"Jag har Sveriges mest spännande jobb"

Therese Mattsson är inne på sitt sjätte år som rikskriminalchef

Hotell Hilton i Stockholm. Klockan är 19.30. Therese Mattsson ska strax hålla ett välkomsttal. I sorlet hörs franska, engelska, svenska och spanska.
Mer än 100 personer från 27 medlemsländer, elegant klädda män och kvinnor, smuttar på välkomstdrinken tillsammans med personal från Rikskriminalpolisen. De är här för att delta på ett Europolmöte som ska hållas följande dag. Många av dem har just kommit till Sverige.

Therese Mattssons kollega Sören Clerton, rådgivare i internationella frågor på Rikskriminalpolisen, klingar i glaset för att fånga allas uppmärksamhet.

Exakt tolv timmar tidigare kommer Therese Mattsson till jobbet, till en dag som ska gå i mötets tecken. Just den här dagen, då Svensk Polis skuggar henne, är det några veckor kvar av Sveriges EU-ordförandeskap innan Spanien tar över.

På väggen i hennes arbetsrum hänger en tavla som föreställer Modesty Blaise. En förebild?
– Nej, nej, hon lever ett alldeles för spännande liv! Jag fick den i 50-årspresent av en polis, säger Therese Mattsson.
Men hon medger att hennes eget liv är långt ifrån trist.
– Rikskriminalchef är det mest spännande jobbet i Sverige. Det har gett mig en personlig utveckling som heter duga, säger hon.
– Det viktigast jag har lärt mig är att man kan mer än man tror, man lär sig nya saker hela tiden, man är aldrig fullärd och man får inte ta saker personligt. Den kritik jag får skulle drabba vem som helst på den här stolen. Rollen i sig genererar en viss friktion och just de här åren är det jag som ska ta den. Sedan är det någon annans tur. Det är nyttigt att komma ihåg.

Skrivbordet är täckt av prydliga pappershögar, dokument som hon måste läsa. Hennes kaffemugg drar ögonen till sig. ”Queen of fucking everything” står det på den.
– Den är också en födelsedagspresent, man får sådana roliga grejer när man fyller 50, säger hon och skrattar.

Dagen börjar med ett möte med rikspolischefen Bengt Svenson. Därefter har hon ett möte inför ett Frontexmöte som ska hållas följande dag. Frontex samordnar det operativa samarbetet mellan EU:s medlemsstater när det gäller förvaltningen av de yttre gränserna.

Personer från Justitie- och Försvarsdepartementet är med på förmötet och man stämmer av hur Sverige ska ställa sig i aktuella frågor. Den hetaste frågan är om Frontex ska delas i mindre enheter, vilket några av medlemsländerna vill. Andra, däribland Sverige, anser att organisationen även i fortsättningen ska ha ett starkt huvudkontor i Warzawa.

Efter mötet mellanlandar Therese Mattsson på sitt rum, innan hon ska åka till Nationalmuseum och föreläsa för personalen om grov organiserad brottslighet. Hon hänger på sig uniformsjackan och tar hissen ned till utgången där chauffören Peter väntar med bil.
– Jag brukar oftast åka kommunalt, hotbilden mot mig är inte större än så. Men är jag uniformerad åker jag helst med Peter, säger Therese Mattsson.
– Säpo informerar mig om hur försiktig jag bör vara och det handlar mycket om vanligt sunt förnuft.

Det händer att folk kommer fram och pratar med henne.
– Men inte så ofta. Det beror på hur exponerad jag är.
Hon är noga med att bara synas i media för att prata om sitt jobb.
– Jag får förslag om hemma-hos-reportage och program där de ska stajla om kända personer, men jag säger nej till allt sådant. Det är upp till var och en vad man känner sig bekväm att ställa upp på och jag vill bara prata polisverksamhet. Jag vill behålla mitt privatliv.

Therese Mattsson får ofta förfrågningar om att komma och föreläsa.
– Jag skulle kunna ägna 50 procent av min tid till detta, men jag tackar nej till det mesta.

Just Nationalmuseums personal är en viktig målgrupp, anser hon. Kulturarvsbrott kommer nämligen på fjärde plats på listan över vad den grova organiserade brottsligheten sysslar med, efter narkotika, trafficking och vapen.

Bilen stannar intill Amiralitetshuset på Riddarholmen, en vacker slottsliknande byggnad. Här sitter Nationalmuseums personal.

Det duggregnar. Therese Mattsson skyndar fram till byggnaden tillsammans med Kenneth Mandergrehn, polisens nationelle kontaktperson när det gäller kulturarvsbrott och Christina Josefsson, kriminalinspektör i Västberga i Stockholm.

Christina Josefsson går en kurs som heter Nyfiken ledare, vars syfte är att locka fler kvinnor inom polisen att söka chefstjänster. I kursen ingår det att hon ska följa två kvinnliga chefer i deras arbete. Nu följer hon Therese Mattsson under två dagar.

Museets överintendent, Solfrid Söderlind, tar emot och visar in oss i ett konferensrum. En efter en kommer de som ingår i museets ledningsgrupp in och slår sig ner vid det avlånga konferensbordet.

Therese Mattsson berättar i stora drag om RKP:s verksamhet och ger en beskrivning av hur den grova organiserade brottsligheten i Sverige ser ut. Och Kenneth Mandergrehn berättar om sin roll.

Tillbaka i polishuset får Therese Mattsson syn på en av kvällstidningarna. Omslagsbilden föreställer en ledare för ett kriminellt gäng. En tatuerad muskulös man tittar rakt in i kameran.
– Det här är en rekryteringsannons, konstaterar Therese Mattsson. Precis så här vill unga killar se ut. Nyrekryteringen till kriminella gäng ökar varje gång tidningarna skriver om dem. Det är inte kul att se svensk massmedia bjuda på detta.

