Hon basar över FN:s poliser

Ann-Marie Orlers första jobb inom polisvärlden var som vakt i entrén till polishuset i Stockholm. Den 8 mars i år fick hon det som enligt många är världens högsta polisjobb: chef på FN:s polisenhet i New York.

Jobbet innebär att hon ansvarar för FN:s polisstyrka. Den består just nu av cirka 13 000 poliser från olika delar av världen, som arbetar i fredsbevarande missioner i konfliktdrabbade områden.

Hur känns det att ha världens kanske högsta polisjobb?

– Det känns häftigt. Och det är väldigt roligt – jag går med lätta steg till jobbet.

Vad innebär tjänsten?

– Jag är ansvarig för det femtiotal poliser som finns i New York och för de 13000 som just nu är ute på olika missioner. Min och polisenhetens roll är att se till att rätt personer rekryteras och att ta fram guidelines, policies, strategiska råd och så vidare. Vi fungerar lite som Rikspolisstyrelsen.

Vad gör de poliser som är stationerade i New York?

– De har två uppdrag: att snabbt kunna åka ut och på plats bygga upp nya missioner och att assistera de befintliga missionerna. 25 av dem har nyligen flyttats till Brindisi i Italien.

Hur ser en typisk arbetsdag ut?

– Dagarna präglas av olika former av möten.

Du har sagt att ingen borde få en chefstjänst inom polisen utan att ha internationell erfarenhet.

– Ja, vare sig vi vill eller inte är vi en del av en internationell värld och brottsligheten har inga gränser. Det är nyttigt att få andra infallsvinklar och att ha medarbetare från alla världens hörn. Det är först då du får ett incitament till att skicka folk på utlandsuppdrag, och folk vill åka ut om det räknas som en merit.

Hur vill du utveckla FN:s polisverksamhet?

– Jag vill ha en tydligare koppling mellan nationella och internationella uppdrag. Det finns mycket att vinna. Ett exempel är att 25 procent av kokainet från Västafrika kommer till Europa. De svenska poliser som kommer hem efter att ha jobbat ett år där mot narkotikahantering och organiserad brottslighet är oerhört kompetenta personer med mycket kunskaper. Det gäller att ha bra chefer som förstår att sätta värde på det.

Många svenska poliser som gjort utlandstjänstgöring säger att när de kommer hem frågar ingen vad de gjort.

– Jag tror att vi har väldigt mycket jantelag i Sverige och vi är oss själva närmast, vi förstår inte vitsen med att jobba i andra världsdelar.

Vad gjorde du själv, som länspolismästare i Västmanland, för att ta hand om hemvändande?

– Alla som varit ute fick komma till ledningsgruppen, visa bilder och berätta, så att de kände att man faktiskt var intresserad av vad de hade gjort.

Antalet FN-poliser har ökat enormt de senaste åren, kommer den utvecklingen att fortsätta?

– Säkerhetsrådet har sagt att det ska bli 16 500 poliser, men det beror på utvecklingen i världen och om vi får nya missioner. Samtidigt håller en del missioner på att stängas ned.

Vilken är er största utmaning just nu?

– Att rekrytera fler kvinnor och rätt kompetenser. Polisens roll har förändrats drastiskt de senaste åren. Från att ha varit passiva observatörer får vi nu uppdrag och mandat att bygga upp lokal polis från grunden i konfliktområden. Det är inte alla som klarar det, det behövs rätt kompetens.

Som biträdande chef hade du i uppgift att rekrytera fler kvinnor. Hur gick det?

– Relativt bra, men det tar tid. För mig är det viktigt att inte bara genomföra kampanjer, trycka upp broschyrer och säga att det är viktigt med fler kvinnor utan vi måste göra något konkret. Vi har tittat på kriterier vid rekryteringsprocessen för att se om det finns något där som är hämmande för kvinnor, och jag har bett medlemsstaterna göra detsamma så att man till exempel inte kräver obligatorisk militärtjänst. Målet som vi har satt är att FN:s polisstyrka ska bestå av 20 procent kvinnor år 2014. Idag utgör de sju procent av styrkan.

