince, Jacmel och Léogâne – bebos av internflyktingar. Deras tält är inga bra skydd, vare sig mot gassande sol (dagtid kan där bli uppemot 45 grader), mot de tropiska skyfall som piskar marken under regnperioden eller mot de orkaner som spås dra in framöver.

Ändå finns det fortfarande mängder av familjer som inte ens bor i tält – utan får klara sig med bostäder av skynken och presenningar. Återuppbyggnaden av riktiga hus har inte kommit igång och risken är stor att lägren kommer att finnas kvar i flera år.

De största, som Pétionville Club, är rejäla samhällen, med cirka 50 000 invånare på liten yta. Varje dag är för de flesta en kamp bara för att få tag på mat och vatten. Så fort något nödarbetsprogram anställer folk blir det huggsexa – alla behöver pengar, inte minst föräldrar som vill skicka sina barn till skolan.

De pressade förhållandena tar sig uttryck i apati och vanmakt. På vissa håll även i oroligheter som protester mot presidenten och stenkastning mot FN-bilar.

Det kom också tidigt rapporter om övergrepp mot kvinnor och barn i flyktinglägren.

Tyvärr är sexuellt våld inget nytt i Haiti. Men med den massiva internationella närvaron i landet ökar pressen på att de brotten ska stävjas, och det har högsta prioritet för Minustah.

– Vi upplever verkligen trycket från omvärlden, säger Fredrik Bjerkeborn.

– Det kommer från det stora antal länder som bidrar med pengar och personal, från FN:s huvudkontor i New York som förväntar sig resultat, från medier som kommer hit, från olika ambassader som frågar vad vi gör åt alla våldtäkter.

– Jag upplever i alla fall att säkerheten förbättrats nu, sedan de har fått bättre ordnade strukturer i lägren, säger han.

– Nu bekymrar sig folk mer för hur de ska få vatten och för barnens skolgång, de tar inte upp säkerhetssituationen på samma sätt som tidigare. Jag tror att det är ett gott betyg.

När 23-åriga Marie Gerald Morilus – som bor med sin familj i ett tält ett stenkast från det kollapsade presidentpalatset – får höra att en FN-polis bedömer att säkerheten förbättrats skakar hon dock kraftigt på huvudet.

– Nej, det har absolut inte blivit bättre! De flesta kvinnor jag vet är rädda att gå ut på kvällen, och man hör jämt om övergrepp.

– Kvinnor blir våldtagna och barn blir bortrövade och utsmugglade ur landet... ja, suckar Fredrik Bjerkeborn en aning maktlöst.

– Men vi gör verkligen allt vi kan för att det ska bli bättre, som att låta kvinnliga poliser ta upp anmälningar. Belysningen har också förbättrats.

FN-systemet strävar efter att andelen kvinnliga poliser ska bli högre i fältmissionerna, och polisrådgivaren Ann-Marie Orler (se Svensk Polis nr 4/2010) har lyckats få Bangladesh att skicka den andra helkvinnliga polismissionen någonsin till Haiti, med 110 poliskvinnor som redan börjat patrullera. Den första sändes av Indien till Liberia 2007.
Nyligen beslutade dessutom FN:s säkerhetsråd att Minustah får ytter-ligare 700 poliser.

– Det är inte rimligt att få större polisresurser än så, menar Fredrik Bjerkeborn.

– Det finns ju fortfarande stora behov av mat och vatten.

Den haitiska poliskåren drabbades hårt av naturkatastrofen. Förutom att knappt hundra poliser dog så förstördes såväl polisstationer som ett stort antal fordon. Många polisers familjemedlemmar dog eller skadades, och än fler måste lämna sina hem.

– Det har givetvis påverkat deras ambition att arbeta och ta sig tillbaka, säger Fredrik Bjerkeborn.

– Vi upplever att de försöker – men de är begränsade, logistiskt och numerärt.

Bjerkeborns kollega ansvarar för det operativa arbetet. Hans egen huvuduppgift är att hjälpa till att bygga upp det haitiska polisväsendet – inklusive att löneutbetalningar och utvecklingsplaner fungerar. I Haiti finns tusen poliselever antagna till en snabbutbildning – men inga lokaler att hålla kurserna i.

Som biträdande chef och kontrakterad av FN tjänar Fredrik Bjerkeborn betydligt bättre än hemmavid, även om han inte vill säga hur mycket mer. Övriga svenskar är utsända av svenska staten.

Livet i fält är dock ingen dans på rosor, och hyrorna i bostadsbristens Port-au-Prince är höga. Han och tre kolleger hyr tillsammans ett hus för cirka 48 000 kronor i månaden.

– Större delen av dygnet tillbringar jag på kontoret. Sedan åker jag hem. Om vi har vatten tar jag en dusch. Vi sitter och pratar lite, sedan är det dags att sova. Så livet är relativt torftigt, säger han.

– Men Haiti har fina sandstränder. Då och då åker jag iväg några timmar till någon sandstrand för att koppla av. Sedan är det tillbaka igen till kontoret för att jobba.

Fakta / Minustah

Mission des Nations Unies pour la Stabilisation en Haiti lyder namnet på FN:s insats. Den består av knappt 9 000 soldater och 4 390 poliser. Jordanien, Pakistan, Indien, Kina, Nepal och Frankrike är bland de länder som bidragit med flest poliser.