Hon pratar om det paradoxala i att samtidigt som unga killar vägrar lyda föräldrar och skola lockas de av en medeltida manlig värld, som bland annat Hells Angels bygger på, där man måste ta order och stå till tjänst 24 timmar om dygnet. Hon påpekar att många inte orkar leva så i längden.
– I 50-årsåldern vill många hoppa av och samhället måste gå in och erbjuda dem hjälp för att kunna göra det. Men det största problemet är nyrekryteringen – den måste vi hindra!

Klockan är 12 och det är dags för lunch i personalmatsalen Plommonträdet.
– Jag äter väldigt sällan någon annanstans för där har jag chansen att träffa anställda. Som hög chef har man krav på sig att vara synlig, men jag hinner aldrig umgås tillräckligt med personalen.

Hon hejar på alla på vägen och stannar och pratar med vissa.
Therese Mattsson äter kycklingwok. Vi pratar om ett av hennes fritidsintressen, att läsa. Hennes favoritförfattare är isländska Arnaldur Indridason.
– Jag har svårt med svenska deckare, både i bokform och på tv, för man ser alla felen, säger hon.

I veckorna hinner hon inte läsa, för då har hon knappast någon fritid. Hon arbetar cirka 60 timmar i veckan och har mycket att läsa in på kvällstid. Vissa kvällar är det dessutom olika engagemang. Hur orkar hon?
– För att jag byter miljö på helgerna. På fredagar tar jag tåget till Karlstad, till min man och våra tre schäferhundar. Vi bor i en villa på landet.
Bytte hon inte miljö på helgerna skulle hon förmodligen bli knäpp eller gå in i väggen, säger hon.
– Jag är arbetsnarkoman och lever onaturligt mycket med mitt jobb, så på helgerna är det skönt att prata om andra saker. Man måste komma ihåg vad som är viktigt i livet. Och för mig är det livet med min man.
– Man ska fundera över vilka som kommer att gråta på ens begravning. På jobbet ersätts man alltid med någon annan.
Maken, som är lastbilsmekaniker, träffade hon för elva år sedan på en vandringsresa i Alperna.
– Det är ett perfekt sätt att träffas. Man kan inte förställa sig och inte dölja något – i en vecka är man svettig, trött och har skavsår. Man lär verkligen känna varandra.

Flera höga chefer veckopendlar. Therese Mattsson tycker att det är naturligt.
– När man har ett tidsbegränsat förordnande är det bättre att pendla själv än att rycka upp familjen, säger hon.

Är det värt det, att vara borta så mycket från familjen?
– Ja, för man måste ta ansvar för sitt eget liv. Jag vill inte sitta på ålderdomshemmet och vara bitter över missade chanser.

Hur är det då att vara rikskriminalchef? Det bästa är att hon får jobba med entusiastiska och drivande medarbetare, säger hon. Samtidigt beskriver hon jobbet som slitsamt.
– Jag ska alltid vara kontaktbar och jag ansvarar för en väldigt diverserad verksamhet och för internationella frågor. Vad som helst kan hamna i fokus.
En viktig förutsättning för att det ska fungera är att ha en bra ledningsgrupp, påpekar hon.
– Jag har varit mån om att omge mig med personer som kan sina frågor och som vågar säga emot, som inte bara håller med. Annars hamnar man i en återvändsgränd där man fattar fel beslut. Ibland kan det vara riktiga drabbningar och det är bra. Det är jag som ska stå för besluten i slutändan och då måste jag veta att jag har fått så många synpunkter som möjligt.
Efter värdetransportrånet i Västberga var det högljudda toner i massmedia och Therese Mattsson fick sig en känga av Thomas Bodström.
– Det här är ett turbulent jobb och man får inte ta sådan kritik personligt, och han tog ju tillbaka det sedan.
Hon säger bestämt att Västbergarånet inte var ett fiasko.
– Det var ett välplanerat rån utan skottlossning. Ingen människa blev dödad eller skadad. Folk tyckte att vi skulle ha skjutit ned helikoptern. Hur skulle det ha gått om en helikopter ramlat ned på gatan?

Maten är uppäten och kaffet urdrucket. Therese Mattsson är tillbaka på sitt arbetsrum.

Håkan Wall, chef för polisoperativa enheten sticker in huvudet. Han vill ha ett möte för att prata personalfrågor. Efter det är klockan 13 och det är dags för veckans ledningsgruppsmöte. Gruppen som består av 12 personer, varav fem kvinnor, är ovanligt decimerad. Flera ligger hemma i influensa.

Resten av eftermiddagen sitter Therese Mattsson på olika interna möten. Tills sist har hon en stund över för att förbereda det tal hon ska hålla på kvällen för att välkomna Europoldelegaterna. 

Klockan 19.00 tar hon emot dem på Hotell Hilton.
– Can I have your attention please! ropar Sören Clerton.
Sorlet avtar och han lämnar över ordet till Therese Mattsson, som håller sitt välkomsttal.
–  I hope this will be a fruitful 71st meeting! avslutar hon.
Kvällen fortsätter med mingel och prat. Therese Mattsson blir fotograferad tillsammans med chefen för Europol, Rob Wainwright.
– Jag ska bara äta lite, jag har inte ätit något sedan lunch, sedan går jag hem och lägger mig, säger hon.
Hon ser trött men nöjd ut. Snart får hon gå hem till sin övernattningslya och en natts sömn innan följande dags möten med både Frontex och Europol.