Du har förordat polisstyrkor med enbart kvinnliga poliser. Varför är det bra?

 – För att de verkligen ökar synligheten av kvinnliga poliser. Det finns redan en sådan i Liberia med poliser från Indien. Det har lett till att antalet kvinnliga sökanden till polisskolan i Liberia har ökat drastiskt.

Vilka andra fördelar ger fler kvinnliga FN-poliser?

– I konfliktområden är kvinnor och barn ofta väldigt hårt drabbade av sexuella övergrepp – det används som ett medel i krigsföringen. Ofta begås övergreppen av män i uniform, så kvinnorna har generellt inte något förtroende för poliser och militärer. Det är lättare för offren att få förtroende för en kvinna i uniform än för en man i uniform. Kvinnliga poliser underlättar för oss att nå fram. På så sätt kan vi få veta vad som har hänt och hur vi kan skydda, stödja och hjälpa kvinnorna.

Hur bestäms gränsdragningen mellan FN:s och och EU:s fredsbevarande insatser?

– Landet själv bestämmer vilken hjälp de vill ha och av vem, om det inte har kollapsat fullständigt vilket var fallet i Kosovo. FN har jobbat längst med fredsbevarande uppdrag och har ett namn som förpliktigar. EU har kommit in senare och nu har även Nato börjat nosa på den här typen av uppdrag.

Tror du EU tar över alla fredsbevarande missioner i EU-länderna?

– Jag tror inte att det är ett konkurrensförhållande och det finns nog, tyvärr, uppdrag för båda. Samarbetet mellan FN och EU håller på att fördjupas.

Vad har hittills varit tuffast i din karriär?

– Då måste jag säga Amnesty-perioden*.

Har du fått revansch för det nu?

– Det ligger långt tillbaka i tiden. Det gjorde ont men jag tänker inte i termer av revansch och hämnd, men någon form av upprättelse är det. Jag blev kritiserad för att jag inte kunde mänskliga rättigheter, men min karriär har väl visat att jag kan det och att jag har ett genuint intresse och engagemang för frågorna.

Vad är din drivkraft i yrket?

 – Jag har lätt att engagera mig och då vill jag se resultat, jag vill att det ska hända något konkret. Jag har väldigt mycket energi och den vill jag använda till att få saker gjorda.

Vad är det bästa med att bo i New York?

– Det finns alltid något att göra och man kan göra nästan vad som helst när som helst. Allt är öppet. Skulle jag bli sugen på chokladglass klockan tre på natten behöver jag bara ta hissen ned till affären. Inte att rekommendera kanske, men möjligheten finns. Jag gillar storstäder och tänker inte på att det är mycket ljud och stökigt.

Du jobbar i en väldigt internationell miljö. Blir det många kulturkrockar?

– Nej, det är inte så stor skillnad egentligen, och då vet jag inte om det är polisen som enar eller om det helt enkelt inte är så stor skillnad mellan människor från olika länder. Vi tänker på ungefär samma sätt och skrattar åt samma saker. Det är väldigt stimulerande att få vara i en sådan miljö.

*Ann-Marie Orler blev 1998 utsedd till generalsekreterare i svenska Amnesty men avgick sex månader senare efter intern kritik. Kritikerna menade att en polis på chefsposten kunde skada förtroendet för Amnesty, särskilt i länder där poliser har dåligt anseende. Dessutom ansåg de att hon var okunnig om mänskliga rättigheter.

 

Ann-Marie Orler


Ålder: 48 år.
Familj: Man och två vuxna barn.
Talar språken: Svenska, engelska, franska och lite tyska.
Gör på fritiden: Tränar, rider, lyssnar på musik, läser, tittar på film.
Motto: Ingenting är omöjligt.
Tidigare polisiära jobb: Enhetschef vid Rikspolis-
styrelsen, länspolismästare i Västmanland, biträdande chef för FN:s polisstyrka.